• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Belle – en av de bättre coming-to-age-filmerna

26 juli, 2022 by Rosemari Södergren

Belle
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 juli 2022
Regissör Mamoru Hosoda

En vacker japansk anime med både romantik, spänning och som tar upp frågor om vänskap och existentiella frågor. Huvudpersonen Suzu är en skolflicka som bär en djup sorg och är mobbad. Barn och ungdomar kan verkligen vara oerhört grymma och elaka när de är i stora grupper.

När Suzu var liten dog hennes mamma. Mamman hoppade i en strömmande flod för att rädda en liten flicka från att drunkna. Den lilla flickan räddades men Suzus mamma dog. Skolbarnen mobbar Suzu och retar henne för att hennes mamma hellre räddade ett annat barn än överlevde för att ta hand om Suzu. Det är en tung för Suzu att bära. Suzu lever med sin pappa men de har svårt att nå varandra, båda är tyngda av sin sorg.

En av alla dessa trista dagar då Suzu känner sig ensam, mobbad och övergiven blir hon inbjuden till U, en värld online. I den virtuella världen U kan man bli den man egentligen är. Suzu kastar sig in i U och där blir hon Belle, en hyllad vacker sångerska. I början är allt underbart och som Belle blir hon hyllad och älskad av många. Vem man är i det verkliga livet vet ingen.

Självklart dyker det upp problem och farligheter i den virtuella världen också. Där finns Odjuret, en skrämmande varelse som skapar kalabalik. Men det är något med Odjuret som Belle dras till.

Jag kan bli trött på hur hysteriskt blyg Suzu är emellanåt och hur de unga inte vågar visa känslor. Om det är mer japansk kultur eller att jag glömt bort den delan av hur det vara att vara ung, det vet jag inte.

Visst har filmen en del förutsägbara delar men berättelsen har också överraskande vändningar.
Jag tillhör inte filmens målgrupp. Den är tydligt riktad mot ungdomar och framför till yngre tonåren. Problemet är väl att personerna pratar japanska så publiken måste kunna läsa undertexterna, om de inte kan japanska, förstås. Hoppas verkligen inte filmen dubbas.

Det är en form av ”coming-to-age-film” och den är en av de bättre i denna genre. Romantik, vänskap, svårigheter och att våga stå upp för vem man är – en bra blandning och inte helt förutsägbar i alla delar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Anime, Filmkritik

Filmrecension: The Gray Man – inget för den som inte gillar action på högsta volym

20 juli, 2022 by Rosemari Södergren

The Gray Man
Betyg 2
Premiär på Netflix 22 juli 2022
Regi Anthony och Joe Russo
I rollerna Ryan Gosling, Chris Evans, Ana de Armas, Jessica Henwick, Regé-Jean Page, Wagner Moura, Julia Butters, och Billy Bob Thornton
Bygger på boken The Gray Man av Mark Greaney

En man (spelas av Ryan Gosling) som sitter fängslad för ett mord får ett erbjudande av en rekryterare från CIA att slippa ut ur fängelset om han blir en hemlig mördare för CIA. Hans kodnamn blir Sierra Six och hans uppdrag blir att på order av CIA eliminera personer som CIA bedöms vara farliga för människor. En sådan korrumperad överenskommelse är ganska väntat skum. Under ett uppdrag upptäcker Sierra Six att CIA är korrumperad högt upp i organisationen och han blir jagad.

Den som gillar filmen med action på högsta volym med slagsmål på flygplan som brinner, spårvagnar och bussar som exploderar och oräkneliga dueller med kulsprutor – den får väl sitt lystmäte mättat. Det är en film för den som gillar action och ännu mer action i högsta fart med kulsprutor och en skum handling där CIA tar hjälp av en sociopatisk lönnmördare som till sitt förfogande har oräkneliga armeer som tar upp jakten på en enda person som av slump råkar få tag på uppgifter som bevisar korruption på hög nivå. Det är ett förutsägbart och väl beprövat recept på tvistad action med korrumperade makthavare och en helt galen lönnmördare. Det är en handling vi sett förr.

Om CIA ens gör hälften av det som filmen pepprar med då är USA ett extremt skrämmande odemokratiskt land. Jag funderar på om allt kan vara helt taget i luften?

Skälen till att filmen inte får ännu lägre betyg är att den är snyggt filmad och ihopklippt, den är påkostad med scener från många städer runt om i världen. Ett plus är också huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling son är en duktig skådespelare med brett register från romantiken i Lalalaland till denna actionrulle på högsta volym. Men för den som inte är något fan av actionfilm är det nog knappast värd pengarna för biobiljetten. Det är en film för den som gillar action på hög volym.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Netflix, Recension, Ryan Gosling

Filmrecension: The Survivor – stark film som alla borde se

14 juli, 2022 by Birgitta Komaki

The Survivor
Betyg 4
Svensk premiär 15 juli 2022
Regi Barry Levinson

Harry Haft (Ben Foster) är boxaren som suttit i koncentrationsläger och överlevt enbart genom att delta i boxningsmatcher i lägret. Matcher som är underhållning för nazistofficerarna men på liv och död för fångarna. Matcher där den som förlorar blir avrättad efter matchen.

När kriget är slut söker han efter den flicka Leah (Dar Zuzovsky) han en gång älskade och som han lovade att rädda. För att hitta henne eller för att hon skall kontakta honom kämpar han för att få en match mot den store Rocky Marciano. I sitt sökande träffar han Miriam (Vicky Krieps) och de blir ett par. Men livet blir inte lätt. Även om de livsval han gjorde i lägret aldrig var några val så ger de samvetskval och mardrömmar.

Ben Foster gör rollen med styrka och känslighet. Genom hans starka utstrålning, konstanta ilska och grinighet blir det ett porträtt av vad våld och trauman kan göra med människor. Det påverkar hela livet och det förstör för familj och barn.

Det är en stark film med mycket svåra situationer och våld. Med dokumentära bilder från judeförföljelse och utrotning visualiseras den verklighet som Harry hela tiden bär med sig. Men det finns också hopp i filmen. Den judiska kulturen och sammanhållningen. Viljan att hjälpa varandra. Barnen som kommer med framtiden.

En film där Ben Foster också visar överlevnadsinstinktens styrka. Ibland blir till och med hans ilska och bufflighet roande. Fint är också Vicky Krieps porträtt av den tålmodiga Miriam. Kingston Verner ger ett porträtt av sonens utsatthet. Hur föräldrarnas arv påverkar barnens liv.
En film alla borde se som en historielektion för att inte glömma. Men också för
skådespelarnas insatser främst Ben Fosters starka rolltolkning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Min sommar i Provence – vacker och helt oemotståndlig

13 juli, 2022 by Rosemari Södergren

Min sommar i Provence
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 juli 2022
Regi Christophe Barratier

Så vacker och helt oemotståndlig. En av de finaste och vackraste berättelser om den första kärleken, om vänskap och om att växa upp och upptäcka att de vuxna inte alltid är perfekta och att mamma och pappa inte alltid har det så lätt. En film om klassklyftor och om den begynnande kvinnorörelsen och om livet, helt enkelt. Handlingen utspelas 1905, i en tid då ingen sprang omkring med mobiltelefon och det var inte många som hade bilar.

Tolvårige Marcel befinner sig i gränslandet mellan barndom och tonår. Han bor i Marseille men tillbringar sommaren ute på landsbygden i Provence tillsammans med sin mamma, pappa, sina syskon och mostrar och morbröder. Ute på landet har han vännen Lili, en bondpojke från granngården. Tillsammans sätter de fällor för smådjur och fåglar och de vandrar han över de lavendeldoftande kullarna och undersöker grottor. En dag under sina strövtåg stöter de två pojkarna på den mystiska flickan Isabelle. Från Marcels håll blir kärlek vid första ögonkastet. När en av två vänner blir förälskad påverkar det vänskapen. Kärleken till Isabelle för med sig flera komplikationer. Hon tycks tillhöra någon slags rik överklass och Marcel slits mellan Isabelles familjs tankar och sin egen pappas socialistiska idéer. Filmen är fylld av livets komplexitet och det berättas i lugn takt och med en hel del som är underförstått. Filmskaparen litar på sina tittare och låter oss känna och förstå situationen på vårt sätt.

Filmen hær så många styrkor. Fotot, ljuset, miljöerna, skådespelarna och att den inte säger allt rent ut och den har flera nivåer i berättelsen. En viktig del i skildringen är Marcels föräldrar som båda tillhörde de människor som under 1900-talets början anammande feministiska och socialistiska tankar. Där är en hel del som sägs mellan raderna. Det är en film som tar sig tid att berätta, på ett lugnt och underbart sätt, som gör att jag känner det som att jag är med.

Filmen på verkliga händelser och är baserad på i en biografi av Le temps de secrets från 1959, den tredje av fyra böcker där filmskaparen och författaren Marcel Pagnol skrev om sin egen barndom. Marcel Pagnol var först med att göra dialogbaserad talfilm på franska och drev sin egen filmstudio utanför Marseille från 1932 och fram till kriget. Han var också den första filmskaparen som blev invald i Franska Akademin. Marcel Pagnols romaner har legat till grund för succéfilmer som Jean de Florette och Jean de Florette del 2 – Manons källa.

Filmer som bygger på verkliga händelser kan ibland bli övertydliga då filmskaparen är rädd för att missa något som alla känner till och anser att det måste finnas med. Dramaturgin får ibland ge vika för det biografiska. Denna film går visserligen fram i lugn takt men den känns inte på något sätt instängd eller påtvingad att ta med något. Den är en helt underbar film om en tid som inte längre finns men dess grundberättelse om den första kärleken, om vänskap, familj och besvikelse är evig.

Arkiverad under: Bokrecension, Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt Taggad som: Den första kärleken, Filmkritik, Filmrecension, Provence

Filmrecension: Downton Abbey: En ny era – en nu säsong av tv-serien hade varit bättre

5 juli, 2022 by Rosemari Södergren

Downton Abbey: En ny era
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 juli 2022
Regi Simon Curtis
I rollerna Dominic West, Laura Haddock, Maggie Smith, Michelle Dockery, Hugh Bonneville, Jim Carter m fl.

Som en stor älskare av tv-serien Downton Abbey är det ett måste för mig att se långfilmerna också. Men jag kan konstatera att berättelserna om människorna i och kring Downton Abbey kommer inte till sin rätt i långfilmens format. I tv-serien är Downton Abbey helt underbar, fascinerande, mänsklig, varm och med engagemang för människors öden. Regissören kan gå in mer på djupet i karaktärerna och få oss att känna med dem i deras utmaningar i tv-serien. I långfilmens format blir berättelsen ett surfande på ytan.

Handlingen utspelas delvis på godset i England men också i Frankrike. Änkehertiginndan (Maggie Smith) har ärvt en magnifik villa i södra Frankrike och det är ett mysterium varför hon ärvt detta. En grupp av familjen och några av de anställda ger sig av dit för att besöka villa och änkan och sonen till den man som testamenterat villan. Den delen av berättelsen var för min del mest ointressant och mest ytlig och klichéartad.

På hemmaplan utspelas samtidigt ett äventyr för de som är kvar så ett filmbolag vill hyra en del av godset för en inspelning. Tjänstefolket blir begeistrade över chansen att få passa upp på kända skådespelare. Filmen som spelas in är en stumfilm och det är precis när ljudfilmen börjar slå undan stumfilmen. Det var en del skådespelare som inte klarade övergången till ljudfilm. Som filmintresserad är det ofta intresserat att få detta gestaltat.

Seriens behållning är förstås återseendet, att åter få se dessa karaktärer och dessa duktiga skådespelare även om det blir på en ytlig nivå där flera tyvärr mest får spela en slags kliché av sig själva. Den största behållningen på skådespelarsidan var nog Dominic West som dök upp i en roll som en firad skådespelare. Dominic West som många känner igen bland annat från kult-serien Wire och The Affair.

Tragiskt är det ju att kunna konstatera att trots att mer modern tid närmar sig består uppdelningen mellan överklass. Muren mellan överklassen och underklassen står kvar och nästan omöjlig att forcera. Det spelar ingen roll om underklassen för en liten stund får spela finare folk i en filminspelning, klyftan mellan klasserna består i verkligheten.

Att Tom lyckats göra en klassresa – det är ett stort undantag som på något sätt också befäster det faktum att klassklyftorna är gigantiska. Han blev förälskad i ena dottern härskarna över Downton Abbey-området. Han fick till och med gifta sig med henne och när hon dog fick han ansvaret över deras gemensamma dotter och där lyckades ju godsägarfamiljen få honom att stanna för dotterns skull och sakta men säkert han han förvandlats till en av dem. Det är intressant att det är kanske vad denna långfilm mest av allt berättar: att moderna tider må kunna med det förändrar inte hur åtskilda klasserna lever och hur stora skillnaderna är. Däremot är jag tveksam till om det är manusförfattarens och regissörens medvetna grepp. Jag får mest känslan av att de är fyllda av en slags förälskelse i själva systemet med rika och underklass. Att de mest tycker det är tjusigt. Eller så har filmens skapare så stor respekt för oss tittare att de inte vill skriva oss några slutsatser på näsan.

Mest av allt tror jag filmen skapades för att ge Downton Abbey-älskarna lite svara på vad som händer med de olika karaktärerna. Men jag hade föredragit en ny säsong av serien istället. Det hade gjort mer rättvisa åt karaktärerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Downton Abbey

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 179
  • Sida 180
  • Sida 181
  • Sida 182
  • Sida 183
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in