Tillbaka till Reims (Fragment)
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 september 2022
En film av Jean-Gabriel Périot, baserad på biografin av Didier Eribon
En film som skildrar en franska arbetarklassen och hur många har lämnat socialismen och/eller kommunismen för högerpartiet Front National. Med hjälp av filmfragment, nyhetsinslag och scener ur dokumentärer illustrerar och förklarar filmen utvecklingen för den franska arbetarklassen som helhet – från 1950-talet fram till idag. Inbitna kommunister utgör nu en viktig bas för det extrema högerpartiet Front National. Men det beror mer på förlust av identitet än främlingsfientlighet.
Drygt första halvan av filmen är oerhört stark och skildrar den fattigdom som arbetarklassen levde i under 1900-talets första halva. Hur omöjligt det var för barn födda i arbetarklassen att studera på högskola eller universitet. Hur skarpa skiljelinjer det var, och kanske fortfarande är, mellan de som har makten och de som inte har makt. Klyftorna mellan överklassen och arbetarklassen.
Tillbaka till Reims (Fragment) bygger på Didier Eribons memoarer från 2009 som bland annat adapterats på Dramaten och Göteborgs Stadsteater. Här kan du läsa Kulturbloggens tankar kring uppsättningen på Dramaten.
Didier Eribon lämnade sina föräldrar och gjorde en klassresa då han byggde sig ett liv som intellektuell i Frankrike. Han vägrade återvända så länga hans pappa var vid liv. Han hatade sin pappa så mycket. När hans pappa placerats på ett hem för dementa åkta Didier Eribon och hälsade på sin mamma som knappt kunde sluta att berätta. Hon berättade om sin uppväxt, om hur både hon och hennes mamma hade haft drömmar om att kunna studera och bli något men istället förblev kvar i arbetarklassen då det i stort sett var omöjligt för någon ur arbetarklassen att studera och för flickor var det ännu mer omöjligt.
Sista tredjedelen av filmen skildrar hur sympatierna för Front National vuxit inom arbetarklassen. Tyvärr tycks filmens skapare har fastnat i beskrivningen av sympatisörer till Front National som drivna enbart av rasism. Det är samma diskussion här hemma i Sverige kring Sverigedemokraterna. Så länge motståndare till SD endast sätter fasciststämpel på SD kommer vi aldrig att ta itu med det som gör att människor röstar på dem. Jag förmodar att det är samma sak i Frankrike med framväxten av högerpartier som Front National. Det är glasklart skildrat i filmen hur arbetarklassen under 1900-talets mitt drogs till det socialistiska och kommunististiska partierna. Klyftorna mellan de fattiga och rika var gigantiska och lönerna för arbetarklassen var låga och arbetstimmarna många. Däremot visar filmen inte på något begripligt svar på hur Front National kunde växa fram. Inget händer av sig själv.
Att filmen släpps nu före den svenska valet är bra tänkt. Men jag hade verkligen önskat att det fanns någon annan förklaring till framväxten av exempelvis Front National än rasism. Tanken med att släppa filmen på bio nu är förstås att dra paralleller till Sverigedemokraterna. Det senaste jag läste i nyheter om SD är att partiet inte kommer att stödja M om Moderaterna envisas med att sänka a-kassan. Förra veckan kom SD med vallöfte att de vill inlemma tandvård i sjukvårdsförsäkringen, precis samma löfte som Vänstern gett nyligen. Människor ska ha råd att gå till tandläkaren. Båda dessa utspel av SD borde gjorts av Socialdemokraterna. Om vi inte ser att det finns stora problem i samhället som de som har mest makt inte tar itu med det då kommer partier som SD att växa. Jag hade önskat att Tillbaka till Reims tog upp sådana aspekter. Hade filmens sista tredjedel varit tydligare med att det finns problem med de partier som har makten, problem med samhället som gett utrymme för så kallade missnöjespartier till höger, då hade filmen fått högsta betyg.