Filmrecension: Så jävla easy going
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 februari 2022
Öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 2022
Regi Christoffer Sandler
På ett sätt är detta en coming to age-film men den är mycket mer än så. Den handlar om att leva med sorg, om att tyngas av skam och inte våga berätta hur illa ställt man har det. Om att våga möta någon, att våga öppna sig för att möta kärlek. Den bygger på roman av den prisbelönade och hyllade författaren Jenny Jägerfeld. 18-åriga Joannas hjärna är som en blinkande nöjespark under högsäsong och för att funka normalt behöver hon ADHD-medicin. Men då hennes senaste uttag av medicinen inte betalt vägrar apoteket att ge henne mer medicin. Joanna har inga pengar, hon går ju i skolan och hennes pappa är helt utslagen av sorg sedan Joannas mamma dött. Pappan klarar inte att jobba och klarar inte att betala räkningar. Det blir till och med så illa att elen stängs av då han inte betalar el-räkningen.
Delas av familjen känns på djupet. Jag blir ledsen ända in i märgen när jag ser hur hennes pappa sitter helt orkeslös i soffan. Det är sådant en del barn och ungdomar får uppleva, ibland när en familj drabbas av svår sorg eller då föräldrar har svåra sjukdomar. Att samhället och myndigheter inte reagerar och hjälper Joanna att få sin medicin är sorgligt, bedrövligt och tyvärr en verklighet för en del drabbade. Barn som får bli föräldrar åt sina föräldrar har skildrats starkt i en del andra filmer också.
Filmen har imponerande skådespelarinsatser av det tre unga huvudkaraktärerna, Nikki Hanseblad som Joanna, Emil Algpeus som Matheus och Melina Benett Paukkonen är så duktig och stark som Audrey. Melina Benett Paukkonen kommer vi självklart att se i fler filmer och i tv-serier, det är jag övertygad om – och också de andra två, Emil och Nikki. Shanti Roney som Joannes pappa är som alltid bra. Jag tror inte jag någonsin sett Shanti Roney göra en dålig roll.
Filmen kommer säkert att bli en publikfavorit och säkert också bli en film som får nomineringar till Guldbaggen. Den är absolut sevärd. Men anledningen till att den inte får ännu högre betyg beror på flera saker. Dels tycker jag att den spretar för mycket. Den handlar både om två tjejer som blir förälskade och om att leva med djup sorg och om barn som måste bli föräldrar åt sina föräldrar och om adhd och hur myndigheter och vuxenvärlden blundar för när ett ungdom behöver sin medicin. Det är för mycket som ska packas in i berättelsen. I tv-serie-format hade de olika ämnena kunnat utvecklats på ett annat sätt, i filmens format blir det spretigt och förenklat. Det är synd på så engagerande och viktiga ämnen.
En liten detalj som störde mig lite grann var hur de flesta och speciellt Joanne och hennes pappa hela tiden pratade ryckigt och med halva meningar. Ja det är realistiskt, många människor pratar utan att säga ut vad de egentligen vill säga, med halva meningar. Men det behövs inte att de gör så i hela filmen. Jag minns när jag gick en teaterutbildning. Då såg vi statistik på att om en rollkaraktär använder svordom två eller tre gånger i början av en pjäs då räcker det för att publiken ska uppfatta det som att den personen svär oerhört mycket. På samma sätt skulle Joanne och hennes pappa kunnat tala normalt en bit in i filmen, vi hade ändå uppfattat det som att de är personer som har svårt att säga vad de vill säga.