Betyg 1
Svensk biopremiär: 2 september 2022
Regi: Måns Nyman
Att framgångsrika filmregissörer inleder sina karriärer med exempelvis reklam eller musikvideos är inget nytt. David Fincher och Spike Jonze inledde sina karriärer med musikvideos till bland annat Madonna och Beastie Boys. Måns Nymans meriter som kortfilmare och musikvideoregissör behöver därför inte vara till nackdel med tanke på ovannämndas karriärer.
Nyman följer dock inte samma trappa till himlen som Fincher eller Jonze. Istället är det landsmannen Jonas Åkerlund som efterapas vad gäller filmisk kvalitet. Det är genuint svårt att skriva en utförlig eller objektiv filmrecension rörande Stammisar då travestin når bottennivåer jag inte trodde fanns. Även om vi bortser från det faktum att Stammisar på ett tekniskt plan är undermålig, är det fortfarande omöjligt att bortse från det faktum att filmens manuskript och berättarteknik är rent hälsofarlig.
Idén att låta hela dialogen framföras på vers, med otaliga rim, är ingen nyhet. Sally Potter gjorde detsamma i den intetsägande Yes från 2004. Skillnaden var att Potters film åtminstone hade ett någorlunda berättande och en tematik som passade den besvärliga prosan.
Eftersom Stammisar är lika banal som en ytlig TikTok-video blir detta grepp enbart preciöst och genomgående pinsamt. Dialogen må rimma och låta som en förvriden, förvrängd och förfärlig tolkning av Lennart Hellsing. Tyvärr är det föga behjälpligt när innehållet är lika spännande som en rostig lyktstolpe. Till och med en ofärdig låttext av Sean Banan är mer stimulerande, välformulerad och intellektuell än något som yppas här. Den kreativa avgrunden vet dock inga gränser, pubertala aforismer rörande underliv binds ihop med gräsliga raggningstips som hade varit stötande redan under 1700-talet. Väldigt snart börjar publiken se sig om efter en eventuell katapultknapp på biosätet för att rädda livhanken och den mentala hälsan.
’’Karaktärerna’’ som radas upp är en bunt ytliga, självupptagna och ihåliga personer som inte ens hade kunnat ta värvning i valfri säsong av Robinson. Skådespeleriet som ackompanjerar eländet går inte att beskriva. För att skona alla, inklusive mig själv, från allt för mycket otrevligheter är det nog bäst att stillsamt, men bestämt, dra ett stort svart streck över hela ensemblen.
Det skulle gå att fylla ett helt uppslagsverk med alla fel och brister. Till exempel det erbarmliga soundtracket – från första rutan pågår en stötande och mördande monoton rytm som jag redan nu vet kommer att hemsöka mina mardrömmar. Försöken till ungdomlig romantik är lika erotiska som ett par svettiga gamla gympaskor. Kardinalsynden sparas till klimax då ett skrattretande patos slängs rakt i ansiktet på tittaren.
Efteråt sitter jag förstummad kvar i biosalongen, inte sedan Rammstein-sångaren Till Lindemann skickade ut råa fiskar i publiken, under sin spelning på Annexet, har jag varit så här mållös. Stammisar må ha ambitioner att sticka ut men gör det på helt fel sätt. Fast det är klart, om det inte går att bli känd är kanske det näst bästa att bli ökänd som en fullkomlig katastrof?