• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Lånaren Arrietty – helt enkelt ett mästerverk

31 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Lånaren Arrietty
Betyg: 5
Svensk premiär: 2 november 2011

Lånaren Arrietty är en ny animerad film från Studio Ghibli. Den som känner till Spirited Away, Ponyo på klippan vid havet och Min granne Totoro anar nog vad som: ett vackert animerat verk med en berättelse med djup som fängslar alla åldrar.

Arrietty är en lånare, det är ett småfolk, stora som ett finger på en människa. De lever i naturen, ofta ganska nära människor för att kunna ”låna” vad de behöver av människor. Oftast är det männen i detta småfolk som tar sig in i människornas bostäder och låtar socker, tråd eller vad som nu behövs. Det är farligt, för längs vägen finns stora katter och där finns råttor och insekter som gärna attackerar småfolket.

Arrietty är dottern i familjen, hon har blivit tillräckligt stor för att få följa med sin pappa för första gången på ett låne-uppdrag. Hon är spänd av förväntan inför detta, som är som en slags bevis för att hon inte längre är ett småbarn. Samma dag som detta ska ske flyttar en pojke i hennes ålder in i huset. Alltså en människopojke.

Pojken får syn på henne i trädgården. Något som inte får ske. Människor får inte se småfolket, människor får inte veta om att småfolket existerar.

Men nu visste pojken redan att det fanns småfolk. Hans mamma hade också sett småfolket när hon var liten och hon hade berättat det för honom. Hans morfar visste också att småfolket fanns. Hans morfar var som pojke jätteförtjust i och fascinerad av småfolket och byggde ett fantastiskt dockhus med allt var småfolket skulle ha nytta av och behöva. Morfar ville alltid försöka få tag på småfolket, försöka få dem att flytta in i dockhuset.

Småfolket går dock inte att tämja. Småfolket vill leva fritt och sköta sig själv. Småfolket vill inte låsas in och vara något gulligt att visa upp, inte ens om det skulle betyda ett mycket bekvämare och lyxigare liv.

Lånaren Arrietty handlar om så mycket, om naturen om inte kan låsas in, om barn som inte kan låsas in, om livet …

Det som gör Lånaren Arrietty, liksom de flesta av produktionerna från Studio Ghibli så underbara är att inget är helt svart eller vitt. Ingen är bara ond eller bara god. När pojken vill göra något bra för Arrietty blir det ändå fel. De människor som jagar och försöker fånga småfolket gör inte det av genuin ondska, utan mer på grund av dumhet eller oförmåga att sätta sig in i småfolkets känslor.

Lånaren Arrietty har svensk premiär under höstlovet och borde bli den stora filmen för alla barnfamiljen. Berättelsen är underbar och bilderna är fyllda av detaljer som gör att jag absolut tänker se filmen filmen flera gånger. Lånaren Arrietty är helt enkelt ett mästerverk.

Fakta om filmen från pressmeddelandet:
Lånaren Arrietty
(Karigurashi no Arrietty)
Baserad på boken ”Lånarna” skriven av Mary Norton.
Manusbearbetning av Hayao Miyazaki och i regi av Hiromasa Yonebayashi.
Det här är historien om en familj med småfolk.

Under golvplankorna i ett stort hus, i en vildvuxen och magisk trädgård i utkanten av Tokyo, bor den pyttelilla 14-åriga Arrietty med sin lika pyttelilla familj. Huset bebos av två äldre damer som inte har en aning om att deras små inneboende existerar.

Arrietty och hennes familj lever på att ”låna”. Allt de äger har de lånat, eller gjort från saker som de har lånat. Viktiga saker som gas, vatten och mat. Bord, stolar och köksprylar. Och godbitar… en sockerbit här, en liten bit av något annat där. Men bara väldigt lite varje gång, så att det inte märks.

En dag flyttar den 12-åriga pojken Sho in i huset. Arriettys föräldrar har alltid varnat henne; – låt aldrig människorna se dig. För när någon av småfolket blivit sedd, måste de alltid ge sig iväg. Men hon lyssnar förstås inte, och Sho upptäcker henne. De två blir snabbt förtroliga med varandra och snart är de bästa vänner.

De svenska rösterna:
Homily – CECILIA FRODE
Sho – OLIVER ÅBERG
Haru – EWA FRÖLING
Arrietty – ESTER SJÖGREN
Pod – CLAES LJUNGMARK
Spiller – LOVE BERGSTRÖM
Sadako – IRENE LINDH

Lånaren Arrietty kommer att visas i svenskdubbad version samt på utvalda biografer i original med svensk text. Filmen är 94 minuter och rekommenderas från 7 år.


I samarbete med Filmtrailer.se

Läs även andra bloggares åsikter om Lånaren Arrietty, film, recension, anime, Studio Ghibli

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Anime, Lånaren Arrietty, Recension, Scen, Studio Ghibli

A Dangerous Method, recension

31 oktober, 2011 by Redaktionen

Titel: A Dangerous Method
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 18 november 2011

En av de vanligaste groparna man riskerar falla i när man ska gestalta tillstånd som hysteri eller ångest är att överreagera och att spela över så känslorna tappar sin trovärdighet och just därför river ned det draperi som gör fiktionen trovärdig och medryckande. För det spelar liksom ingen roll att man inte är hundraprocentig ärlig gentemot sanningen eller verkligheten, eftersom konstnärer egentligen inte har några som helst krav på sig av att vara just det (om man inte skall visa upp just sanningen i en dokumentär, då kan man ju vinna på det), utan om hur trovärdigt man ljuger. Gör man allting rätt kan man få fantasin att bli precis så verklig som vår egna vardag, hur långt ifrån den egentligen råkar befinna sig. I början tycker jag tyvärr att Keira Knightley tenderar att explodera för mycket, och är farligt nära att rycka ned det där trovärdighets-draperiet i all sin sorg. Men snabbt lyckas hon ändå balansera på rätt sida utav linjen och balansen återställs. Resten av filmen är en triumf!

I en närgången studie över den moderna psykoanalysens födelse får vi följa mötet mellan Sigmund Freud (Viggo Mortensen) och Carl Jung (Michael Fassbender) som både förenas och splittras tack vare patienten Sabina Spielrein som blivit slagen av sin fader och sedermera brutits ned i brist på närhet och genuin kärlek. Hon tas hand om men splittras mellan de olika teorierna. Ändå är hon mer än tillräckligt intelligent för att plocka russinen ur kakan för att göra det bästa av sin egna situation men också hjälpa de båda herrarna till psykoanalysens framgång. Och även om berättarknepet med två män som delas av en tredje person, oftast en kvinna i traditionell stil, så är det ändå bra berättat och just därför väldigt engagerande.

Det som ändå är klart lysande i denna triangelformade porträttering är ändå inte hur Freud tillåter sig själv att fullständigt tappa fattningen och falla för sin patient, utan hur hon själv både vägleder honom ned i sitt egna lilla helvete för att förstärkt kunna ta sig upp och omdefiniera hela sin vardag. Så trots all sin bräcklighet och alla motgångar vet hon precis vad hon behöver och hur hon skall behandlas för att kunna kravla sig upp och återfödas likt fågel fenix. Och en mer samtida och stark kvinnoporträttering i en mer jämställd och feministisk värld hade man nog inte kunnat lyckas göra.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Huvudjägarna – en absurd men underhållande blandning

31 oktober, 2011 by Redaktionen

Huvudjägarna
Betyg: 3
Premiär 4 november 2011

I januari kom Jo Nesbøs första fristående roman som inte handlade om den norska polismannen Harry Hole. I Huvudjägarna möter vi istället konsttjuven Roger Brown. Även den hamnade snart på de svenska topplistorna och nu på fredag har filmatiseringen med samma namn premiär.

Roger Brown är klyschan av mannen som utåt sett ha allt. Dyr bil, dyr överdesignad villa och en lång blond trofé-fru. Roger är inte dum, han vet varför han har valt det här livet, han vet att han behöver kompensera för sina 168 centimeter och det faktum att han inte är snygg nog åt sin fru. Kärlek kostar pengar, i alla fall för Roger. För att finansiera sin extravaganta livsstil räcker inte jobbet som headhunter i Oslos affärsvärld, därför extraknäcker Roger som konsttjuv. Detta fungerar bra fran till den dag då Roger stjäl från fel person. Från den stunden är det inte bara polisen som jagar honom.

Huvudjägarna blir en absurd men underhållande blandning av klassisk nordisk film och Hollywood. Jag förstår inte riktigt vad som framkallar de här känslorna eftersom nordisk och amerikansk kultur kan ligga väldigt långt ifrån varandra. Utan att dra alla över samma kam vill jag hävda att de egenskaper i Norden som ofta kommer tar sig till uttryck i våra filmer är vårt kollektiva tänkande, stillsamhet och jantelagen. Amerikansk film utgår oftast mer från individen och jakten på lycka som en rättighet. Dessa skillnader blir extra tydliga i deckare och thrillers där vi möter moraliska dilemman. Hur vi ställer oss till dessa dilemman blir kvittot på samhället vi uppfostrats i. Höjden av förvirring under filmens gång uppstår när vi hamnar i något som liknar en amerikansk western stand off, men när det obligatoriska avslutningstalet kommer är det fyllt av känslor och någon typ av skandinavisk jordnära kvalité. Om Clintan var död så skulle han vrida sig i sin grav men jag gillar det.

I och med en större filmindustri som Hollywood kommer naturligtvis ett mer utvecklat eller snarare utprövat filmspråk. Det kan framstå som färgsprakande och extravagant i jämförelse med det nordiska filmspråket. Stundtals ser jag just något färgsprakande glimma till i Huvudjägarna. Filmen är otroligt visuell i vissa scener, i dessa stunder är bioupplevelsen en fröjd.

Men när en film följer en roman och framförallt en deckare där detaljerna är viktiga för historien är det lätt att man hamnar i ett typ av ”och-då-hände-det-här-berättande”. Det sker en krock mellan filmspråk och skrivspråk. Här är det Morten Tyldum som regissörs uppgift att agera översättare. Tyldum gör generellt ett bra jobb men med tanke på vad han hade att jobba med hade jag önskat att han tog filmen ett steg längre. En grundhistoria som involverar en bajs-dykar-scen, en spetsad hund och en fantastisk bilkrasch ger mig visioner om någonting mer Quentin Tarantino-liknande.

I slutändan sitter jag här och pendlar mellan betyget tre och fyra. Jag bestämmer mig för att vara min magkänsla trogen och väljer en trea till Huvudjägarna då jag anser att det finns utrymme för så mycket mer. Men jag vill ändå uppmana till att kosta på sig ett bio besök och se Huvudjägarna.

Text: Judith Höglin Forsberg

PS Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Jo Nesbø?

Läs även andra bloggares åsikter om Huvudjägarna, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Huvudjägarna, Recension, Scen

Maktens män med George Clooney och Ryan Gosling är en överraskande luring

28 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Maktens män
Betyg 4
Sverigepremiär den 4 november 2011

Maktens män är en slags rysare om spelet bakom kulisserna i politikens värld, eller åtminstone inom den amerikanska politiken. Guvernör Morris (spelas av George Clooney) är en drömkandidat till presidentjobbet ur europeisk synvinkel. Han vill bli demokraternas kandidat i presidentvalet. Morris är emot dödsstraff, för fri abort och vill satsa på jobb och forskning i USA. Han vill att USA ska sluta kriga i Irak och Afganistan. Han vill till och med satsa på att stoppa klimatförändringarna och vill satsa på energi som inte förstår miljön och inte bygger på olja. Bästa sättet att bli av med terrorismen är att bygga ett bättre och mer jämlikt samhälle.

Egentligen är han en helt otrolig och omöjlig kandidat till presidentposten. En sådan politiker är nog chanslös i USA.vNu är det dock inte detta som filmen handlar om, inte på ytan i alla fall. Morris har förstår en stor stab av kampanjmakare omkring sig. En av de som arbetar nära Morris hans presstalesman, Stephen Meyers, som spelas av Ryan Gosling.

Maktens män är en luring. Den börjar ganska lugnt och sansat och nästan långsamt. Men sakta men säkert skruvas tumskruvarna åt och allt är upp och ned-vänt.

 

Filmen början inför primärvalet i Ohio. Två kandidater konkurrerar om att bli utsedda till demokraternas kandidat i presidentvalet: Morris och Pullman. Morris är väldigt vänster för att  vara demokrat och leder otroligt nog i opinionsmätningarna. Men det finns fula knep att ta till, i synnerhet som också oberoende och republikaner får rösta i Ohio.

Filmen är fylld av duktiga skådespelare, som Philip Seymour Hoffman i rollen som Morris kampanjmakare Paul Zara, Paul Giamatti som konkurrentens kampanjmakare Tom Duffy och Evan Rachel Wood som den ung kvinnlig praktikanten Molly Stearns och Marisa Tomei spelar en reporter vid New York Times.

George Clooney spelar en av huvudrollerna och har också regisserat. Han är en av de Hollywoodstjärnor som tydligt engagerar sig i samhällsfrågor och i politik. Han har nog inte några falska illusioner om hur spelet går till om den politiska makten. Tvärtom tyder filmen på att han är rätt desillusionerad.

Berättarmässigt är filmen stark och också överraskande. Den föder en hel del tankar om vad som driver människor som tar plats i politikens centrum. Intressant är också hur vi liksom känner med filmens huvudkaraktär och begriper hans agerande, fast vi väl egentligen inser att han bedriver ett fult spel. Men i ett fult spel tvingas alla att agera fult för att överleva. Jag säger inte vem jag menar, för då blir det lite av en spoiler.

I filmens pressmeddelande står:
MAKTENS MÄN är en berättelse om sex, ambitioner, lojalitet, svek och hämnd. I centrum står en ung presstalesman som faller offer för maktspelet som äger rum bakom kulisserna i det politiska livet, liksom för förrädiska manipulationer och lockelser.

Vilket ju är en kortfattad, korrekt beskrivning. Det är en film som alla som är intresserade av amerikansk politik bör se och gärna i sällskap som du kan diskutera saker med efteråt.

Läs även andra bloggares åsikter om George Clooney, Ryan Gosling

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: George Clooney, Ryan Gosling

[Varning för spoiler] Kulturbloggen möter stjärnorna från Twilight, Robert Pattinson och Ashley Greene

28 oktober, 2011 by Jonatan Södergren

I samband med att den fjärde filmen i Twilightserien, ”Breaking Dawn – Part 1”, går upp på svenska biografer kallade två av filmens stjärnor, Robert Pattinson och Ashley Greene, till presskonferens på Grand Hotel i Stockholm. Kulturbloggen var självklart närvarande och det lät ungefär så här.

Hur har Twilight-serien påverkat den romantiska synen på vampyrer och vad tror ni det beror på?

RP: Det har alltid, men kanske inte i lika stora utsträckning, funnits en besatthet för just vampyrer. Flera populära vampyrfilmer är gamla men det är nog ingen slump att det dykt upp sex stycken vampyrserier efter Twilight. Jag tror att det beror på människors besatthet av ålder och den borttynande ungdomen. Alla karaktärer måste spelas av sjuttonåringar vilket jag tror är vad filmfolk har nappat på. Det är som pojkband, så fort en medlem fyller arton får han sparken.

Vad tror ni folk kommer minnas av Twilight om tio år?

RP: Det är något som jag hoppas kommer att komma att symbolisera en fem, eller tio medräknat böckerna, årsperiod i folks liv. Det är kanske en dålig jämförelse men när jag var tolv, tretton år såg jag ”Sharpe” med Sean Bean och den serien representerar fortfarande den tiden av mitt liv.

Folk köade tre dagar i regn för att få biljetter till faneventet som hålls i Hovet, har ni något att säga till era fans?

AG: Det är helt galet men samtidigt något vackert. Jag känner en enorm tacksamhet och för att återanknyta till förra frågan så är de passionerade fansen det jag kommer minnas om tio år. Det är en underbar känsla att veta hur mycket de bryr sig.

RP: Jag tycker det är galet att någon ens skulle stå fem minuter i regn. De har inte ens sett filmen, det kommer säkert bli den största besvikelsen i deras liv.

Trodde ni att det skulle bli så här stort när ni spelade in den första filmen?

AG: Nej det är en sån där sak som man inte ens kan föreställa sig. Det har blivit ett riktigt fenomen.

RP: Jag har gått ifrån att vara en förlorare till att ha en aning om vad jag vill göra här i livet. De flesta personer i vår ålder är glada över att ha ett jobb. Vad Twilight har eskalerat till är galet, vi måste fråga oss själva gång på gång vad som egentligen försiggår.

Det här är en fråga till dig Robert. I filmen blir Bella gravid, hur var det att porträttera en blivande far? Kommer du själv att reagera som Edward om du blir far någon gång i framtiden?

RP: Sättet han reagera på är väldigt traumatiskt. Det skulle vara underligt om jag betedde mig likadant om min flickvän skulle bli gravid. Scenen när Bella får barnet var en av de roligaste att spela in i hela filmen. En födelse är en alltid en erfarenhet även om barnet bara var täckt i låtsasblod. Nästa film jag spelar in ska bara handla om bebisar.

Det här är också en fråga till dig Robert. Jag och min flickvän har kommit överens om att du är hennes ”free card”, vem skulle du säga är Edwards ”free card” i filmen?

RP: Det är en rolig fråga. Jag tror inte Edward har något ”free card”. Skulden han skulle känna skulle vara så intensiv att han skulle självantända. Han skulle antagligen ge sitt ”free card” till Bella och säga ”här älskling, du får två ’free cards’ istället”.

Har ni några favoritskådespelare och, i så fall, har de influerat ert skådespeleri?

AG: Jag är ett stort fan av Cate Blanchetts skådespelarstil. Hon skulle kunna bemästra vad som helst. Hon spelar ofta personer som både är starka men sårbara.

RP: Det finns flera skådespelare jag ser upp till men jag vet inte om de har influerat mig. Jag gillar skådespelare som Jack Nicholson som porträtterar personer jag vill vara som i verkliga livet. Det får en att känna sig mycket coolare.

Hur var det att spela in bröllopsscenen?

AG: Att filma den var tillfredsställande men att se den i efterhand var fantastiskt men samtidigt lite konstigt.

RP: Vi använde oss av en riktig präst och följde ceremonin till punkt och pricka så i grund och botten var det ett riktigt bröllop.

Vilken scen var svårast att spela in?

RP: Den första sexscenen eftersom alla inblandade var så nervösa. Studiochefen kunde komma in och säga något i stil med ”låt mig hålla Kristen ett ögonblick så ska jag visa hur det ska gå till”. Framför allt var det jag och Kristen som oroade oss över våra kroppsbyggnader.

Vad tycker ni om den traditionellt superamerikanska synen på sex före äktenskap som filmen förmedlar?

RP: Jag tycker snarare den säger att man ska bryta de lagarna. Det är en rätt så intressant vridning, nu kanske jag generaliserar, men vanligtvis är det tjejerna som är försiktiga medan killarna är framfusiga men i Twilight är det tvärt om. Edward är den som håller tillbaka. Jag har aldrig kunnat relatera till rädslan för sex och Twilight har snarare odlat en generation tjejer som är desperata efter att se på när folk ha sex.

Vad drömde ni om när ni var tio år?

RP: Jag var rätt så töntig och gillade fantasy som Wilbur Smith, Northern Lights och Tolkien.

Arkiverad under: Film, Intervju Taggad som: Ashley Greene, Robert Pattinson, Twilight

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 571
  • Sida 572
  • Sida 573
  • Sida 574
  • Sida 575
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 637
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in