• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Nostalgia – bedövande vacker, smärtsam och unik

10 april, 2023 by Rosemari Södergren

Nostalgia
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Mario Martone

En bedövande vacker, smärtsam och unik film om längtan till något som redan runnit förbi. Denna italienska film som utspelas i Neapel sticker ut i mängden filmer med sin ovanliga berättelse och fantastiska foto och enastående skådespelare.

Den Grekiska filosofen Herakleitos ska ha sagt att ”Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod”. Panta rei är ett grekiskt uttryck för att ”allting flyter” och med detta menas att allt ständigt förändras. Det är därför man säger att man aldrig kan bada i samma flod två gånger. En man som drivs av illusionen om att försöka gå ner i det som redan runnit bort är huvudkaraktären Felice i Nostalgia. Nostalgia är baserad på Ermanno Reas roman från 2016.

Felice återvänder efter fyrtio år till Neapel. Han närmar sig sextio års-åldern och börjar sin återkomst med att besöka och ta hand om sin gamla mor. Deras möte är oerhört vackert och finstämt. Rent av svårt att ta till sig. Hans mamma ser inte bra och orkar inte sköta sin hygien och han badar henne försiktigt och ömsint.

Felice gick i en slags exil som femtonåring då han blev inblandad i kriminalitet. Neapel är en av de italienska städer där maffiagrupper styr och ställer. I filmen får vi se hur livet kan vara i en sådan stad. Skildringar av den katolske prästen Luigi och hans kamp för att få ungdomar bort från kriminalitet och hans kamp för att få ihop invånarna i ett motstånd mot maffian är en ovanlig skildring av kyrkans roll mot maffians förtryck. Något som helt klart kan vara ett föredöme och en inspiration för de religiösa ledare som bor och verkar miljöer som plågas av gängkriminella grupper i Sverige.

Filmen berättar i lugn mak om Felices längtar efter en tid som flytt. Byggnaderna, gatorna, kvarteren känns som om de är desamma som för fyrtio år sedan, säger han. Men vem lurar han egentligen? Miljöerna i filmen ger en stark visuell upplevelse där dåtid möter nutid. Nostalgia var Italiens Oscarsbidrag 2023. Den är suggestiv och engagerande och väcker många tankar och känslor. Det är en sorgesam varning för att försöka återkomma till en tid eller relation som flytt. En varning för att tro på att gammal kärlek aldrig rostar. Inget består för evigt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Italien, maffia, Maffian, Neapel

Filmrecension: En midsommarnattsmardröm – träffsäkert relationsdrama

8 april, 2023 by Rosemari Södergren

En midsommarnattsmardröm
Betyg 4
Tillgänglig på streaming
Regi Allan Gustafsson
I rollerna bland andra David Dencik (Kastanjemannen, Moa Gammel, Christopher Wagelin och Henrik Norlén

Snacka om en mardröm till midsommar. En träffsäker skildring av vad som händer när människor har alltför rosa illusioner om vad en kärleksrelation är och när det tror att en relation kan lösa deras egna inre problem. Och framför allt en obeveklig skildring av vad som händer när stora mängder alkohol blandas med inte oro och ångest.

Vi får följa ett kompisgäng som börjar komma upp 35-40-årsåldern och firar midsommar tillsammans, som de gjort i flera år. Paul och Ninni har bjudit in vänner till sitt skärgårdsställe, som de brukar göra. Det är uppenbart något som skaver i deras relation. Paul vill ha sex och Ninni vill inte och hon söker konflikt och bråk i det mesta. Gästerna droppar in och alla brottas med sina problem med sig själva och sina relationer. Med hjälp av alkohol bubblar ångesten och problemen upp till ytan.

Håkan (spelas av David Dencik) och Cilla har ett stort problem. Håkan är jättestressad för att ha inte hunnit avsluta sin avhandling men grundproblemet i deras relation är hans usla självförtroende som gör att han är helt beroende av Cilla och inte ens vill åka till festen. Han vill inte dela Cilla med någon. Ett sjukt förhållande som är dömt att misslyckas. Filmen har en styrka att den inte visar allt och vi får dra egna slutsatser, men jag skulle ändå vilja veta mer om varför han är så fixerad vid att ”äga” Cilla.

Linda och Oskar är det enda paret som skaffat barn. De har en familj men den är inte problemfri. Oskars mamma är ingen trevlig svärmor och Oskar verkar vara en överbeskyddad man. Kaj och Göran är de eviga singlarna som inte lyckats hitta en partner. De verkar båda mest vara intresserade av att fly sina problem genom att hälla i sig alkohol.

Ett stort plus för en lång rad duktiga skådespelare. En av filmens styrkor är också att allt inte sägs övertydligt. Det sägs en del mellan raderna och berättelsen flödar fram på flera nivåer. Det som de flesta har gemensamt är en övertro på vad en relation betyder. Att de tror att en människa ska betyda så mycket att deras inre problem ska dunsta bort. Något som många säkert kan känna igen. Jag kan bli lite trött på det eviga drickandet. Det är riktigt tragiskt att alkohol kan få ta över människor och deras relationer så totalt. Ett litet minus kan jag tycka att det är lite spretigt, lite många olika karaktärer och svårt att veta vem som är i fokus. Filmen skulle fungera mycket bra om det blev en tv-serie där karaktärerna kunde fördjupas.

Detta relationsdrama är baserad på pjäsen Glidarna av Jon Holmberg och Matthew Allen. Det också väldigt roligt att det kommer filmer som En Midsommarnattsmardröm som är en svensk independent film gjord utanför systemet, som efter femton års arbete nu finns ute på streaming.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Air

5 april, 2023 by Elis Holmström

Air
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2023
Regi Ben Affleck

Ben Affleck har hittat ett sätt att göra populärhistoria till storskalig underhållning på bioduken, först med den strålande Argo och nu med Air. Afflecks skådespel må ha varit kontroversiellt, även om det förbättrats avsevärt de senaste åren, men som regissör har han alltid gjort enkla, engagerande och mycket intressanta filmer, bortsett från stolpskottet Live By Night.

Air är måhända ingen Argo men många gånger om en oerhört lättillgänglig och oväntat spännande film om något så absurt som en basketsko. Affleck har gjort sin skådespelarkarriär i en rad breda publikfilmer som många gånger, mötts av – rättfärdiga och befogade, sågningar. Men hans erfarenhet från det storslagna och lättsmälta har gett honom en unik förmåga att implementera samma typ av dramaturgi i sina egna filmer med stort effektivitet. Vad som egentligen är ett torftigt drama i en arkitektoniskt tråkig kontorsbyggnad blir till en spännande katt- och råttalek där sluga och inte helt sympatiska karaktärer är villiga att göra allt för att säkra ett kontrakt med Michael Jordan.

Affleck gör de olika affärsförhandlingarna och de interna striderna till
verbal action där karaktärerna verkar tävla i att häva ur sig maximalt antal svordomar per sekund, förolämpningarna är konstanta och alla knep är tillåtna i detta korporativa krig. Det hela går i en rasande fart och bäddas in i ett otäckt lyxigt soundtrack med artister som Dire Straits och Bruce Springsteen(!) vars licenskostnader skapar svindelkänsla.

Till detta följer mycket stabilt skådespel från samtliga inblandade. Affleck som börjat falla tillbaka i dåliga banor vad uselt skådespel anbelangar, med filmer som Batman V Superman, The Duel och praktfiaskot Deep Water, är nu tillbaka med en fånig men inspirerad tolkning av Nike-grundaren Philip Knight vars udda manér får Affleck att stortrivas. Matt Damon i rollen som den framfusige rekryteraren och scouten Sonny Vaccaro är solid men går på sparlåga. Damon har ironiskt nog börjat följa samma karriärbana som kollegan Afflecks tidiga karriär, med menlösa roller i än mer hopplösa filmer. De två riktigt solida rollprestationerna kommer från den alltid lysande Viola Davis och märkligt nog den komiskt lagda Jason Bateman. Bateman blir också filmens enda – och behövliga, emotionella ankare i en film vars största brist är att det helt saknas något djup, både känslomässigt och berättarmässigt.

För även om Ben Affleck förstår konsten att fängsla sina tittare genom breda penseldrag är han fortfarande bara en novis vad gäller att skapa karaktärer och berättelser som tål att analyseras och diskuteras. Filmens konflikter, bakslag och hårda förhandlingar är i slutänden alltför ytliga. Samtliga karaktärer är minst lika problematiska då de mer eller mindre förblir sina yrkesroller. Förutom Bateman, som i en scen blir mer än sin profession saknas det intimitet vad gäller att lära känna några av personerna. Den här grovhuggna personregin blir som mest beklämmande i ett par förvånansvärt högtravande och bombastiska scener där Matt Damon står på en imaginär sockerlåda och håller brandtal. Retoriken, ordvalen och framförandet är överdrivet bortom beskrivning vilket tvingar publiken till rysningar, av helt fel sort.

Sedan går det inte att undkomma det faktum att berättelsen är irrelevant. Även om det gjorts en rad filmer som på konceptuellt plan inte bör kunna engagera dramatiskt har regissörer som David Fincher – med mästerverket The Social Network, motbevisat detta. Skillnaden är bara den att skapandet av Facebook kan kategoriseras som ett avgörande moment för teknikutvecklingen medan skapandet av Air Jordan – som bäst, kan ses som intressant men knappast avgörande för någon förutom Nikes vinstmarginal och Michael Jordans eget nettovärde.

Därför måste det ses som något av en bragd att Affleck lyckas underhålla och intressera genom två timmar. Air må vara ytlig, enkel och missa en rad viktiga beröringspunkter, exempelvis hur sportligor och storbolag utnyttjar atleters förmågor för maximal profit – även om det görs ett hastigt inlägg kring detta i filmens final. Men Ben Affleck lyckas ändå övertyga med en stark entusiasm som smittar av sig på publiken. Förutom den kultförklarade The Office har vi nog aldrig sett såhär mycket dramatik och underhållning i kontorsmiljö.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Super Mario Bros. Filmen 

5 april, 2023 by Elis Holmström

Super Mario Bros. Filmen
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2023
Regi Aaron Horvath & Michael Jelenic

Det finns två frågor som alltid återkommer: Hönan eller ägget? Och när skall det komma en vettig film baserad på ett tv-spel? En av frågorna må aldrig få ett tillfredställande svar, men de senaste åren har vi sett en klar förbättring vad gäller att göra spel till film, även om det också funnits riktiga stinkbomber som tv-serien baserad på Halo. De två filmerna om Sonic The Hedgehog förtjänar inte någon plats i filmhistorien, men det är funktionella och mestadels underhållande filmer. Nu senast har tv-serien The Last Of Us gjort stor succé genom att briljera gång på gång med kraftfull dramatik och briljant skådespel.

Att det dröjt nästan fyrtio år för Super Mario att bli en riktig biofilm måste ses som något av ett under. Om vi bortser från det historiska fiaskot från 1993 med en plågad Bob Hoskins i huvudrollen, har Nintendos spelfigurer varit fast på sina framgångsrika spelkonsoler med ett fåtal undantag som Detective Pikachu. Super Mario-spelen har inte heller något berättarmässigt underlag som lämpar sig att göra film av. Nintendo har alltid valt att prioritera spelsystem och spelglädje framför begripligt berättande. Att hävda att det någonsin funnits en bra berättelse i något av de många – och framgångsrika, spelen vore lika barockt som att påstå att Transformers-regissören Michael Bay gjort mer för filmkonsten än Alfred Hitchcock. Därför behöver filmens två regissörer Aaron Horvath och Michael Jelenic samt studion Illumination, ta sig vissa friheter. Detta gör att flera karaktärer stöpts om och inte är särskilt lika i beteendet, jämfört med det vi blivit bekanta med från spelens värld.

Eftersom det inte finns några exakta riktlinjer söker man inspiration från en rad olika håll. Inledningsvis påminner allt om ett färgglatt och actionpackat Seinfeld-avsnitt där de två bröderna Mario och Luigi drar runt i Brooklyn och tvingas uthärda sin dysfunktionella familj. Men den största inspirationen är Illuminations mest framgångsrika filmserier – Despicable Me och Minioner. Då filmen lämnar det oväntat autentiska och trovärdiga New York känns det många gånger som om Illumination klätt om sina gula och stökiga maskotar i en Mario-kostym. Den postmoderna och hetsiga humorn faller ned som ett november-regn, tempot är så högt att koffein framstår menlöst och flera av scenerna dränks av bekant pop- och rockmusik. Denna formula är framgångsrik av en anledning, något som den senaste Minions: The Rise Gru bevisade genom otroliga intäkter på nästan en miljard dollar. Allting är funktionellt och skänker filmen en familjär trygghet, något som kan behövas då det pågår full kalabalik på duken.

Samtidigt är det aningen fantasilöst att de två regissörerna inte vågar att ta ut svängarna mer och ge Super Mario en mer distinkt karaktär. Hur fantastiska och häpnadsväckande filmens fantasivärldar än är går det inte att komma ifrån att det hela känns bekant och aningen standardiserat vad gäller humor, ton och tempo.

Ett annat igenkännbart drag är hur karaktärerna färgats av sina respektive röstskådespelare. Ensemblen är sannerligen imponerande med Chris Pratt som Mario, Anya Taylor Joy som Prinsessan Peach och Jack Black som Bowser. Samtliga karaktärer må vara oerhört autentiska vad gäller det utseendemässiga, samtidigt är det både bisarrt och underhållande att deras ansiktsuttryck och mimik tycks vara modellerad efter de olika aktörerna. Den helt hysteriske Jack Black går fullkomligen bärsärkagång i rollen som den monstruösa sköldpaddan Bowser. En roll som må vara överspelad men oerhört underhållande. Men det är Anya Taylor Joy som verkligen skiner, från att mestadels ha varit en dam i nöd har Peach nu förvandlats till en målmedveten och stridsduglig actionhjälte som med Joys stämma blir minst lika central för berättelsen som Mario själv.

Och i actionscenerna hittar filmen en helt egen identitet. Animerade filmer må ha god energi men de får sällan mynna ut i ren och skär action. Men Super Mario Bros visar sig vara helt suverän då explosionerna smäller högre än det gångna decenniets samtliga nyårskvällar. Genom fantastisk komposition, följsam koreografi och stor fantasi skapas några av de mest imponerande och underhållande actionscener jag sett i en animerad film. Det är också här som kärleken till källmaterialet är som mest tydlig. Mängden referenser, stora som små, till de olika spelen är fler än antalet manliga skådespelare i familjen Skarsgård. Höjdpunkten är en helt obeskrivligt underhållande biljakt som känns som en ren hyllning till Mad Max: Fury Road, om denna hade utspelat sig i en värld där apor och svampmänniskor kunde köra gokart vill säga.

Slutligen måste filmens utseende lyftas fram. För första gången har Illumination kommit ikapp konkurrenten Pixar och presenterar en film som är visuellt fulländad. Förutom att efterlikna spelens distinkta visuella stil är animationen, ljussättningen och texturerna fullkomligt spektakulära att se på. Från första till sista rutan känns filmen otäckt påkostad och löjligt välgjord.

Detta gör att rutinen och den alltför bekanta berättartekniken kan ursäktas. Det är helt enkelt för underhållande och visuellt ståtligt för att inte kunna kategoriseras som en popcornfilm av första klass.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Storm – gripande, hjärtslitande

1 april, 2023 by Rosemari Södergren

Storm
Betyg 4
Premiär på bio och online 5 april 2023
Regi Erika Calmeyer

En gripande, hjärtslitande berättelse om den djupaste soreng och att ändå vara tvungen att fortsätta leva när det värsta händer. Om norsk film om att älska sitt barn trots allt, trots all smärta barnet ger.

Elin är ensamstående mamma med två barn, sexårige Ulrik och åttaårige Storm (i filmen säger mamman att Storm är åtta år men i pressmeddelandet om filmen står det att Storm är tio år). Vi får ingen förklaring till bakgrunden till att Elin är ensamstående, vi får bara se att barnens pappa ligger begravd på en kyrkogård.

Pappan har gått bort relativt nyligen, verkar det som. Fast det får vi inte veta säker utan det är en slutsats jag drar av saker andra föräldrar säger i förbigående. Vi lämnas åt att dra våra egna slutsatser, vilket ibland i filmer är bra men ibland ger en känsla av att vi saknar en del för att riktigt förstå. I denna film tycker jag det blir ett minus.

En sak är tydlig: familjen mår inte bra. Lillebror Ulrik är vild, ostyrig, utåtagerande och storasyster Storm har tvångssyndrom och mamma Elin har inte ork att riktigt ta sitt ansvar som mamma.

Elin bestämmer att de ska åka på fisketur. På vägen dit retar Ulrik sin syster och när de kommer fram springer han iväg in i skogen mot älven. Elin stannar vid bilen för att lasta ur och säger till Storm att springa efter och ha koll på lillebror. Det är liksom helt konstigt. En mamma som låter en åttaåring ta ansvar för en vild sexåring nära en älv med höga klipper vid vatten med kraftiga strömmar. Det förfärliga händer att Ulrik drunknar. Elin och Storm lämnas för att överleva denna sorg.

Mardrömmen blir snart ännu värre. Ett rykte sätter fart som säger att det finns ett vittne till olyckan. Ett vittne som hävdar att det inte var en olyckshändelse utan att Storm knuffade i sin lillebror. Storasystern dödade alltså sin lillebror, enligt vittnet.

Ane Dahl Torp som spelar Elin är så säker i rollen. Hon bär så mycket på sina axlar och vet inte vad hon ska säga eller göra. Att drabbas av en sådan tragedi är obeskrivligt. Den unga flickan Ella Maren Alfsvåg Jørgensen som spelar dottern Storm är också imponerande bra. Hur lyckas regissören att få barnet så naturlig och så äkta? Det Elin och Storm är med om kan ingen som inte drabbats av något sådant förstå.

Det fattas en del i berättelsen, tycker jag. Som varför får vi inte veta hur och när pappan i familjen gått bort? Och varför är det ingen som på något sätt anklagar mamman för att hon lät barnen spring fritt i en så farlig miljö och hur kunde hon lämna ansvaret att passa sin lillebror åt en åttaåring? Men då skådespelarna är så äkta lyfter de filmen trots dessa minus.

Det är så tydligt att de tre i familjen mådde dåligt redan före Ulriks död. Varför får de ingen hjälp i tid? Det är bedrövligt och säkert vanligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ane Dahl Torp, Filmkritik, Filmrecension, Storm - filmen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 147
  • Sida 148
  • Sida 149
  • Sida 150
  • Sida 151
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in