Magisterlekarna
Betyg 3
Svensk biopremiär: 22 april
Regissör: Ylva Forner
Medverkande: Jani Blom, Simon Kling, Johan Charles, Johan Ehn
En homoerotisk dröm, sexfantasi och ett maktspel med höga insatser. Ylva Forners filmatisering av Magisterlekarna är en vacker och ömsint skoldrama vi sällan skymtar i svensk film.
Kristofer Folkhammars Magisterlekarna sas vara en ofilmbar bok. Både det brännande, kontroversiella ämnet om homoesexuallitet som norm och det sexualliberala budskapet gör att en filmatisering kändes utmanande. Men det stoppade inte Ylva frå att ta sig an projektet och resultatet är minst sagt imponerande. Utan pekpinnar eller dömande/fördomsfulla blickar närmar hon sig den brännheta berättelsen.
På Sankt Sebastians Läroverk cirkulerar allt kring homosexualitet. Alla studenter är bögar och all undervisning utgår utifrån den homosexuella historien från förtrycket under förintelsen, till AIDS till sjukdomsdiagnosen Gay på 80-talet. De flesta har lösa förhållande och ser på sexualitet som en flytande form av begär. Studenterna är bildade och kastar sig med avancerade akademiska termer. Det är inte ovanligt att lärarna sexualiserar sina elever, detta genom att zooma in på bakdelarna eller genom att klä dem i lättklädda tighta shorts och t-shirts. Ändå blir det aldrig gubbsjukt. Då normen är kärlek och sexuell närhet till alla blir det ett naturligt element i sammanhanget.
Den sexuella stämningen känns i luften där män kramar och hånglar med varandra och trycker upp varandra mot väggen. Den osäkre rektorn har en sexuell relation med en elev som han klär av och smiskar på stjärten. För eleverna är det vinna eller försvinna som gäller. Det blir ett maktspel mellan studenterna om att utmärka sig i allt från avancerad historieleärande till filosofi till idrott till kärlek och status i gruppen. Den kaxiga Tim känner sig hotat från statustronen när Noak plötsligt får all uppmärksamhet. Ett maktspel påbörjas mellan två killar som inte vill annat än få allas blickar riktade mot sig.
Storymässigt är Magsiterlekar inte den mest fylliga historien. Men det gör föga. För det visuella godiset, det vackra fotot, drömscenerna, musiken och poetiska berättandet tar filmen långt. Det ovanligt att i svensk film få uppleva något liknande. Också befriande med en film om homosexuella där inget nämns om förtrycket, fördomarna eller orättvisorna. Det är en dröm, en homosexuell exposé om vackra killar som speglar sig i varandra. De känner av krav, begär och missunnsamhet. Här på skolverket Sankt Sebastian är det status med bildning. Precis som i verkligheten existerar mobbning och utfrysning, men det mobbade dumförklaras på grund av obildning och inte för att de stämplas plugghästar. Det är en upp-och-ned-vänd värld vi bara kan drömma om där prestige inom skolklassen handlar om att kunna saker.
Visst kan man anklaga Magisterlekarna för att vara utan riktning. Men filmen vinner på sitt poetiska språk. Det fakto att homosexuella män får ta alla speltid är en befrielse i sig och pekar mot att vi kommit en bra bit på vägen. Utopin där homosexuella, transsexuella och heterosexuella behandlas på lika vis är inte uppnådd än. Sett ur detta perspektiv är Magisterlekarna en liten revolution.