• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Stammisar – Försöken till ungdomlig romantik är lika erotiska som ett par svettiga gamla gympaskor

31 augusti, 2022 by Elis Holmström

Betyg 1
Svensk biopremiär: 2 september 2022
Regi: Måns Nyman

Att framgångsrika filmregissörer inleder sina karriärer med exempelvis reklam eller musikvideos är inget nytt. David Fincher och Spike Jonze inledde sina karriärer med musikvideos till bland annat Madonna och Beastie Boys. Måns Nymans meriter som kortfilmare och musikvideoregissör behöver därför inte vara till nackdel med tanke på ovannämndas karriärer.

Nyman följer dock inte samma trappa till himlen som Fincher eller Jonze. Istället är det landsmannen Jonas Åkerlund som efterapas vad gäller filmisk kvalitet. Det är genuint svårt att skriva en utförlig eller objektiv filmrecension rörande Stammisar då travestin når bottennivåer jag inte trodde fanns. Även om vi bortser från det faktum att Stammisar på ett tekniskt plan är undermålig, är det fortfarande omöjligt att bortse från det faktum att filmens manuskript och berättarteknik är rent hälsofarlig.

Idén att låta hela dialogen framföras på vers, med otaliga rim, är ingen nyhet. Sally Potter gjorde detsamma i den intetsägande Yes från 2004. Skillnaden var att Potters film åtminstone hade ett någorlunda berättande och en tematik som passade den besvärliga prosan.

Eftersom Stammisar är lika banal som en ytlig TikTok-video blir detta grepp enbart preciöst och genomgående pinsamt. Dialogen må rimma och låta som en förvriden, förvrängd och förfärlig tolkning av Lennart Hellsing. Tyvärr är det föga behjälpligt när innehållet är lika spännande som en rostig lyktstolpe. Till och med en ofärdig låttext av Sean Banan är mer stimulerande, välformulerad och intellektuell än något som yppas här. Den kreativa avgrunden vet dock inga gränser, pubertala aforismer rörande underliv binds ihop med gräsliga raggningstips som hade varit stötande redan under 1700-talet. Väldigt snart börjar publiken se sig om efter en eventuell katapultknapp på biosätet för att rädda livhanken och den mentala hälsan.

’’Karaktärerna’’ som radas upp är en bunt ytliga, självupptagna och ihåliga personer som inte ens hade kunnat ta värvning i valfri säsong av Robinson. Skådespeleriet som ackompanjerar eländet går inte att beskriva. För att skona alla, inklusive mig själv, från allt för mycket otrevligheter är det nog bäst att stillsamt, men bestämt, dra ett stort svart streck över hela ensemblen.

Det skulle gå att fylla ett helt uppslagsverk med alla fel och brister. Till exempel det erbarmliga soundtracket – från första rutan pågår en stötande och mördande monoton rytm som jag redan nu vet kommer att hemsöka mina mardrömmar. Försöken till ungdomlig romantik är lika erotiska som ett par svettiga gamla gympaskor. Kardinalsynden sparas till klimax då ett skrattretande patos slängs rakt i ansiktet på tittaren.

Efteråt sitter jag förstummad kvar i biosalongen, inte sedan Rammstein-sångaren Till Lindemann skickade ut råa fiskar i publiken, under sin spelning på Annexet, har jag varit så här mållös. Stammisar må ha ambitioner att sticka ut men gör det på helt fel sätt. Fast det är klart, om det inte går att bli känd är kanske det näst bästa att bli ökänd som en fullkomlig katastrof?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Ali och Ava – genuin och romantisk

30 augusti, 2022 by Birgitta Komaki

Ali och Ava
Betyg 4
Svensk premiär 2 september 2022
Regi Clio Barnard

En charmig historia som man måste älska

Två udda själar möts. Båda lite luggslitna, inte helt unga och med olika liv i bagaget.
Ali ( Adele Akhtar) är en skön kille, rolig och spontan och tidigare Dj. Hemligt separerad från en fru som vuxit ifrån honom. Ava ( Claire Rushbrook) är elevassistent, godhjärtad änka med barn och barnbarn , tycker om musik och med en härlig approach till livet. Trots olikheter i ras och klass hittar de varandra och har roligt ihop.

Med samma värme blir de förälskade. Men allt går inte på räls i ett England där arbetarklassen anammat skinnskallekulturen. Ungarna kastar sten på Alis bil i arbetarklassens radhuskvarter. Och Avas son Callum bär svarta kängor efter fadern.

Utan stora kärleksscener visas deras förälskelse. Mer som ett par som varit gifta länge
och har en naturlig relation till varandra. En realistisk skildring av vanliga liv med familjers förväntan och släktens krav omkring sig. Men glädjen att ha hittat varandra
trots ålder, ras och klass är genuin och romantisk. En härligt par som skapar feelgoodkänsla i filmen.

Claire Rushbrook är en lysande stjärna som sprider ljus i filmen och Adele Akhtar
matchar henne med en komisk sida.

En film som visar att kärleken bygger broar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Tillbaka till Reims (Fragment) – skildrar hur socialistiska väljare gått till högerpartiet

29 augusti, 2022 by Rosemari Södergren

Tillbaka till Reims (Fragment)
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 september 2022
En film av Jean-Gabriel Périot, baserad på biografin av Didier Eribon

En film som skildrar en franska arbetarklassen och hur många har lämnat socialismen och/eller kommunismen för högerpartiet Front National. Med hjälp av filmfragment, nyhetsinslag och scener ur dokumentärer illustrerar och förklarar filmen utvecklingen för den franska arbetarklassen som helhet – från 1950-talet fram till idag. Inbitna kommunister utgör nu en viktig bas för det extrema högerpartiet Front National. Men det beror mer på förlust av identitet än främlingsfientlighet.

Drygt första halvan av filmen är oerhört stark och skildrar den fattigdom som arbetarklassen levde i under 1900-talets första halva. Hur omöjligt det var för barn födda i arbetarklassen att studera på högskola eller universitet. Hur skarpa skiljelinjer det var, och kanske fortfarande är, mellan de som har makten och de som inte har makt. Klyftorna mellan överklassen och arbetarklassen.

Tillbaka till Reims (Fragment) bygger på Didier Eribons memoarer från 2009 som bland annat adapterats på Dramaten och Göteborgs Stadsteater. Här kan du läsa Kulturbloggens tankar kring uppsättningen på Dramaten.

Didier Eribon lämnade sina föräldrar och gjorde en klassresa då han byggde sig ett liv som intellektuell i Frankrike. Han vägrade återvända så länga hans pappa var vid liv. Han hatade sin pappa så mycket. När hans pappa placerats på ett hem för dementa åkta Didier Eribon och hälsade på sin mamma som knappt kunde sluta att berätta. Hon berättade om sin uppväxt, om hur både hon och hennes mamma hade haft drömmar om att kunna studera och bli något men istället förblev kvar i arbetarklassen då det i stort sett var omöjligt för någon ur arbetarklassen att studera och för flickor var det ännu mer omöjligt.

Sista tredjedelen av filmen skildrar hur sympatierna för Front National vuxit inom arbetarklassen. Tyvärr tycks filmens skapare har fastnat i beskrivningen av sympatisörer till Front National som drivna enbart av rasism. Det är samma diskussion här hemma i Sverige kring Sverigedemokraterna. Så länge motståndare till SD endast sätter fasciststämpel på SD kommer vi aldrig att ta itu med det som gör att människor röstar på dem. Jag förmodar att det är samma sak i Frankrike med framväxten av högerpartier som Front National. Det är glasklart skildrat i filmen hur arbetarklassen under 1900-talets mitt drogs till det socialistiska och kommunististiska partierna. Klyftorna mellan de fattiga och rika var gigantiska och lönerna för arbetarklassen var låga och arbetstimmarna många. Däremot visar filmen inte på något begripligt svar på hur Front National kunde växa fram. Inget händer av sig själv.

Att filmen släpps nu före den svenska valet är bra tänkt. Men jag hade verkligen önskat att det fanns någon annan förklaring till framväxten av exempelvis Front National än rasism. Tanken med att släppa filmen på bio nu är förstås att dra paralleller till Sverigedemokraterna. Det senaste jag läste i nyheter om SD är att partiet inte kommer att stödja M om Moderaterna envisas med att sänka a-kassan. Förra veckan kom SD med vallöfte att de vill inlemma tandvård i sjukvårdsförsäkringen, precis samma löfte som Vänstern gett nyligen. Människor ska ha råd att gå till tandläkaren. Båda dessa utspel av SD borde gjorts av Socialdemokraterna. Om vi inte ser att det finns stora problem i samhället som de som har mest makt inte tar itu med det då kommer partier som SD att växa. Jag hade önskat att Tillbaka till Reims tog upp sådana aspekter. Hade filmens sista tredjedel varit tydligare med att det finns problem med de partier som har makten, problem med samhället som gett utrymme för så kallade missnöjespartier till höger, då hade filmen fått högsta betyg.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Schack – en film jag måste se om igen

26 augusti, 2022 by Rosemari Södergren

Schack
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 september 2022
Regi Philipp Stölzle

En film som kryper under huden och som inte går att skaka av sig. Handlingen utspelas under andra världskriget och vi får följa hur nazisterna som marscherat in i Wien griper advokat Josef Bartok för att han har tillgång till välfyllda bankkonton för kunder som flyttat Österrike. Nazisterna vill ha tillgång till pengarna och försöker med olika metoder tvinga Bartok att ge dem kontonumren. Gestapp kan inte döda honom, för då kan de inte få kontonumren. Josef Bartok är högst medveten om att hans enda sätt att överleva är att inte lämna ut kontonumren.

Det är hemskt att se hur grymma plågoandarna, de nazistiska befälhavarna, är. Nu med ett pågående krig i Europa blir det en högst påtaglig berättelse om något som händer just nu. Det är inte bara i Europa och nu som det pågår eller pågått. Runt om i världen, genom hela historien, finns det personer med makt som låter tortera fångar på olika sätt. Från både Iran och Saudiarabien kommer vittnesmål med jämna mellanrum om grymheter. Filmens berättelse utspelas under och strax efter andra världskriget men vi vet alla att det är en evig berättelse om människors förmåga till grymheter och en skildring av vad som händer med en människa som utsätts för tortyr och övergrepp.

Schack är en oerhört stark skildring av människors grymhet och samtidigt en hyllning till kulturen och den kraft kultur ger människor. Bartok hålls isolerad av Gestapo i ett rum på hotellet Metropol i staden. Under dagar, veckor och månader är det enda han hör från en annan människa skriken från mindre lyckligt lottade fångar som torteras i angränsande delar av fastigheten. Efter ett av många förhör lyckas Bartok sno åt sig en bok om schack. Att nogsamt iscensätta de klassiska partier som beskrivs i boken blir enda sättet för honom att inte bryta samman totalt. Schackets värld blir hans flyktväg.

Filmen har många bottnar och frågan är vad som är verklighet och vad som är drömmar, tankar, verklighetsflykt för att överleva i fångenskap. Det är film jag kommer att se mer än en gång, för jag vet att jag kommer att se många talande detaljer när jag ser om den.

Huvudrollen som Josef Bartok spelas Oliver Masucci, som är så bra och så trovärdig. Svenska skådespelaren Rolf Lassgård medverkar i en av de större rollerna också,.

Filmen bygger på en klassiska novellen “Schack” av Stefan Zweig. Författaren föddes och var verksam i Österrike men drevs i exil efter nazisternas maktövertagande 1933. Zweig är också känd för sin skildring av hur Europa changserade i sviterna av första världskriget i boken Världen av igår: en europées minnen. Den var en av inspirationskällorna när Wes Anderson gjorde Grand Budapest Hotel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Andra världskriget, Rolf Lassgård, Schack

Filmrecension: Det ska va gôtt å leva – en film om Galenskaparna After Shave – rolig, äkta, sätter igång minnen

26 augusti, 2022 by Rosemari Södergren

Det ska va gôtt å leva – en film om Galenskaparna After Shave
Betyg 5
Svensk biopremiär 9 september 2022
Regi Anna Hammarén, Rasmus Ohlander, Håkan Hammarén
Medverkande Knut Agnred, Anders Eriksson, Kerstin Granlund, Claes Eriksson, Per Fritzell, Jan Rippe, samt i arkivmaterial även Peter Rangmar.

En underhållande dokumentär som jag gärna hade sett i ett par timmar till. Den är en timme och fyrtio minuter men för min del skulle den få vara fyra-fem timmar. Jag vill bara se mer och mer. Den är rolig, sätter igång en massa minnen och känns väldigt äkta och ärlig.

Humorgruppen Galenskaparna After Shave fyller 40 år och filmen berättar hur det började hemma hos bröderna Claes och Anders Eriksson och vi får följa hur de mötte övriga delen i gruppen i samband med att flera av dem började plugga på Chalmers i Göteborg. Plugga och plugga, det blev väl inte så många poäng tagna av dem då de hade fullt upp med att skapa sketcher, sjunga och uppträda. Vilket många av oss är tacksamma över. Den glädje, underhållning och humor som denna grupp spritt vibrerar genom hela filmen. Chalmers studentspex och cortege varje valborg tycks vara en plantskola för artister.

Tv-serien Macken innebar deras riktigt stora nationella genombrott. Det är starkt att se publiken sjunga med i sångerna när tv-serien blivit en scen-föreställning. Titellåten för Macken liksom sången om husvagnssemester och sången om konfirmanden som vill ha en synt har blivit kultförklarade klassiker som jag tror att oavsett vilken musikstil man gillar ändå inte kan låta bli att sjunga med i.

Dokumentären handlar om gruppen men det är också en metafor för alla artister. Vi får en nära inblick i relationerna mellan artister och publik och kritiker. Claes Eriksson, som skrivit en stor del av gruppens material är mest i fokus och intervjuas men de övriga är också med och intervjuas.

Claes Eriksson är inte särskilt imponerad av kritiker. När gruppen i början av dess karriär hade haft succé med en föreställning i Göteborg bokade de en teater i Stockholm för att sätta upp föreställningen där. De blev totalt nedgjorda i en Stockholmstidning där recensenten skrev att gruppens medlemmar varken kunde dansa eller sjunga eller vara underhållande. Något år senare gav gruppen en ny föreställning i Stockholm och då blev de otroligt hyllade. Jag är väldigt förvånad över hur en kritiker kunde såga en föreställning och dess medverkande så grovt.

Claes Eriksson tycks vara rätt skeptisk till kritiker. Jag tror kritiker behövs av flera skäl men jag kan inte förstå hur en kritiker kan såga artister totalt. Bakom varje föreställning ligger mycket arbete, många förberedelser och varje artist är en människa med känslor och förhoppningar och som anstränger sig. Att vara kritisk är en sak men att såga jäms med fotknölarna fyller ingen större funktion. Det krävs inte någon större kunskap att recensera på det sättet: att bara fördöma eller bara höja till skyarna utan att förklara. Mer än så förväntar jag mig av en kritiker.

Denna dokumentär sätter igång både minnen och tankar – och det är precis det bra film ska göra. Filmens skapare har lyckats komma nära både Claes och Anders Eriksson och de övriga, intervjuerna känns väldigt ärligt och äkta.

För den som älskar Galenskaparna After Shave är filmen förstås en film som måste ses, men jag tycker den är så bra och så inspirerade och tankeväckande att jag rekommenderar alla att se den. Och vem älskar inte denna galenskap? Behöver vi inte alla den emellanåt? Vi behöver skratt och vi behöver underhållning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Galenskaparna After Shave

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 175
  • Sida 176
  • Sida 177
  • Sida 178
  • Sida 179
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in