• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: De Tre Musketörerna: D’Artagnan – en förvirrad gröt

27 april, 2023 by Elis Holmström

De Tre Musketörerna: D’Artagnan
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 april 2023
Regi Martin Bourboulon

Det är ett av de mest klassiska och älskade pojkäventyren i litteraturhistorien. Antalet adaptioner på både film och teaterscen är fler än antalet invånare i Tokyo. Det faktum att berättelsen återkommer visar hur författaren Alexander Dumas skapade ett grundformel som tål att berättas om och om igen, oavsett om det är som en anskrämlig skräpfilm signerad Paul W.S. Anderson eller som glammig musikal uppsatt på Stockholms Stadsteater.

Att nu få möjligheten att uppleva Dumas berättelse på modersmålet franska i en relativt påkostad produktion känns därmed både klassiskt och spännande. Men den odödliga berättelsen visar sig otillräcklig för att inspirera och lyfta denna nyversion regisserad av Martin Bourboulon. De Tre Musketörerna är en produktion som kräver stor teknisk kompetens, kostym, scenografi och foto måste vara både professionellt och påkostat. Att filmen kan stoltsera med att vara en av de dyrare franska produktionerna på länge inger förhoppningar om något både autentiskt och storslaget.

Tyvärr blir det alltmer uppenbart att inhemska europeiska storproduktioner – framförallt sådana som kan kategoriseras som historiska, sällan når längre än att likna vår svenska storproduktion Arn Tempelriddaren. De Tre Musketörerna känns som ett förlorat syskon till Peter Flinths film, med allt vad det innebär, med en träig huvudrollsinnehavare och en brist på erfarenhet och förmåga att hantera en budget som kan finansiera mer än ett frimärke.

De Tre Musketörerna tycks också lida av en allvarlig form av personlighetsklyvning. Från första början spretar filmen åt alla tänkbara håll, både vad gäller tonen och utseendet. Det finns en förhoppning om att skapa ett sorts Pirates of the Caribbean-liknande äventyr, med intensiva svärdsdueller, skurkaktiga men charmanta protagonister, och en oupphörlig aptit efter äventyr. Men aspirationen att skapa lättsam matiné går i total polemik med filmens estetik som är lika deprimerande som att läsa valfri tråd på internetforumet Flashback. Många gånger ser det ut som en skräckfilm med en dimma som ligger tät i mörka skogar som till och med hade gjort den gotiska mästaren Tim Burton avundsjuk. Scenografin kan ibland skina men alltför ofta påminner det om en teaterkuliss. Men mest framträdande är en tydlig osäkerhet och förvirring kring vilken sorts adaption man vill åstadkomma. Alexander Dumas var inte främmande för att inkludera förvirringshumor i sin berättelse. Men de gånger Bourboulon vill få publiken att dra på smilbanden blir de istället snarare högröda i ansiktet, den lilla komik som finns levereras nämligen med sammanbitna och gnisslande tänder.

Ensemblen som fått uppgiften att axla de klassiska rollerna är imponerande på pappret, med bland annat Vincent Cassel, Eva Green och Vickey Krieps. Men även här visar sig det konceptuella vara mer intressant än slutresultatet. Cassel spelar över och gestikulerar som en vilde och verkar tro att han uppträder på en barnteater. Vicky Krieps är chockerande stel och har lika mycket karisma och utstrålning som en dammig parkering. Men den största förbrytaren är Eva Green, här i rollen som den diaboliska och hänsynslösa Milady. Green har sedan genombrottet med Casino Royale år 2006 köpt en expressbiljett till det allra mest skräckinjagande av träskmarker där b-filmen är regerar. Denna gång bjuder Green på ett förkastligt och löjeväckande agerande som måste suddas bort med lång och dyr psykoterapi.

Utrustat med ett skådespel som inte kan kallas förstklassigt, samt ett utseende som inte heller kommer gå till filmhistorien, återstår inte mycket förutom berättelsen och – givetvis, det intensiva fäktandet, två ingredienser som borde vara lika odödliga som lingon och köttbullar. De gånger Dumas berättelse följs till punkt och pricka finns det ett automatiskt underhållningsvärde – detvore nästan en omöjlighet att misslyckas med, men givetvis måste Martin Bourboulon ta sig ut på styva linan genom att göra en rad helt obegripliga förändringar och justeringar vilket gör filmen helt stillastående. Viktiga segment – som resan till England, avhandlas med totalt nonchalans, istället får rent nonsens mer utrymme än exempelvis den klassiska romansen mellan D’Artagnan och Constance, som förövrigt är katastrofal då den väl framträder.

Men duellerandet då? Det måste väl ändå vara någotsånär funktionellt ? Det görs förvisso ett tappert försök att skapa en kontinuerlig stridssekvens utan ett enda klipp, men vad hjälper det när kameraåkningarna gör publiken åksjuk? Koreografin liknar dessutom någon oskyldig strid med pinnar på en lokal skolgård.

Det enda genuint positiva är beslutet att låta flertalet olika språk förekomma. Franska dominerar men även tyska och engelska förekommer då det är på sin plats, något som måste applåderas då detta är något som betydligt mer påkostade produktioner väljer att ignorera. Men det är sannerligen en klen tröst då resten av filmen är en förvirrad gröt. Att allting slutar med en motbjudande usel cliffhanger tydliggör att hela filmen skulle behöva skickas till giljotinen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Bullets – Bästa ungdomsfilmen på länge där varje scen känns äkta

27 april, 2023 by Birgitta Komaki

Bullets
Betyg 4
Svensk premiär 28 april 2023
Regi Peter Pontikis

En superaktuell film om en samhällsutveckling som gått åt fel håll.

Den tolv-årige Abdel blir indragen i gängbildning. Han som borde vara killen att klara sig bättre än många andra. Klok, säker på sig själv , lugn och trygg. Han gillar djur, ja till och med grisar, och han vill bli veterinär. När kompisarna retas eller försöker dra ner honom säger han ifrån eller bryr sig inte. Men samtidigt finns där känslan att man ska hjälpa sina kompisar. När bästa kompisen får problem hjälper Abdel honom. Det leder till att han själv blir indragen i ett av gängen som bestämmer i orten. Äldre killar som försörjer sig på droger och kriminalitet styr och man kan inte komma undan.
Att läraren försöker hjälpa och att mamman vill väl är inte tillräckligt skydd.
Och en 12-åring har inget att sätta emot ett vuxet gäng.

Det är ett samhälle i samhället och majoritetssamhället har inga styrmedel.
Filmen speglar med kuslig aktualitet samhällets oförmåga att verka i förortens parallellsamhälle. När samhället sviker , när blåljusen vänder för stenkastande ungdomar , vem kan då styra? Gängen blir ett lätt alternativ för unga som kommer in på fel väg, som inte känner sig välkomna i samhället.

Abdel är hjärtknipande charmig och spelas av Tomas Samir Läraren Ali görs av Kardo Razzazi med stort patos. Rapparen Anansi (Khalil Ghazal) har en annan av huvudrollerna. Filmen är inspelad i Järvaområdet och de flesta medverkande kommer därifrån. Filmen tog hem flera pris på årets BUFF Filmfestival och Tomas Samir fick skådespelarpriset.

En gripande realistisk film som visar hur lätt någon kan fastna i kriminalitet. Hur svårt det kan vara att komma ur det. Hur kamrattryck eller dumhet kan leda fel och sedan följas av hot och tvång. En film som alla borde se och begrunda. Någon lösning har filmen inte men kanske den kan öka förståelsen och intresset för barn och ungdomar i utanförskapsområden. Filmen visar att det är individer bakom alla svarta rubriker om gängskjutningar och våldsdåd. Bullets är en film som är både spännande och tankeväckande. Bästa ungdomsfilmen på länge där varje scen känns äkta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Blaze – Jag vet vad jag såg

26 april, 2023 by Linou Gertz

Blaze – Jag vet vad jag såg
Betyg 5
Biopremiär 28 April
Regi Del Kathryn Barton

Efter kortfilmerna Red och Oscar Wildes The Nightingale and the Rose är nu den australienska konstnären och filmaren Del Kathryn Barton redo att släppa lös sin långfilmsdebut. Titeln, Blaze, är densamma som namnet på den tolvåriga flicka filmen kretsar kring. Hon är lite tystlåten, tillbakadragen och lever mycket i sitt egna huvud och fantasi. Hon går ut för en promenad med hörlurarna på för att njuta av naturen och tonerna i ljuv samklang. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Istället blir hon ofrivilligt vittne till ett våldsamt överfall som övergår i våldtäkt och tillslut mord. Då detta ter sig väldigt obehagligt och chockerande för publiken, går det ju bara att gissa hur det skulle kännas på plats i sådan ung ålder också. Kanske är det lätt att undra varför hon inte tillkallar hjälp, eller ringer polisen, vilket senare hålls emot henne både från andra och henne själv.

Förutom att vara väldigt snyggt filmad bär den också på närmast poetisk kvalitet, där det vardagsnära våldet blandas med närmast magisk realism där en liten sandlåda blir till en hel strand där Blaze kan känna sig som en krigare och drömma sig bort för att hantera sina känslor. Inte nog med det gestaltas det också bildligt i filmen på mycket snyggt sätt. Som det inte vore nog använder regissören också sin konstnärliga talang till att förstärka filmens uttryck med bland annat dockor som lever i och utanför Blaze – och hennes vänskapliga papier-mâché drake som mer liknar en Pinjata snarare än någonting hämtat ur exempelvis Game of Thrones. Filmen blandar också in rena skräckfilmsbilder, som en säng som öppnar upp sig likt en portal och sprutar ur sig blod – för att symbolisera en helt annat orelaterad stor händelse i hennes liv. På så vis fungerar filmen verkligen på flera nivåer.

Inkallad för ett vittnesmål bygger Blaze upp mod och styrka för att berätta vad hon sett. Väl på plats blir det inte riktigt så enkelt, då den misstänkta mannens försvarsadvokater vrider på hela situationen och använder hennes låga ålder emot henne och försöker få det att framstå som att hon skulle vara för ung för att förstå vad hon egentligen sett. Vilket visar klart och tydligt hur filmen lyckas provocera mig på två punkter i samma scen: 1). Att den mest framträdande försvarsadvokaten är kvinna, och därmed borde ha mer sympati för den mördade mamman och att låta en man som honom gå fri mycket väl kan leda till att hon själv och hennes familj står näst på tur som offer, och 2). Att advokater visserligen ska bistå med rättslig hjälp och guidning, men ändå ses som bäst presterande när de hittar kryphål till skyldiga brottslingar så de kan gå fria även om de har mördat och/eller våldtagit någon. Vilket påvisar ett väletablerat systemfel som är vanligt runtom i världen som är mer utav ett sjukdomssymptom snarare än någonting annat. Att de inte tycks bry sig det minsta hur det påverkar vittnet eller offrets familj är bara sorgligt.

Allt är dock inte mörker och elände. Det finns också vänskap, värme, gemenskap liksom humor och återuppbyggnad. Blaze har en vän hon pratar med, skämtar och diskuterar saker som killar och sex – så filmen klarar inte Bechdel-testet (om någon fortfarande minns det) men ger ändå gestaltningen mer trovärdighet. Att de dessutom tränar Jujutsu tillsammans bygger vidare på det. I en spännande scen används det också till att bygga atmosfär, och lätt hade kunnat sluta väldigt klyschigt men istället går sin egen väg. Liksom Blaze och denna närmast fulländade konstnärligt laddade debuten i helhet. Att den också bygger på reella problem, som mäns våld mot kvinnor och exempelvis nätmobbning, ger den extra tyngd och poetisk laddning mellan skratt och tårar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Livet är kort konsten lång – om konsten, livet, samhället och en fascinerande konstnär

24 april, 2023 by Rosemari Södergren

Livet är kort konsten lång
Betyg 4
Biopremiär på Bio Roy i Göteborg 14 april 2023 och kommer att visas på SVT hösten 2023
Regi Pontus Hjorthén

Skildringen av Göteborgs-konstnären Åke Göransson är ett måste att uppleva för alla konstintresserade. Självklart. Denna film för med oss på en djupdykning i hans konst där vi får se många av hans konstverk. Men som med riktigt bra dokumentärer berättar den om mycket mer än historien om den människa eller händelse som är filmens ämne. Klassklyftorna som styr inom konsten och alla kulturverksamhet är tydligt skildrade utan att det skrivs oss på fingrarna. Vi förstår det så väl ändå. För den som är född i fattigare omständigheter är det näst intill omöjligt att ta sig fram inom konstens eller kulturens värld. Då under 1900-talets första hälft liksom nu, idag. Dokumentären tar oss också med på en undersökning av färg och form och vad konst kan berätta.

Åke Göransson växte upp med sin mamma, tre bröder och en inneboende i en enrumslägenhet i gamla Landala. I denna totala fattigdom målade Åke tavlor som är tidlösa och gripande. Under sin utbildning på konstskolan Valand måste han försörja sig genom att jobba på eftermiddagarna som frisör. När det var sommarlov reste han klasskamrater till Europa för att uppleva konst från olika länder. En resa som var omöjlig för Åke Göransson. Han var alldeles för fattig. Periodvis fick hans mamma ta extrajobb för att kunna köpa färg till honom så han kunde måla.

Denna enorma uppförsbacke som den fattige har för att ta sig fram inom kultur eller det akademiska är nästan lika omöjlig att ta sig fram på fortfarande. Då jobbmöjligheterna är få och många måste ta obetalda praktikplatser för att ta sig fram är vägen i stort bara öppen för den som har välbärgade föräldrar eller rika släktingar.

Åke Göransson dog 1942 endast fyrtio år gammal i sviterna efter turbekulos. Han var under lång tid inlagd på mentalsjukhuset Lillhagen i Göteborg. Han hade mentala problem och periodvis åt han knappt något, det enda han intog var kaffe och cigaretter. Filmen berättar om hans omöjliga kärlekshistoria med Inga från Dalsland och om miraklet när flera av hans konstverk hittades i mammans kökssoffa.

När ett urval av hans målningar visades upp på ett galleri i Stockholm såldes många av tavlorna. För en tid fick hans mamma en något förbättrad ekonomi. Nu kunde hon ett tag hälsa på honom på Lillhagen dagligen istället för tidigare en gång i månaden. Men som så ofta kvävdes detta av myndigheterna som snabbt såg till att kräva betalt för hans långa vistelse på Lillhagen. Det är så sorgligt att utsatta människor aldrig får en chans.

Men denna dokumentär är mycket mer än en berättelse om hans liv. Filmen berättar också om hans sökande efter färg och form och ställer många spännande frågor om vad vi ser och vad vi känner när vi möter konst. Något jag gärna skulle se ännu mer om.

Lars Lerin, konstnären och författaren, är en av flera som berättar om Åke Göranssons konst. Lars Lerin är starkt berörd av Åke Göransson konst och har köpt flera av hans verk.

Livet är kort konsten lång en fantastisk dokumentär om konsten, livet, samhället och en fascinerande konstnär.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Åke Göransson, Dokumentär, Dokumentärfilm, Konst, Lars Lerin

Filmrecension: One More Time – en slags remake av Måndag hela veckan

21 april, 2023 by Rosemari Södergren

One More Time
Betyg 3
Premiär på Netflix 21 april 2023
Regi Jonatan Etzler

40-åriga Amelia (Hedda Stiernstedt) fyller fyrtio år. Hon är rätt ångestfylld inför födelsedagen. Tiden har flytt iväg och hon känner att livet inte blev det hon hade förväntat sig som artonåring. I gymnasiet var hon populär, hade en av de snyggaste killarna som pojkvän och var eftertraktad både som flickvän och som kompis. Nu har hon inte lika många vänner och hon är singel och jobbet går inte särskilt bra heller. Hennes gamla vänner tycks alla ha lyckats mycket bättre i livet. Hon säger till en av sina få vänner att hon önskar hon kunde bli arton år igen.

Ibland kan det vara farligt att önska sig saker. Önskningarna kan gå in och det kanske inte är så kul som man trodde. Natten till sin födelsedag blir hon påkörd av en lastbil och när öppnar ögonen vaknar hon upp i sitt flickrum, hos sina föräldrar år 2002 på sin 18-årsdag. Först kanske det känns spännande och att hon får chansen att återuppleva sitt livs bästa dag och skapa livet som hon vill att det ska vara. Det är bara det att denna dag upprepar sig. I ett, hela tiden. Vad hon tar för beslut och vilka val hon är gör på sin födelsedag vaknar hon upp igen och igen av sina föräldrars falsksång när de uppvaktar henne på 18-årsdagen. Ja det är en slags remake av den klassiska filmen Måndag hela veckan med Bill Murray.

Helt klart är denna film inspirerad och influerad av Måndag hela veckan. I en scen tittar Amelia till och med på Måndag hela veckan tillsammans med en vän för att klura ut hur hon ska ta sig ur loopen som hon tycks ha fastnat i.

Det är framför allt en komedi och som många svenska komedier är karaktärerna inte helt realistiska utan något skruvade. Det tillhör själv formatet. Det fungerar godkänt och är väl nästa enda sättet att låta rollerna spelas. Förstås är det lite kluvet att inspireras så tydligt av en klassisk film. One More Time är rolig och underhållande men också väldigt förutsägbar. Måndag hela veckan är ändå klassikern och ett betyg högre.

Hedda Stiernstedt är en av senare års svenska skådespelare som är på väg uppåt i karriären. Hon slog framför allt igenom för den stora svenska publiken i tv-serien Vår tid är nu. Jag tycker att hon var mycket bra i den serien. Komedier kanske inte är hennes starkaste kort. Fast man vet aldrig, förstås.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 144
  • Sida 145
  • Sida 146
  • Sida 147
  • Sida 148
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in