• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Magisterlekarna – Homosexuell exposé som revolutionerar genren

2 februari, 2022 by Petter Stjernstedt

Några elever ur MagisterlekarnaMagisterlekarna
Betyg 3
Svensk biopremiär: 22 april
Regissör: Ylva Forner
Medverkande: Jani Blom, Simon Kling, Johan Charles, Johan Ehn

En homoerotisk dröm, sexfantasi och ett maktspel med höga insatser. Ylva Forners filmatisering av Magisterlekarna är en vacker och ömsint skoldrama vi sällan skymtar i svensk film.

Kristofer Folkhammars Magisterlekarna sas vara en ofilmbar bok. Både det brännande, kontroversiella ämnet om homoesexuallitet som norm och det sexualliberala budskapet gör att en filmatisering kändes utmanande.  Men det stoppade inte Ylva frå att ta sig an projektet och resultatet är minst sagt imponerande. Utan pekpinnar eller dömande/fördomsfulla blickar närmar  hon sig den brännheta berättelsen.

På Sankt Sebastians Läroverk cirkulerar allt kring homosexualitet. Alla studenter är bögar och all undervisning utgår utifrån den homosexuella historien från förtrycket under förintelsen, till AIDS till sjukdomsdiagnosen Gay på 80-talet. De flesta har lösa förhållande och ser på sexualitet som en flytande form av begär. Studenterna är bildade och kastar sig med avancerade akademiska termer. Det är inte ovanligt att lärarna sexualiserar sina elever, detta genom att zooma in på bakdelarna eller genom att klä dem i lättklädda tighta shorts och t-shirts. Ändå blir det  aldrig gubbsjukt. Då normen är kärlek och sexuell närhet till alla blir det ett naturligt element i sammanhanget.

Den sexuella stämningen känns i luften där män kramar och hånglar med varandra och trycker upp varandra mot väggen. Den osäkre rektorn  har en sexuell relation med en elev som han klär av och smiskar på stjärten. För eleverna är det vinna eller försvinna som gäller. Det blir ett maktspel mellan studenterna om att utmärka sig i allt från avancerad historieleärande till filosofi till idrott till kärlek och status i gruppen. Den kaxiga Tim känner sig hotat från statustronen när Noak plötsligt får all uppmärksamhet. Ett maktspel påbörjas mellan två killar som inte vill annat än få allas blickar riktade mot sig.

Storymässigt är Magsiterlekar inte den mest fylliga historien. Men det gör föga. För det visuella godiset, det vackra fotot, drömscenerna, musiken och poetiska berättandet tar filmen långt. Det ovanligt att i svensk film få uppleva något liknande. Också befriande med en film om homosexuella där inget nämns om förtrycket, fördomarna eller orättvisorna. Det är en dröm, en homosexuell exposé om vackra killar som speglar sig i varandra. De känner av krav, begär och missunnsamhet. Här på skolverket Sankt Sebastian är det status med bildning. Precis som i verkligheten existerar mobbning och utfrysning, men det mobbade dumförklaras på grund av obildning och inte för att de stämplas plugghästar. Det är en upp-och-ned-vänd värld vi bara kan drömma om där prestige inom skolklassen handlar om att kunna saker.

Visst kan man anklaga Magisterlekarna för att vara utan riktning. Men filmen vinner på sitt poetiska språk. Det fakto att homosexuella män får ta alla speltid är en befrielse i sig och pekar mot att vi kommit en bra bit på vägen. Utopin där homosexuella, transsexuella och heterosexuella behandlas på lika vis är inte uppnådd än. Sett ur detta perspektiv är Magisterlekarna en liten revolution.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Ruva – en ovanligt intelligent berättad skräckfilm

1 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Ruva
Betyg 4
Svensk biopremiär våren 2022
Visas på Göteborgs filmfestival
Regi Hanna Bergholm

En ovanligt intelligent berättad skräckfilm från Finland. Filmen är både en slags coming-of-age-film och skräckfilm. En film om att leva på lögner och att sanningen alltid finns i vårt innersta, även om den rör sig långt ner i den omedvetna som kommer den ändå fram eller påverkar oss.

Handlingen kretsar kring tolvåriga Tinja som är en duktig gymnast. Hennes mamma är en influencer som videobloggar om hur fantastiskt fina, lyckliga, perfekta och vackra de fyra i familjen är. Familjen består av mamma, pappa, Tinja och lillebror Matias. Mammans blogg förmedlar en förljugen berättelse där allt som inte är perfekt photoshoppas bort.

Karaktärerna, i synnerhet mamman, framställs något överdrivna. Det fungerar bra. För det känns som hämtat från verkligheten trots att personligheterna är karikatyr-skissade. Vi har väl alla mött sådana människor som mamman, personer som håller upp en yta inför andra att allt är så fint och perfekt. Det räcker ofta att följa en del personer på Facebook för att hitta exempel på dessa personer som låtsas att deras liv är helt perfekt. Det sorgliga med dessa människor är att det får många följder. Alla som speglar sina liv mot det perfekta kan känna sig nedvärderade. Men framför allt blir det en fruktansvärt tung börda för de som står denna ”perfekta” person nära.

Tinja är nog den i familjen som mamman har allra mest förväntningar och krav på. Tinja tränar och tävlar i gymnastik och vi ser hur mager hon är. Helt klart tvingas hon träna mycket mer än vad som är sunt och kosten lär vara på gränsen till anorektisk. Som de flesta barn vill Tinja ha sin mammas kärlek och det enda sättet för henne att vara älskad är att vara perfekt. Och när det gäller gymnastiken närmar sig en stor tävling och mammans krav är tydliga: Tinja måste vinna.

I filmens början förvillar sig en vild fågel in i deras perfekta hus med alla dyra glas och kristallkronor. Denna fågel flyger vilt och drar ner flera dyra prylar som går sönder. Mamman ser till att fågeln blir dödad. Där sätter regissören en tydlig stämpel på mammans karaktär. Som djurälskare kan jag förstås inte känna annat än förakt för en sådan människa – vilket förstås är regissörens syfte.

Strax därefter hittar Tinja ett ägg som hon tar med sig hem. Hon gömmer ägget och håller varmt. När det kläcks är det inte en liten fågel utan ett fågelliknande väsen i människostorlek. Tinja och denna varelse tycker om varandra – men var är detta för varelse? Det är rätt tydligt vad varelsen symboliserar, men jag ska inte avslöja för mycket.

Tinja spelas oerhört bra av den unga Siiri Solalinna. Alla skådespelarna är duktiga och passar bra i sina rollen. Ruva är regissörens debutfilm. Jag ser fram emot att se fler filmer av henne.

Även om filmens handling delvis är förutsägbar är den ändå fylld av överraskande vändningar. Det är en slags skräckfilm som kan fungera också för något yngre tonåringar än de flesta andra skräckfilmer, speciellt om filmen följs upp av samtal kring dess ämnen. Den är fascinerande och intelligent, vilket jag inte tycker så många skräckfilmer är annars.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Cow – en stark film för alla som bryr sig om djur

1 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Cow
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 februari 2022
Regi Andrea Arnold

En lågmäld dokumentär om en ko och samtidigt en skriande skildring av människors brist på empati. Vi får följa kon Luma som lever på en mjölkgård i Storbritannien. Regissören har följt kons liv under fyra år. Vi får se hur hon föder kalvar för att kunna ge mjölk som säljs. Men Luma får inte leva med sina kalvar, de tas ifrån henne på en gång. Hon är bara en mjölkmaskin. Det är hemskt, jag blir så sorgsen och skäms över mänskligheten.

För regissören Andrea Arnold är det den första dokumentära långfilmen. Men temat för filmen, hur kvinnor, i det här fallet en ko, är fångad i ett system där hon inte kan ta sig ut återfinns i flera av hennes långfilmer, till exempel Wuthering Heights. Kon Luma är fångad i det vinstdrivande systemet där hennes liv och hennes värde helt och håller är sammanbundet med ekonomiska aspekter. Så länge hon ger vinst år ägare får hon leva. Men vad det är för liv, det kan vi verkligen ifrågasätta. Ändå finns det kor och också andra djur som grisar, som lever under ännu sämre omständigheter.

Det är modigt att göra en dokumentär långfilm med en kon i huvudrollen och där det inte är mycket tal med alls. Andrea Arnold är en skicklig regissör och låter fotot tala där en mu från Luma eller en närbild på hennes ögon berättar så mycket. Ibland känns det ända in i märgen på mig och jag blir så deprimerad över hur människor byggt upp ett samhälle där djuren inte räknas med som annat än maskiner.

Att Andrea Arnold är en engagerad regissör som kan berätta med flera nivåer och få oss att dra egna slutsatser har hon visat i flera av sina tidigare filmer, som Fish Tank och American Honey.

En stark film för alla som bryr sig om djur.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Andrea Arnold, Cow, Djur, Doikumentär, Filmrecension

Filmrecension: Lämna inga spår – Väl utdraget drama om mordet som skakade kommunistregimen Polen

31 januari, 2022 by Petter Stjernstedt


Lämna inga spår
Betyg 3
Svensk biopremiär: Göteborg filmfestival
Regissör Jan P Matuszyński
Medverkande: Tomasz Ziętek, Sandra Korzeniak, Jacek Braciak, Agnieszka Grochowska och Mateusz Górski.

Polen 1983. Landet styrs av en kommunistregim. “Lämna inga spår efter er”, gormar polismannen när Grzegorz Przemyk, en ung gymnasist, misshandlad till döds av ett gäng gendarmer. I filmen följer vi efterspelet där sonens mamma, en poet som tillhör motståndsrörelsen Solidaritet, och kompisen Jurek kämpar för att rättvisa ska skipas. Poliserna som har blod på sina händer ska inte få komma undan utan ett rättvist straff. Men regimen vill något annat. I Lämna inga spår skildras båda sidor, familjens kamp och regimens politiska spel. Politikerna kallar händelsen för ett PR-bekymmer som de genast måste få ur vägen, men hur?

Lämna inga spår är Polens Oscarsbidrag och regisseras av Jan P. Matuszynski, en man som ofta beskrivs som en av Polens moderna filmskapare. Det är en engagerande berättelse om kampen för rättvisa. Jurek sätter mycket på spel när han bestämmer sig för att försvara sin döde väns heder. Hat och hot blir vardagsmat när Jurek ger sig ut i en David och Goliat -kamp. Motståndaren är regimen, en kommitte som inte ser ut att backa i första taget. Lämna inga spår skildrar kommuniststyrda Polen på 80-talet där politiker styr med järnhand och poliser kan haffa vem som mitt på öppen gata
bara för att den inte har något Id-handling i fickan.

Dessvärre blir filmen väl utdragen och engagemanget bibehålls inte hela vägen fram. Jag brukar inte haka upp mig på längden, men två timmar och 44 minuter för den här typen av berättelse. där själva rättegångsspelet kommer först mot slutet av filmen, är på tok för mycket speltid. En styrketår är det starka skådespelet. Tomasz Zietek som unge studenten Jurek fungerar utmärkt i rollen. Den sorg och desperation han känner inom sig kan en verkligen se i Tomaszs ögon och för varje motgång krymper hans axelhållning ytterligare.

Lämna inga spår är i ett episkt, mastigt verk, men som hade behövt en bättre klippare vid rodret för att legitimeras ett än högre betyg.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: Så jävla easy going – berör på djupet

29 januari, 2022 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Så jävla easy going
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 februari 2022
Öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 2022
Regi Christoffer Sandler

På ett sätt är detta en coming to age-film men den är mycket mer än så. Den handlar om att leva med sorg, om att tyngas av skam och inte våga berätta hur illa ställt man har det. Om att våga möta någon, att våga öppna sig för att möta kärlek. Den bygger på roman av den prisbelönade och hyllade författaren Jenny Jägerfeld. 18-åriga Joannas hjärna är som en blinkande nöjespark under högsäsong och för att funka normalt behöver hon ADHD-medicin. Men då hennes senaste uttag av medicinen inte betalt vägrar apoteket att ge henne mer medicin. Joanna har inga pengar, hon går ju i skolan och hennes pappa är helt utslagen av sorg sedan Joannas mamma dött. Pappan klarar inte att jobba och klarar inte att betala räkningar. Det blir till och med så illa att elen stängs av då han inte betalar el-räkningen.

Delas av familjen känns på djupet. Jag blir ledsen ända in i märgen när jag ser hur hennes pappa sitter helt orkeslös i soffan. Det är sådant en del barn och ungdomar får uppleva, ibland när en familj drabbas av svår sorg eller då föräldrar har svåra sjukdomar. Att samhället och myndigheter inte reagerar och hjälper Joanna att få sin medicin är sorgligt, bedrövligt och tyvärr en verklighet för en del drabbade. Barn som får bli föräldrar åt sina föräldrar har skildrats starkt i en del andra filmer också.

Filmen har imponerande skådespelarinsatser av det tre unga huvudkaraktärerna, Nikki Hanseblad som Joanna, Emil Algpeus som Matheus och Melina Benett Paukkonen är så duktig och stark som Audrey. Melina Benett Paukkonen kommer vi självklart att se i fler filmer och i tv-serier, det är jag övertygad om – och också de andra två, Emil och Nikki. Shanti Roney som Joannes pappa är som alltid bra. Jag tror inte jag någonsin sett Shanti Roney göra en dålig roll.

Filmen kommer säkert att bli en publikfavorit och säkert också bli en film som får nomineringar till Guldbaggen. Den är absolut sevärd. Men anledningen till att den inte får ännu högre betyg beror på flera saker. Dels tycker jag att den spretar för mycket. Den handlar både om två tjejer som blir förälskade och om att leva med djup sorg och om barn som måste bli föräldrar åt sina föräldrar och om adhd och hur myndigheter och vuxenvärlden blundar för när ett ungdom behöver sin medicin. Det är för mycket som ska packas in i berättelsen. I tv-serie-format hade de olika ämnena kunnat utvecklats på ett annat sätt, i filmens format blir det spretigt och förenklat. Det är synd på så engagerande och viktiga ämnen.

En liten detalj som störde mig lite grann var hur de flesta och speciellt Joanne och hennes pappa hela tiden pratade ryckigt och med halva meningar. Ja det är realistiskt, många människor pratar utan att säga ut vad de egentligen vill säga, med halva meningar. Men det behövs inte att de gör så i hela filmen. Jag minns när jag gick en teaterutbildning. Då såg vi statistik på att om en rollkaraktär använder svordom två eller tre gånger i början av en pjäs då räcker det för att publiken ska uppfatta det som att den personen svär oerhört mycket. På samma sätt skulle Joanne och hennes pappa kunnat tala normalt en bit in i filmen, vi hade ändå uppfattat det som att de är personer som har svårt att säga vad de vill säga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 195
  • Sida 196
  • Sida 197
  • Sida 198
  • Sida 199
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in