Fast X
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 maj 2023
Regi Louis Leterrier
Om den här recensionen vore en sorts representation av vad Fast X erbjuder skulle det kunna ske genom att endast sätta ett rekordlågt betyg och en stor punkt. Mycket mer än än så har regissören Louis Leterrier och numera producent samt huvudrollsinnehavaren Vin Diesel gjort sig förtjänta av. Till skillnad mot de involverade känner jag dock ett ansvar att faktiskt sköta mitt jobb.
Problemet med Fast X är inte att den prioriterar action före berättande, explosioner framför logik eller genomusel musik – på högsta volym, före substans. Actionfilmer kan höra till det mest beundransvärda och medryckande som kan ses på en bioduk. Antalet bra exempel är för många för att lista. Fast And Furious-serien har aldrig hört till genrens grädda men har i sina bättre stunder kunnat underhålla med ren och skär råstyrka. Mängden explosioner, bilkrascher och allmän förstörelse brukar oftast slå alla rekord och då F. Gary Gray regisserade det åttonde avsnittet tycktes allt vara en uppblåst version av James Bond. Någonstans där tog bränslet dock slut…
Efter en öppen och inte särskilt trevlig dispyt mellan Dwayne Johnson och Diesel valde den förstnämnda att hoppa av serien och blev istället tilldelad en spinoff – Hobbs And Shaw, en klart funktionell actionfilm med en superb biljakt genom Londons gator. I och med Johnsons avhopp försvann charmen och glimten i ögat som varit framträdande sedan han anslöt i och med Fast Five.
När den tionde filmen nu landar med dunder och brak fanns det ingen anledning att tro att serien skulle ha drabbats av en Lidnersk knäpp, dock hade en viss uppryckning kanske inte varit alltför mycket att begära? Det enda som drabbas här är publikens förstånd och mentala hälsa då Louis Leterrier försöker slå rekord i inkompetens. Att ens börja utreda vad som gått fel är i det närmaste omöjligt. Kraven är som sagt inte särskilt höga, ett par högljudda och storslagna actionscener samt gratis reklam för diverse lyxbilar hade gjort detta till en medioker, men inte mördande usel historia. Tyvärr kan Leterrier samt filmens manusförfattare inte ens tillgodose detta. Fast X är ett virrvarr av usla ideér, uttorkad fantasi och brist på något som helst sunt förnuft. Att produktionen har haft problem råder det inget tvekan om. Justin Lin som regisserade del nio lämnade hastigt inspelningen och behövde ersättas efter en påstådd konflikt med Diesel. Ett sådant scenario är aldrig avundsvärt för den regissör som tvingas ersätta. Det bästa hade varit att välja det simpla och endast stabilisera situationen. Istället för att förenkla den ’’berättelse’’ som finns har Leterrier valt att röra om i grytan till den grad att slutresultatet är fullkomligt barockt. Genom Fast X förekommer mer eller mindre ett dussin olika sidospår som utspelar sig runtom i världen. Karaktärer kommer och går utan att fylla någon som helst funktion. Då publiken börjat känna sig bekväm görs det ett tvärt kast till en totalt irrelevant sektion som dödar tempot.
Det blir inte bättre av att Vin Diesel är övertygad om den helt bisarra idén att om något upprepas tillräckligt ofta så måste det vara sant. Sedan ett par filmer tillbaka har Diesel och flera av de andra skådespelarna skrikit sig hesa om att det inte är explosionerna, bilarna eller brinnande gummi som står i centrum. Istället är det familjen… Denna gång har detta påstående blivit till ett sjukligt mantra som upprepas gång på gång. Till slut känns det som att titta på en propagandafilm som är helt omedveten om sin egen absurditet. Det är genuint cyniskt och manipulativt och jag har sett Hallmark-produktioner som känns mer genuina än något som finns att hitta här.
Men tro det eller ej, detta är minimala problem. För bortom den usla strukturen och berättelsen är även actionscenerna i Fast X hutlöst usla. Det är ännu en gång en kavalkad av skramlande explosioner och motorer som ryter, passion och entusiasm finns det dock inte tillstymmelse till. Allt följer en repetitiv formula där bilar görs till pannkakor och där allt sprängs i småbitar. Jaktsekvenserna är också berövade på all spänning eller intensitet. Som om detta inte vore plågsamt nog bjuds det också på oräkneliga slagsmål som är – om möjligt, än sämre. Leterrier verkar endast ha gjort en lista med vilka aktörer som ska få slå vem i ansiktet. Om det inte är Diesel eller John Cena som utför löjeväckande slag och sparkar faller det på Brie Larson eller Charlize Theron att – tragiskt nog, skämma ut sig själva. Att en stor del av ensemblen är i behov av akuta lektioner i grundläggande skådespeleri är ingen nyhet, men att se kompetenta aktörer som Helen Mirren, Larson och Theron stirra in i kameran med desperat blick är plågsamt för alla med något mått av empati.
Utöver det är Fast X en av de mest klaustrofobiska filmerna jag haft missnöjet att uppleva på bio. Fotografen Stephen F. Windon har valt att komponera filmen som om allting utspelar sig i en skokartong. Detta innebär absurda närbilder och en total avsaknad av vidvinkelbilder. Vin Diesels skor som möter gaspedalen får mer utrymme än de vackra städer som filmen utspelas i. Detta trånga och obekväma utseende är så påträngande att jag känner ett behov att rusa ut från salongen för att hämta luft.
Men när allt annat har kollapsat finns det kanske hopp om att få se ett par genuina vrålåk på bioduken? Inte ens här kan filmen fylla kvoten, ännu en gång är det en trött repris med sunkiga amerikanska vrålåk som är lika spännande att se som betonggrå Trabant. Det finns många fler fel som kan belysas, men det är lönlöst, den listan skulle uppta mer sidoutrymme än hela det kungliga biblioteket.
Fast X är en outhärdlig skrothög som skrattar åt publikens intelligens gång på gång, allting avslutas dessutom med en grotesk cliffhanger som känns som ett sista ’’magnifikt’’ hån mot alla som inte redan har lämnat salongen i protest. Det enda av värde är en kort episod som inger hopp om att nästa del, kanske, kanske, kan bli mer än ett totalt motorstopp.