Devotion
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 november 2022
Regi J.D. Dillard
Thanksgiving firas inte i Sverige, därför blir det inte någon gigantisk kalkon till middagsbordet. Istället får vi Devotion som utan större problem fyller kalkonkvoten för det gångna året. I mångt och mycket känns hela filmen som en importerad Thanksgiving-middag, med sockersöta rätter, fruktansvärda mängder kolesterol och en allmän hälsofara för allt som rör sig.
Förutom att föregå som gott exempel vad gäller att representera en kalkon av komiska proportioner, lyckas Devotion också bli affischansiktet för en sann pekoral. Många gånger om det är det svårt att ta någonting på allvar då hela filmen verkar ha stöpts i en form ämnad för den mest sockersöta av marsipangrisar. Idén, att belysa rasism och fördomar inom det amerikanska flygvapnet, går inte av för hackor. Framförallt i en tid då amerikanska så kallade politiker på högerfalangen öppet hånar sin egen militär för dess progressivitet. Goda avsikter är dock föga behjälpliga när själva genomförandet får valfritt Åsa-Nisse-äventyr att framstå som stor filmkonst.
Ta bara fotot som lyckas gräva ett avgrundsdjupt hål. Inte sedan den vedervärdiga X-Men spin-offen The New Mutants har jag behövt kisa och anstränga mig till denna grad för att utreda vad som försiggår på bioduken. Devotion har uppenbarligen anammat höstens energi-sparprogram och valt att inte hålla en enda lampa tänd. Så fort det blir dags för ’’innerliga’’ konversationer förvandlas allt till ofrivillig komik. Det enda som går att urskilja är två siluetter och att reda ut vem som talar är en större gåta än hönan och ägget.
Att mörka filmen för publiken kan dock vara ett sätt att skona sina skådespelare från total förnedring. Manuskriptet som sådant går knappt att bedöma. Dialogen är en ren attack mot den goda smaken och ett antal repliker lämnar djupa ärr. Denna mardrömslika virvel av uselt foto och stendum dialog är dock inget jämfört med filmens katastrofala dramatik. Den horribla rasismen som utspelar sig i det amerikanska samhället, nu som då, borde kunna engagera vem som helst. Men J.D. Dillard regisserar hela projektet helt utan entusiasm.
Oavsett vad som porträtteras verkar Dillard endast titta på klockan och be en tyst bön om att arbetsdagen ska vara till ända. Filmen är spirituellt besläktad med statsbegravningen av drottning Elizabeth II. Även om det förekommer stunder som borde kunna innebära ren och skär eufori är det lika inspirerande som att behöva se på en dokumentärfilm om historiens värsta tragedier. Skådespeleriet är lika levande som ett gäng zombies från George A. Romeros Night Of The Living Dead. Jonathan Majors gör vad han kan men hela inramningen spolierar scenerna då Majors kämpar för att bevara sin anständighet.
Att Devotion har premiär drygt ett halvår efter Top Gun: Maverick gör inte det hela mycket bättre. Att Glen Powell, som spelade den omåttligt självsäkra Hangman i sommarens storsuccé, också spelar en av huvudrollerna här gör jämförelserna oundvikliga. Även om Top Gun: Maverick inte är någon grandios känslomässig resa besitter den ett eminent hantverk som förvandlar striderna i luften till storslagen underhållning. Men inte ens då det pågår fullskaligt krig lyckas Dillard här få någon i publiken att bry sig. Det är återkommande och trötta flygmanövrar som i bästa fall tävlar mot Roland Emmerichs praktfiasko Midway vad gäller att vara så pass undermålig att det blir parodiskt.
Inte ens slutet skonar biopubliken från mental tortyr. I en av de mest utdragna och skrattretande finalerna på länge används så mycket socker och krokodiltårar att jag finner mig i desperat behov av insulin. Det enda positiva är att det ens är möjligt att lämna biosalongen i ett stycke efter en historisk kraschlandning som detta, det är i alla fall en viss tröst.