Downton Abbey: En ny era
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 juli 2022
Regi Simon Curtis
I rollerna Dominic West, Laura Haddock, Maggie Smith, Michelle Dockery, Hugh Bonneville, Jim Carter m fl.
Som en stor älskare av tv-serien Downton Abbey är det ett måste för mig att se långfilmerna också. Men jag kan konstatera att berättelserna om människorna i och kring Downton Abbey kommer inte till sin rätt i långfilmens format. I tv-serien är Downton Abbey helt underbar, fascinerande, mänsklig, varm och med engagemang för människors öden. Regissören kan gå in mer på djupet i karaktärerna och få oss att känna med dem i deras utmaningar i tv-serien. I långfilmens format blir berättelsen ett surfande på ytan.
Handlingen utspelas delvis på godset i England men också i Frankrike. Änkehertiginndan (Maggie Smith) har ärvt en magnifik villa i södra Frankrike och det är ett mysterium varför hon ärvt detta. En grupp av familjen och några av de anställda ger sig av dit för att besöka villa och änkan och sonen till den man som testamenterat villan. Den delen av berättelsen var för min del mest ointressant och mest ytlig och klichéartad.
På hemmaplan utspelas samtidigt ett äventyr för de som är kvar så ett filmbolag vill hyra en del av godset för en inspelning. Tjänstefolket blir begeistrade över chansen att få passa upp på kända skådespelare. Filmen som spelas in är en stumfilm och det är precis när ljudfilmen börjar slå undan stumfilmen. Det var en del skådespelare som inte klarade övergången till ljudfilm. Som filmintresserad är det ofta intresserat att få detta gestaltat.
Seriens behållning är förstås återseendet, att åter få se dessa karaktärer och dessa duktiga skådespelare även om det blir på en ytlig nivå där flera tyvärr mest får spela en slags kliché av sig själva. Den största behållningen på skådespelarsidan var nog Dominic West som dök upp i en roll som en firad skådespelare. Dominic West som många känner igen bland annat från kult-serien Wire och The Affair.
Tragiskt är det ju att kunna konstatera att trots att mer modern tid närmar sig består uppdelningen mellan överklass. Muren mellan överklassen och underklassen står kvar och nästan omöjlig att forcera. Det spelar ingen roll om underklassen för en liten stund får spela finare folk i en filminspelning, klyftan mellan klasserna består i verkligheten.
Att Tom lyckats göra en klassresa – det är ett stort undantag som på något sätt också befäster det faktum att klassklyftorna är gigantiska. Han blev förälskad i ena dottern härskarna över Downton Abbey-området. Han fick till och med gifta sig med henne och när hon dog fick han ansvaret över deras gemensamma dotter och där lyckades ju godsägarfamiljen få honom att stanna för dotterns skull och sakta men säkert han han förvandlats till en av dem. Det är intressant att det är kanske vad denna långfilm mest av allt berättar: att moderna tider må kunna med det förändrar inte hur åtskilda klasserna lever och hur stora skillnaderna är. Däremot är jag tveksam till om det är manusförfattarens och regissörens medvetna grepp. Jag får mest känslan av att de är fyllda av en slags förälskelse i själva systemet med rika och underklass. Att de mest tycker det är tjusigt. Eller så har filmens skapare så stor respekt för oss tittare att de inte vill skriva oss några slutsatser på näsan.
Mest av allt tror jag filmen skapades för att ge Downton Abbey-älskarna lite svara på vad som händer med de olika karaktärerna. Men jag hade föredragit en ny säsong av serien istället. Det hade gjort mer rättvisa åt karaktärerna.