• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Sameblod – en smärtsam historielektion

1 mars, 2017 by Petter Stjernstedt

Sameblod
Betyg 4
Biopremiär 3 mars 2017

Kolonialism, rasism, identitet, samisk kultur, ursprung och familj. Sameblod är en smärtsam historielektion som minner om vår kollektiva skuld  till en hel folkgrupp.  

Amanda Kernell, lägg namnet på minnet. Detta är filmskaparen från norr som
med sin debut fått publik och kritiker på fall.  Sameblod , den första samiska storfilmen, har med imponerande regi, skickliga skådespelare och ett starkt budskap tagit sig bortom Sveriges gränser. Priser har regnat över Amanda och hennes första långfilm. Välförtjänt. Verkligen. Bakom filmen ligger gedigen research om samisk historia. Sameblod utspelas under tiden för Uppsala rasbiologiska institut. Institutet var aktivt mellan åren 1922 och 1956 i Sverige. Det är en bortglömt del av vår gemensamma historia som Amanda med all rätt aktualiserar.   

I en mycket stark scen tvingas tolvåriga samiska flickor ta av sig kläderna och inför vuxna människor blotta sina kroppar. Förnedrade och förvirrade står de på darrande ben och tittar ut genom fönstret. Bländade av kameraljusets starka sken kisar de och försöker spela orädda inför kameramannens blick. Forskarna från Uppsala rasbiologiska institut undersöker flickorna grundligt, mäter deras skallar och tar deras midjemått. Hjärnorna är outvecklade och de kan därför inte gå i vanlig skola berättar rasbiologerna. Men Elle Marja , vår huvudrollsinnehavare, tror inte en sekund på dem.  Trots en hård vardag – med ständig mobbning och riktade glåpord –  vägrar hon att ge upp.

I en värld som krymper för var dag  känner hon sig instängd. Elle Marja vill vidga sina vyer och hon bestämmer  sig för att lämna hemmet. I Uppsala påbörjar hon en akademisk utbildning. Men knepiga regler och människors fördomar försvårar livet för en samisk fjortonårig flicka.

Sameblod är ett starkt drama. Amanda Kernell berättar med social patos en historia om identitet, kolonialism, samisk kultur, ursprung, rasism och familj. Som ett tidsdokument över den samiska historien fungerar filmen. Amanda påminner oss om en historisk tid som aldrig får gå ur glömska.

Lene Cecilia Sparrok imponerar i rollen som den fjortonåriga Elle Marja, en upprorisk tonåring som i sin strävan efter självständighet går i klinch med både  föräldrar och syskon. Det finns ett starkt blodsband som binder systrarna samman. De verkliga syskonparet Lene Cecilia Sparroks och Mia Erika Sparrok har en stark kemi som syns bakom kameran. Tårarna är inte långt borta när lillasyster Njenna inser att  den äldre systern tänker lämna henne.

Med känsla och realism lyckas Sameblod berätta ett stycke nutidshistoria av hög relevans. Äntligen får samerna på bred front förtälja sin historia. Det om något är en bragd väl värd att fira.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Sameblod, Scen

Filmrecension: Systrar bakom galler – en kamp för frihet mot kvinnoförtryck

28 februari, 2017 by Birgitta Komaki

Systrar bakom galler
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 mars 2017

När filmen Frihet bakom galler om kvinnor i ett fängelse i Afghanistan kom, blev den mycket uppmärksammad. Kvinnor som satt inlåsta i ett fängelse på grund av moraliska brott. Brott som ofta bestod i att de rymt från misshandlande män. Där fick vi bland andra följa Sara och hennes väninna Najibeh. Kvinnorna levde inlåsta men ändå var fängelset mer fritt än samhället utanför.

I filmen Systrar bakom galler kommer Sara ut från fängelset och hon kommer till Sverige för att närvara vid premiären av den första filmen. För henne öppnar sig en ny värld och hon söker asyl i det trygga Sverige. I Afghanistan är det enda sätt en kvinna är trygg genom make och släkt. Kvinnan är helt beroende av hur de behandlar henne. Och omgivningens makt genom socialt tryck och religion styr hela livet. Men livet i Sverige är inte helt lätt.

Nima Sarvestani och Maryam Ebrahimi har samarbetat om regi och produktion av filmerna. Medvetna om förtrycket i Afghanistan blir Saras kulturkrock med det svenska samhället ändå en ny upptäckt för dem. Kontrasterna mellan den ljusgröna villaidyllen och vapenförsedda militärer och vakter i Afghanistan blir tydlig i filmen. När Nima åker till Afghanistan, för att utreda vad som hänt med Najibeh,
får vi se en kvinna avrättas i guds namn. En grym scen tusentals mil från Sara i Sverige. Men fysiska avstånd är inte allt och förtrycket har man alltid med sig.

Skildringen av Sverige som allt igenom en idyll med en färgsprakande Prideparad i solsken är ingen heltäckande Sverigebild men den belyser friheten som finns. Filmen skildrar Saras lust att ta för sig av friheten och hennes nyfikenhet. Men också hur svårt det är att lämna sitt bagage.

Jag tycker att filmarna har lyckats göra en film med mycket respekt för Sara. Att filmen visar henne utan att lägga någon värdering i hennes agerande. Man förstår hennes steg mot framtiden och hennes försök att bryta sin inlärda kvinnoroll. Men man förstår också hennes steg tillbaka och att de fysiska gallren var lättare att bli av med än de som sitter i själen. Jag tänker att filmen också speglar konflikten mellan gammalt och nytt tänkande för många som kommer till Sverige.

Som havets vågor försöker fly från vattnet kommer de alltid att åka tillbaka igen sägs i filmens begynnelse. Man får hoppas att vågorna ändå späs ut och att Sara fortsätter sina steg mot framtiden.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen

Filmrecension: Peter och draken Elliott

26 februari, 2017 by Rosemari Södergren

Peter och draken Elliott
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 oktober 2016 och släpps på dvd/bluray 27 febrarui 2017

Disneyfilmen Peter och Draken Elliott är en precis så som en bra familjefilm ska vara. Den är välgjord och tittare i alla åldrar får ut något av den. När filmen släpptes på bio i Sverige var åldersgränsen satt vid sju år. Jag tror att om någon vuxen är med barnen när de tittar på den kan nog även sexåringar och femåringar se den utan att få mardrömmar. Bara man pratar om filmens innehåll. Det är förstås olika, varje barn är unikt och varje förälder bör känna sitt barn.

Handlingen kretsar kring pojken Peter. När han är fyra-fem år råkar han och hans föräldrar ut för en bioolycka långt ute i skogen. Peter överlever, kryper ur bilen och möter en drake som tar hand om honom. De lever tillsammans i sex år, Peter och draken Elliott, tills en skogsvaktare hittar Peter och undersöker varifrån Peter kommer och vart han hur hemma. Samtidigt har i många år den gamle träsnidaren Mr Meacham underhållit traktens barn med sina historier om den farliga draken som bor långt in i den djupa skogen.

Filmen är både spännande och vacker. Det är som många av Disneys produktioner en omgörning och ny version av en tidigare film. I november 1977 hade Disney biopremiär för en delvis animerad film, Peter och draken Elliott. Handlingen i den är delvis likadant, men skiljer sig lite. I filmen från 1977 är Peter en föräldralös pojke som rymmer från sina elaka fosterföräldrar och träffar sin första vän, draken Elliott, som blir hans rymningskamrat.

Jag har inte sett filmen från 1977 utan bara sett bilder från den. Där syns att draken är tydligt animerad. I den nya versionen är draken mycket proffsigt skapad. Den ser nästan verklig ut och rör sig väldigt likt en hund – och den parallellen dras ju i och med att Peter som liten har en barnbok om en hund som heter Elliott.

Filmen är mycket snyggt gjord, drakens färger går ihop med den djupa skogens färger. Skådespelarna är duktiga, barnskådespelarna imponerande och Robert Redford i rollen som den gamla Mr Meacham är precis så där bra, mysig och förtroendeingivande som han kan vara.

Filmen är inte bara en äventyrsberättelse som passar för hela familjen, den är en berättelse om hur viktigt det är att låta fantasin och magin vara en del av vårt vardagsliv.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Disney, Drake, Filmrecension, magi, Scen

Filmrecension: Rum 213 – en skräckfilm för barn

23 februari, 2017 by Rosemari Södergren

Rum 213
Betyg 3
Biopremiär 24 februari 2017

Det är sommarlovet efter sexan Tolvåriga Elvira är på kollo. Hon var inte särskilt förtjust i att åka dit och när bästa kompisen blev sjuk och inte kunde följa med försökte Elvisa slippa på så många sätt hon kunde komma på. Men det hjälpte inte. Hennes mamma kör henne obevekligt till kollo. När hon kommer dit blir hon placerad i samma rum som Bea och Meja. Deras rum fick en stor vattenskada och flickorna får flytta in i rum 213, ett rum som varit stängt i många, många år. Flickorna får snart höra skrämmande saker om rummet, där en flicka för sextio år sedan dog.

Underliga saker händer. Saker försvinner, Bea har läskiga mardrömmar och ibland vaknar de andra tjejerna av hennes skrik. När Meja tar foton på Elvira så ersätts Elvira av ett vitt sken.

Rum 213 bygger på Ingelin Angerborns bok med samma titel och har nu spelats in som en skräckfilm för barn. Målgruppen är absolut barn. Som vuxen publik blir jag aldrig särskilt rädd. Filmens styrka är att den är som de bästa skräckfilmerna, den är mer smygande i berättelsen. Bland de tristaste som finns är skräckfilmer där monster springer med stora käftar och allt accelererar och husen och mark vibrerar och skakar och det kommer monster med stora käftar. Rum 213 går i de bästa rysarnas fotspår, den skapar det läskiga och spännande med små medel. Det är bra. Däremot blev jag som vuxen aldrig riktigt rädd. Det är filmens minus.

De allra, allra bästa barnberättelserna och barnfilmerna engagerar och talar till oss vuxna lika mycket som till de minsta. Där missar Rum 213, även om den är mycket välgjord för övrigt. Den är snyggt fotad och bra berättad.

En av filmens styrkor är att den ger bra infallsvinklar till saker att prata med barn om. Den säger något viktigt om ”spöken” – eller andar eller själar från de som lämnat tiden. De behöver faktiskt inte vara farliga. Min personliga övertygelse är att andar inte är farliga, bara kontaktsökande. Men det är förstår min personliga inställning. Men filmen ger underlag för att prata om sådana saker. Det är bra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Barnfilm, Filmrecension, Rum 213, Scen

Filmrecension: The Salesman – ett drama om ett ungt par i Iran

22 februari, 2017 by Birgitta Komaki

The Salesman
Betyg 4
Svensk biopremiär den 24 mars 2017

Det här är en film av den kände regissören Asghar Farhadi. Han har gjort många uppmärksammade filmer bland andra ”Nader och Simin – En separation” som fick en Oscars 2012. Om det blir en Oscars 2017 återstår att se men filmen är nominerad i klassen för icke engelskspråkig film i år.

The Salesman handlar om det unga paret Emad (Shahib Hosseini) och Rana (Taraneh Alidooshi). När huset de bor i håller på att rasa blir de tvungna att lämna sin lägenhet. Genom en vän på teatern, där de båda spelar på kvällarna, får de tag på en ny lägenhet. Problemet är bara tidigare hyresgäst och varför hon inte hämtar sina saker. När ett överfall inträffar i den nya lägenheten så ändras hela deras liv och relationen sätts på prov.

Miljön i filmen är iransk men frågorna är universella. Det är spännande att se en film som visar en annan sida av Iran än den vi ofta får se. Visst finns samhällets censur där och religionens lagar men de personer vi får se är samtidigt moderna och fria inom de ramar som finns. På sin teater spelar de Arthur Millers ”En handelsresandes död” om vår tids framgångsmyter. I skolan undervisar Enad med en öppen attityd till eleverna. Han har en härlig dialog med killarna i övre tonåren (naturligtvis är det bara killar i klassen ). Ibland får man varningar från staten om olämpliga böcker eller förbjudna scener på teatern men sedan går livet vidare.

På det personliga planet är det värre för Emad och Rana. Medan Emad grubblar på vad som har hänt skuldbelägger sig Rana som offer. Filmen utvecklas under vägen och när fler personer kommer in historien så behåller den hela tiden intresset.

Samtidigt som filmen är lite av en thriller är den en engagerande film med många moraliska ställningstaganden. Det är en levande berättelse och ett bra story. Handlingen driver hela tiden filmen framåt och varje scen känns nödvändig och naturlig. Slutet på filmen är så genuint mänskligt. Skådespelarna är äkta i sina roller och både Hosseini och Alidooshi samt den gamle mannen kommer man att minnas länge. En film som visar oss att människor är lika på många vis trots olika religion och statsskick. Att känslor kan vara motsägelsefulla och svåra att förklara. Att valet mellan hämnd och humanism alltid finns där när en oförrätt skett och att det valet inte alltid är lätt. Främst tycker jag om den här filmen för att den berättar så naturligt och levande om Emad och Rana. Det gör den till en jättebra film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Iran, Scen, The Salesman

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 346
  • Sida 347
  • Sida 348
  • Sida 349
  • Sida 350
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in