• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Destination Europa – unik, speciell och säregen

1 juni, 2018 by Rosemari Södergren

Destination Europa
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 juni 2018
Regi Kornél Mundruczo

Destination Europa är något av det mest unika som går på svenska biografer, Filmen är speciellt och går inre att placera i ett enda fack utan är en alldeles säregen och lyckad mix som talar till oss på flera plan. Filmen går inte att fortsätta bara med intellektet, den talar till våra känslor och våra djupare intuitiva dimensioner.

Ett av filmens budskap är att vi människor förlorar mycket genom att vi är så fastlåst fokuserade på att betrakta allt som sker precis omkring oss i markhöjd. Om vi vågade titta uppåt skulle vi kunna upptäcka mirakler. Exakt hur vi ska tolka mirakler är upp till betraktaren. Det är filmens styrka att den lämnar mycket åt oss själva att tolka och tänka vidare på. Även om just budskapet att vi borde titta uppåt lite mer blev väldigt tydligt och till och med sades rent ut – vilket är lite synd. Den detaljen och några till är anledningen att filmen av mig inte får allra högsta betyget 5 av 5. För filmer som inte är övertydliga vinner på att ge publiken chansen att känna och tänka själva. Men 4 av 5 är ändå ett betyg som visar hur hög kvalitet och sevärd och upplevelsevärd denna Destination Europa är.

Planeten Jupiters fjärde största måne heter Europa. Vetenskapsmännen tror att den är täckt av en isskorpa och kan dölja ett hav vilket i sin tur kan betyda att där kan finnas liv. En kall måne, kanske full av möjligheter, har gett namnet till denna film som för övrigt inte alls utspelar sig i rymden utanför vår jordglob. Fast vår jord är en del av rymden – så lika kall som Jupiters fjärde mån är kan världsdelen Europa upplevas av den som försöker finna en fristad där. Flyktingarnas situation i Europa är ett av filmens flera teman och handlingen utspelar sig i Ungern, ett av de länder som är allra hårdast gentemot flyktingar.

Huvudpersonen Aryan Dashni (spelas av duktige Zsombor Jéger), en ung immigrant från Syrien blir nedskjuten när han försöker fly över gränsen till Ungern. Han flyr tillsammans med sin pappa som han tappar bort vid gräns-övergången.

Han är svårt skadad, rädd och chockad och då upptäcker han det besynnerliga att han kan sväva fritt, han kan flyga. Han hamnar i flyktingläger där han träffar Gabor Stern (spelas av Merab Ninidze), en cynisk läkare som tjänar pengar på att smuggla ut flyktingar från lägret. Läkaren tar hand om Aryan för att tjäna pengar på honom och hans förmåga. Samtidigt jagas Gabor och Aryan av polisen László (György Cserhalmi) som var den gränspolis som sköt Aryan. László är fixerad vid att gå tag på Aryan, men varför vet han knappt själv.

Filmen är fylld av sammansatta karaktärer. Ingen är bara god eller ond – vilket är en av filmens stora styrkor. Att den så fenomenalt mästerligt kan pendla mellan många olika genrer är imponerande. Filmen sätter sig och finns kvar inom mig länge efteråt. Fotot är dessutom visuellt suggestivt som få andra filmer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Under the Tree – ett isländskt drama med mycket obehag och frustrerande slut

1 juni, 2018 by Birgitta Komaki

Under the Tree
Betyg 3
Premiär 1 juni 2018
Regi: Hafsteinn Gunnar Sigurdsson

Det är inte farligt att bråka, men med grannar utan gränser accelererar bråket lätt och galenskapen tar vid.

En film som börjar med en separation mellan Atli och Agnes, där ingen vilja till förståelse finns och där hon tolkar allt till det värsta.

Inte så konstigt kanske efter att ha kommit på sin man tittande på gamla sexfilmer med hans tidigare flickvän. När hon kastar ut honom blir han tvungen att flytta hem till sina föräldrar. Provocerad av Agnes hårda linje att han inte skall få träffa sin dotter gör han misstag och han kämpar hårt för att få delad vårdnad om sin dotter.

Hos föräldrarna råder ingen harmoni och man ligger i fejd med grannen om det träd som växt sig allt för stort och skuggar grannens altan.

Det som börjar med ett träd utvecklas till anklagelser och okväden. Husdjur som försvinner och ett hat utan alla proportioner. Här är det kvinnorna som styr och männen som faller undan.

Två deprimerande historier i en film kan bli för mycket. I den här filmen finns bara problem och oförsonlighet med ett undantag. Ett försoningsbrev om dottern Ása. Visst är filmen realistisk och mustig och i början skrattar man åt kvinnornas påhitt för att störa varandra men sedan blir det bara tragiskt.
Skall man gå och se den här filmen bör man vara helt okänslig och gilla svart humor. Fotot är gråbeige vardag. Edda Björgvinsdóttir personifierar en äldre kvinna som har förlorat alla känslor utom bitterhet och hat kombinerat med sorg och vindrickande.

Ett skickligt framställt porträtt av en människa som har tappat allt. Ett isländskt drama med mycket obehag och frustrerande slut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Island, Recension, Scen

Filmrecension: Adrift – plågsamt och alldeles för seg och fylld av klichéer

31 maj, 2018 by Rosemari Södergren

Adrift
Betyg 1
Svensk biopremiär 1 juni 2018
Regi Baltasar Kormákur

Innan filmen visades sade någon att den var drygt två timmar lång. Men vid en kontroll före filmstart fick vi den rätta tiden: en och en halv timme. Men oj, filmen känns som mer än två timmar. Den kändes seg och jag längtade till att den skulle ta slut.

Adrift bygger på en verklig händelse, 24-priga Tami Oldham hamnar på en långseglats mitt i en av de värsta orkanerna i modern tid och överlever mot alla odds i mer än 40 dagar och lyckas ta sig till farleder där ett skepp kan plocka upp henne. Det var en bragd att klara den prövningen. Utan tvekan. Men alla bragder passar inte att göra film av.

Vi får redan i filmens början se Tami på den läckande båten där hon vaknar upp efter orkanen och det tar ett tag innan hon upptäcker pojkvännen långt ut på havet, hängande vid den lilla räddningsbåten.

Filmen pendlar mellan scenerna från den svårt skadade båten där Tami kämpar för att överleva och hitta land och scener från hur Tami och hennes pojkvän Richard Sharp (Sam Claflin) träffades på Tahiti och bestämde sig för att ge sig ut på långseglatsen.

Delarna kring deras kärlekshistoria och beskrivningarna av deras karaktärer är för ytliga, för fyllda av klichéer. Allt är så gulligt och båda har gett sig ut i världen utan att veta om de någonsin ska komma hem igen då deras liv hemma var för tragiskt. Vi får se när Tami tar sig igenom gränskontrollen till Tahiti och får frågan om hur länge hon ska stanna. ”Ingen aning”. Vad ska hon försörja sig på? ”Ingen aning”.

Jo det finns säkert äventyrare som bara flyter runt, inte har något mål med något. Men det är svårt att bli engagerad i ett liv där människor kan flyta runt utan att behöva oroa sig för vare sig mat, kläder eller framtiden. Redan är tappar jag engagemang för filmens två karaktärer. När dialogen är så ytlig och ointressant och överlevnadsscenerna oändliga då blir det en lång seg resa till filmens slut.

Jag tänker att när två människor sitter ensamma på en kraschad båt, långt långt bort från land och vet att de inte har stor chans att överleva skulle dialogen kunna nudda vid de existentiella frågorna – men nej, den diskussionen landar i om horisonten färgas röd vid solnedgång eller om det finns fler namn för att beskriva den färgen. Visst, det finns både symbolik och metaforiska anslag också i den diskussionen men det skulle kunna göras så mycket mer av situationen på båten.

Dessutom har filmen flera direkta missar och buggar. Vi får en rejäl hint om att hon kanske sett hallucinationer redan direkt. Men i verkligheten skulle hallucinationerna komma först efter ett tag. Slarvigt av filmregissören.

Nej tyvärr var det rent plågsamt att se denna film.

I rollerna: Shailene Woodley, Sam Claflin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: A Ciambra – både skrämmande och hoppfull på samma gång om en ung romsk pojke

27 maj, 2018 by Rosemari Södergren

A Ciambra
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 juni 2018
Regi Jonas Carpignano

En stark, berörande film som är både skrämmande och hoppfull på samma gång om en ung romsk pojke i ett fattigt område i södra Italien som vill växa upp och bli som sin stora förebild, storebror. Hur gammal Pio är får vi aldrig riktigt veta men han ser ut att vara i tidiga tonåren, någonstans mellan 13-15 år. Han leker med de yngre barnen men vill väldigt gärna vara en man.

Filmen beskrivs av filmens distributör som en autentisk uppväxtskildring där majoriteten av rollerna innehas av boende i området. Känslan av att det är en berättelse direkt från verkligheten stryks under av att den är inspelad med en skakig kamera som ger en känsla av att det är klippt direkt från mobiltelefoner, det ger en känsla av att vi är där själva, eller att någon vi känner precis varit där och spelat in lite för oss med sin mobiltelefon. Det fungerar mycket bra.

Pio bor i ett område som med svenskt politikerspråk skulle kallas ett utanförskaps-område, fast kanske inte en nogo-zon. Romerna verkar till stor del försörja sig på stölder, mest mindre stölder, sällan bilstöld för då sätter polis igång större jakt på tjuvar. Och det verkar också som att bilstölderna är italienarnas revir. Det olika brottssyndikaten har mycket noga delat upp sina områden. Romerna har sitt, italienarna har sitt och afrikanerna har sitt. Italienarna är högst rankade. När Pios storebror kommer hem efter en tid i ett fängelse berättar han stolt att italienarna i fängelset behandlar dem, romerna, som nästan lika mycket värda som de själva – medan afrikanerna är längst ner i hierarkin.

En kväll bestämmer sig Pio för att hjälpa storebrodern och de övriga männen. En lavin av händelser sätter igång och plötsligt är både storebrodern och pappan gripna av polis och Pio tar på sig ansvaret för att skaffa pengar till familjen.

Det är sorgligt att barn växer upp i områden där alla är så fattiga och barn får växa upp och lära sig hantera tillvaron i lagens gränsland. Det är samtidigt hopp att se Pios styrka, hur han kämpar. Det också väldigt skrämmande att se hur rasistiska dessa olika grupper är emot varandra. När de som befinner sig i samhällets lägre delar inte ens kan hålla ihop, då känns det hopplöst.

När hans storebror är i fängelse vänder Pio sig till en vän till brodern, en vän som är från Burkina Faso och tillhör afrikanerna. Denna afrikan har ett stort hjärta och hjälper Pio på många sätt. Men en dag tvingas Pio att välja: vänskapen eller familjen.

Jag tänker att filmen på ett mycket berörande sätt berättar om hur livet är för människor som växer upp i hela andra miljöer och omständigheter är det svenska samhället där individen är i centrum.

A Ciambra var Italiens Oscarsbidrag och är en film jag rekommenderar många att se, den ger en insyn i en miljö där många barn växer upp idag.

I rollerna: Pio Amato, Koudous Seihon, Damiano Amato med flera.

 

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Autentisk uppväxtsskildring, Filmrecension, Italien, Recension, romer, Scen

Filmrecension: Recension av I Feel Pretty – Det var länge sedan jag hade så roligt på bio

24 maj, 2018 by Birgitta Komaki

I Feel Pretty
Betyg 4
Svensk premiär 25 maj 2018
Regissör: Abby Kohn, Marc Silverstein

Det var länge sedan jag hade så roligt på bio. Jag skrattade från början till slut. Igenkännandets glädje med en liten grimas åt mig själv. Varför skall det vara så att vi kvinnor hela tiden iakttager oss själva? Visst kan man tycka att det är ett unket tema, det där att tjejer alltid måste vara snygga. Men i verkligheten finns ju idealen kvar och vi matas med dem ständigt.

Renee (Amy Schumer) arbetar för ett glamoröst kosmetikaföretag i New York. En vanlig tjej som känner sig lite trist och tjock med bristande självförtroende. Tills den dag olyckan händer på gymmet och hon slår i huvudet. När hon vaknar har hon blivit vacker och smal i sina egna ögon. Med ny syn på sig själv öppnar sig plötsligt värden för henne. Att omvärlden inte ser någon skillnad är inget hon inser. Helt plötsligt upplever hon allt det där hon tror vackra flickor gör. Med ett självförtroende på topp tar hon för sig av allt. Filmen innehåller många sköna scener och Amy Schumers energi och utstrålning gör att filmen håller tempot.

På gymmet då cykeln knakar och passet med soulcycle är som ett frälsningsmöte där ledaren hetsar alla för att miraklet ska ske.
Och scenen när gymmets receptionist Sasheer Zamata iakttar Amy när hon vaknar efter att ha slagit huvudet. Hennes minspel är värt hela filmen. När hon tror att killen i kön vill ha hennes telefonnummer fast han pratar om könumret eller att alla busvisslingar gäller henne.
När hon utmanar ett gäng skönheter i en bikinitävling medan den stackars killen på första dejten försöker få henne att avstå för att hon inte skall bli utbuad.

Många bra skådespelare är med. Rory Scovel som pojkvännen Ethan måste man bara älska. Jane (Busy Philipps) och Vivian (Aidy Bryant) är de jordnära väninnorna.

Familjen LeClaire med det kända skönhetsmärket består av Lily (Lauren Hutton), Avery (Michelle Wiliams) och Grant (Tom Hopper). Michelle Williams som en skruvad barbiedocka med talproblem. Amy Schumer är allt i ett, narcissistisk och helt utan självinsikt tar hon alla med storm.

En historia som driver med utseende , kroppsideal och relationer kan lätt bli banal och lite elak. Men här skrattar man lika mycket åt sina egna värderingar som åt Renees.

För visst blir vi alla påverkade av det ständiga flödet av rapporter om lyckade vackra människor med lysande karriärer. Dessutom är filmens sensmoral att självförtroendet och möjligheterna kommer inifrån och att utseendet inte spelar roll. Vem som nu kommer att tro på det?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, romantik, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 303
  • Sida 304
  • Sida 305
  • Sida 306
  • Sida 307
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in