Filmrecension

Fader och soldat
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 maj 2023
Regi Mathieu Vadepied

Krig måste vara mänsklighetens skamligaste handling. Krig är ju inget annat än mord i gigantisk upplaga, startat på grund av girighet, själviskhet och omogna personer på maktens positioner. Fader och soldat är en djupt berörande skildring av krigets vidrighet och fasor och samtidigt en träffande berättelse om kolonialismens fula tryne. Handlingen utspelas under första världskriget då den franska armén tvångsrekryterade män i landets kolonier.

En av de tvingas in i armén är den unge senegalesen Thierno Diallo. Hans far Bakaly (spelas av duktiga Omar Sy) försökte gömma honom från arméns rekryterare men misslyckades. Istället tar då Bakaly värvning och uppger sig vara mycket yngre än han är. Bakaly vill hålla koll på sonen och försöka hitta något sätt att fly från kriget med honom.

Fadern försöker först muta sig till en plats bland kökspersonalen åt sig och sonen. Men det går inte så bra. Då försöker han hitta andra sätt att fly från fronten med sin son. Men samtidigt börjar Thierno bli uppmärksammad av de högre officerarna för sitt mod och sin förmåga att ta sig fram. Thierno börjar stiga i graderna och göra karriär. Det komplicerar situationen. Thierno vill inte fly, han vill ha chansen att bli belönad av den franska armén. Thierno inser att största chansen att överleva har han om han anpassar sig och blir uppskattad. Fadern har också svårt att acceptera att hans son plötsligt kan ge honom order.

Visst är filmen en krigsfilm om krigets brutalitet. Men det är också en film att föräldrar måste släppa taget om sina vuxna barn.

Fader och son är en stark film som skildrar ett skamligt och mörkt kapitel ur Frankrikes koloniala historia. Med fokus på några människors öden berättar regissören Mathieu Vadepied om stora historiska omvälvande händelser. Duktiga skådespelare som stjärnan Omar Sy (En oväntad vänskap, Lupin) och dramatisk musik av den tvåfaldige Oscarsvinnaren Alexandre Desplat ger en genomträngande film som hänger sig kvar länge efteråt.

Enys Men
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 maj 2023
Regi Mark Jenkin

En film med spännande foto med miljöer från havet och en öde ö och många, många närbilder som tillsammans med ljud förmedlar känslor. Ibland tränger bildkompositionen och ljudet ner till mitt undermedvetna. Men räcker det för en film? Filmen utspelas på den öde ön Enys Men, utanför Cornwalls kust. En kvinna som vi aldrig får veta namnet på är utplacerad där för att bedriva forskning och skriva rapporter om en unik blomma som växer där.

Lite felaktigt marknadsförd som en skräckfilm, som en metafysisk skräckresa. Skrämmande? Nja, det är tveksamt.

Huvudpersonen, kvinnan, gör denna forskning som en volontär Hon är egentligen den enda person som är med. En man kommer med mat och bensin till henne men i övrigt är de personer som dyker upp minnen eller spöken. En av filmens stora svagheter är att vi aldrig kommer nära denna kvinna, som vi inte ens får veta namnet på. Det är svårt att känna med henne, svårt att identifiera sig med henne, svårt att tycka om henne. Vem är hon och varför är hon som hon är? Hon har inte många uttryck utan håller oss på avstånd. Det är svårt att engagera sig i henne.

Filmen utspelas 1973 så där finns ingen dator, ingen mobil. Det gör skildringen tidlös. Det är ett litet plus för filmen. Den volonärarbetande kvinnan skriver i en anteckningsbok varje dag hur blomman mår. Den enda kontakt hon har med omvärlden går via en knastrig radio.

I vattnet kring ön har många sjömän drunknat. Det är ett av filmens teman då dessa drunknade själar och deras sörjande anhöriga dyker upp hos kvinnan. Dessa syner eller hallucinationer blandas med hennes egna minnen och dessutom med mardrömmar eller skräckvisioner. Men det blir aldrig skrämmande, aldrig otäckt men inte heller engagerande.

Regissören Mark Jenkin hyllades en hel del av filmkritiker för sin tidigare film Bait. Om du gillar Bait kan du säkert tycka bättre om denna film än vad jag gör, men jag tror inte du tycker Enys Men är lika stark som Bait. Vad vill regissören säga med filmen? Är det en varning för vad som händer när en människa är ensam? Eller har det med existensen av andar och spöken att göra eller är det ett grävande kring vad tiden är? Det är upp till betraktaren att avgöra. Filmen lämnar absolut utrymme för egna tolkningar.

The Good driver
Betyg 3
Svensk premiär 19 maj 2023
Regi Tonislav Hristov

Ivan ( Malin Krastev) är taxichaufför på en semesterort i Bulgarien. I Finland har han sin exfru Mia (Alma Pöysti) och en snart 18-årig son (Amos Brotherus). Han sparar för att kunna återvända till Finland men två gånger blir han rånad på den kassa han sparat ihop. När han återvänder till sin hemby blir han lurad och misshandlad. En by på landet där fattigdom råder och korruptionen är total. Den bulgariska landsbygden som ännu är fattig som under kommunisttiden. Men något har ändrats, en ny tidsanda har slagit igenom trots att välfärden inte har nått byn. En ny verksamhet har spritt sig, flyktingsmuggling. Ivan blir ovilligt indragen i den verksamheten. När den gamle vännen Ludmil (Gerasim Georgiev) kommer med pengar blir resan till Finland möjlig.

Filmen om Ivan visar en bra man som kämpar med det nya samhällets förutsättningar.
Han saknar den tid som var och ångrar de misstag han gjort och han längtar efter en mindre komplex värld. Men familjen har gått vidare och det som var går inte att få åter. Han saknar den tid då allt låg framför honom och han drömmer om tiden då sonen var liten.

Malin Krastev gör Ivan till en av dessa människor i EU som hela tiden måste kämpa för sitt uppehälle och sitt liv. Som trots EU:s löften om marknadsekonomi och frihet måste kämpa för att överleva. Ivan är en av dessa män som står längst ner på trappstegen. Och både vi och han förstår att klättra upp för den stegen kan dröja väldigt länge.

Fast X
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 maj 2023
Regi Louis Leterrier

Om den här recensionen vore en sorts representation av vad Fast X erbjuder skulle det kunna ske genom att endast sätta ett rekordlågt betyg och en stor punkt. Mycket mer än än så har regissören Louis Leterrier och numera producent samt huvudrollsinnehavaren Vin Diesel gjort sig förtjänta av. Till skillnad mot de involverade känner jag dock ett ansvar att faktiskt sköta mitt jobb.

Problemet med Fast X är inte att den prioriterar action före berättande, explosioner framför logik eller genomusel musik – på högsta volym, före substans. Actionfilmer kan höra till det mest beundransvärda och medryckande som kan ses på en bioduk. Antalet bra exempel är för många för att lista. Fast And Furious-serien har aldrig hört till genrens grädda men har i sina bättre stunder kunnat underhålla med ren och skär råstyrka. Mängden explosioner, bilkrascher och allmän förstörelse brukar oftast slå alla rekord och då F. Gary Gray regisserade det åttonde avsnittet tycktes allt vara en uppblåst version av James Bond. Någonstans där tog bränslet dock slut…

Efter en öppen och inte särskilt trevlig dispyt mellan Dwayne Johnson och Diesel valde den förstnämnda att hoppa av serien och blev istället tilldelad en spinoff – Hobbs And Shaw, en klart funktionell actionfilm med en superb biljakt genom Londons gator. I och med Johnsons avhopp försvann charmen och glimten i ögat som varit framträdande sedan han anslöt i och med Fast Five.

När den tionde filmen nu landar med dunder och brak fanns det ingen anledning att tro att serien skulle ha drabbats av en Lidnersk knäpp, dock hade en viss uppryckning kanske inte varit alltför mycket att begära? Det enda som drabbas här är publikens förstånd och mentala hälsa då Louis Leterrier försöker slå rekord i inkompetens. Att ens börja utreda vad som gått fel är i det närmaste omöjligt. Kraven är som sagt inte särskilt höga, ett par högljudda och storslagna actionscener samt gratis reklam för diverse lyxbilar hade gjort detta till en medioker, men inte mördande usel historia. Tyvärr kan Leterrier samt filmens manusförfattare inte ens tillgodose detta. Fast X är ett virrvarr av usla ideér, uttorkad fantasi och brist på något som helst sunt förnuft. Att produktionen har haft problem råder det inget tvekan om. Justin Lin som regisserade del nio lämnade hastigt inspelningen och behövde ersättas efter en påstådd konflikt med Diesel. Ett sådant scenario är aldrig avundsvärt för den regissör som tvingas ersätta. Det bästa hade varit att välja det simpla och endast stabilisera situationen. Istället för att förenkla den ’’berättelse’’ som finns har Leterrier valt att röra om i grytan till den grad att slutresultatet är fullkomligt barockt. Genom Fast X förekommer mer eller mindre ett dussin olika sidospår som utspelar sig runtom i världen. Karaktärer kommer och går utan att fylla någon som helst funktion. Då publiken börjat känna sig bekväm görs det ett tvärt kast till en totalt irrelevant sektion som dödar tempot.

Det blir inte bättre av att Vin Diesel är övertygad om den helt bisarra idén att om något upprepas tillräckligt ofta så måste det vara sant. Sedan ett par filmer tillbaka har Diesel och flera av de andra skådespelarna skrikit sig hesa om att det inte är explosionerna, bilarna eller brinnande gummi som står i centrum. Istället är det familjen… Denna gång har detta påstående blivit till ett sjukligt mantra som upprepas gång på gång. Till slut känns det som att titta på en propagandafilm som är helt omedveten om sin egen absurditet. Det är genuint cyniskt och manipulativt och jag har sett Hallmark-produktioner som känns mer genuina än något som finns att hitta här.

Men tro det eller ej, detta är minimala problem. För bortom den usla strukturen och berättelsen är även actionscenerna i Fast X hutlöst usla. Det är ännu en gång en kavalkad av skramlande explosioner och motorer som ryter, passion och entusiasm finns det dock inte tillstymmelse till. Allt följer en repetitiv formula där bilar görs till pannkakor och där allt sprängs i småbitar. Jaktsekvenserna är också berövade på all spänning eller intensitet. Som om detta inte vore plågsamt nog bjuds det också på oräkneliga slagsmål som är – om möjligt, än sämre. Leterrier verkar endast ha gjort en lista med vilka aktörer som ska få slå vem i ansiktet. Om det inte är Diesel eller John Cena som utför löjeväckande slag och sparkar faller det på Brie Larson eller Charlize Theron att – tragiskt nog, skämma ut sig själva. Att en stor del av ensemblen är i behov av akuta lektioner i grundläggande skådespeleri är ingen nyhet, men att se kompetenta aktörer som Helen Mirren, Larson och Theron stirra in i kameran med desperat blick är plågsamt för alla med något mått av empati.

Utöver det är Fast X en av de mest klaustrofobiska filmerna jag haft missnöjet att uppleva på bio. Fotografen Stephen F. Windon har valt att komponera filmen som om allting utspelar sig i en skokartong. Detta innebär absurda närbilder och en total avsaknad av vidvinkelbilder. Vin Diesels skor som möter gaspedalen får mer utrymme än de vackra städer som filmen utspelas i. Detta trånga och obekväma utseende är så påträngande att jag känner ett behov att rusa ut från salongen för att hämta luft.

Men när allt annat har kollapsat finns det kanske hopp om att få se ett par genuina vrålåk på bioduken? Inte ens här kan filmen fylla kvoten, ännu en gång är det en trött repris med sunkiga amerikanska vrålåk som är lika spännande att se som betonggrå Trabant. Det finns många fler fel som kan belysas, men det är lönlöst, den listan skulle uppta mer sidoutrymme än hela det kungliga biblioteket.

Fast X är en outhärdlig skrothög som skrattar åt publikens intelligens gång på gång, allting avslutas dessutom med en grotesk cliffhanger som känns som ett sista ’’magnifikt’’ hån mot alla som inte redan har lämnat salongen i protest. Det enda av värde är en kort episod som inger hopp om att nästa del, kanske, kanske, kan bli mer än ett totalt motorstopp.