Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Pixels

by

pix1Pixels
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 21 augusti 2015

Adam Sandler räddar världen från onda utomjordingar med ”nördkunskaper” om gamla arkadspel. Det obligatoriska kärleksintresset, Michelle Monaghan, kisar ansträngt filmen igenom. Bästisen Kevin James kan knappt läsa men är ändå USA:s president. I rollen som nemesis pratar Peter Dinklage ”jätteroligt” och har åttiotalsfrilla. Slutligen, i rollen som paranoid skrikhals, visar Josh Gad halva rumpan vid åtminstone två tillfällen. Ja, och han gör även dataspelsfiguren Q-bert gravid. Några frågor på det?

Slut på recension.

Ibland drabbas jag av en envis rädsla som vägrar släppa taget, en sorts fruktan över att förlora mitt jag och min identitet. Första gången jag vaknade upp med minnesförlust – efter en särskilt blöt utekväll – svepte denna rädsla in och bosatte sig någonstans i min bröstkorg. Insikten om att mitt jag utgörs och formas av de minnen jag förvärvat genom åren levererade ytterligare en insikt. Denna: när jag förlorar mina minnen, förlorar jag även det som är jag.

Vad har detta att göra med Adam Sandlers nya skräphög till film? Jo, det kan man fråga sig. Följ med här ska jag försöka tydliggöra kopplingen: Två timmar efter pressvisningen startar jag datorn och öppnar upp ett blankt dokument för att skriva denna recension. Relativt snabbt inser jag att något har hänt under dessa två timmar. Något oroväckande. Jag minns i princip ingenting av filmen. Mina händer darrar (den envisa rädslan pockar nämligen i mitt bröst och förkunnar övertygat: ”Du är förlorad, nu har din hjärna inlett sin slutgiltiga kollaps, du vet, den som du har fruktat så länge nu”). Med galopperande panik bläddrar jag febrilt i anteckningsblocket jag tog med till visningen. Däri stöter jag på ytterligare märkligheter. Det enda jag skrivit ner är verkar vara ett namn; ”Rymd-Madonna”, tätt följt av en illa konstruerad smiley.

Vad hände egentligen under dessa en timme och fyrtio minuter? Är Pixels så intetsägande att den inte säger eller gör någonting alls? Är det ens möjligt? Eller är det helt enkelt så att Sandler och company inte har någonting att berätta? Och varför ens lyssna i sådana fall? Är Adam Sandlers röst så behaglig? Är det så att titta på en Adam Sandler-film har blivit ekvivalent med att boffa bensin?

Det är först när jag friskar upp minnet genom att titta på trailern igen som saker och ting börjar ramla på plats. Just det: Kevin James är president. Michelle Monaghan är kärleksintresset. Peter Dinklage har skojig frilla. Josh Gad är otäck. Och allt är, såklart, en fadd och fantasilös ripoff på en drös andra filmer, men helt utan innehåll eller syfte.

Med andra ord är Pixels ett enda ingenting. Kom inte och säg att ni är förvånade. Men lyckas ni säga någonting alls, bugar jag i beundran. För från mitt håll kommer Pixels alltid att vara ett svart hål. Ett svart hål som lyckas vara både trött och fullt av ångest på samma gång. Det är nästan imponerande, om man tänker på det. Nej, om man lyckas tänka på det.

Grattis -ni vann filmen ”Familjen Bélier” på dvd

by

familjenbelier

Den franska feelgood-filmen Familjen Bélier fick högt betyg av filmkritiker när den hade premiär på svenska biografer. Nu har den släppts på DVD, Blu-ray och VoD den 27 juli.

Ett pressmeddelande berättar om filmen:
Över 7 miljoner fransmän har sett den på bio! Huvudrollen spelas av det nya stjärnskottet Louane Emera som förutom att vara en enastående skådespelerska även har en fantastisk sångröst. Titelmelodin ”Je Vole” har blivit en stor säljsuccé i hemlandet och har toppat den franska singellistan.

Handlingen:
I familjen Bélier är alla döva förutom 16-åriga Paula, som tar hand om alla utom sig själv. Hon fungerar som sina föräldrars språkrör i deras vardagsliv och är oumbärlig för alla i familjen. Vad hennes föräldrar inte vet är att deras dotter har en fantastisk sångröst och en talang utöver det vanliga, något Paulas musiklärare snart upptäcker. Han övertygar henne om att ställa upp i en audition utlyst av Radio France i Paris som kan leda till att hon kommer in på sina drömmars musikutbildning. Paula ställs nu inför sitt livs svåraste val – att stanna kvar hos sin familj eller uppfylla sina drömmar. Familjen Bélier är en äkta feelgood-film om att bli vuxen och våga ta det första steget samt som förälder att våga släppa taget.

Kulturbloggen har fått tag på fem exemplar av filmen som våra besökare nu har chansen att tävla om.

Tävlingen är nu avslutade. Vinnare är:
Susi Holmgren, Stockholm
Johan Nordahl, Malmö
Ulf Gylling, Linköping
Ingela Jerdenius, Stockholm
Elin Helmersson, Linghem

Så här gör du om du vill ha chansen att vinna filmen på dvd:
Maila till
kulturbloggen snabel-a gmail punkt com
Skriv en motivering till varför just du ska vinna.

Tävlingen avslutas fredag den 14 augusti kl 12.00. Då måste du ha skickat ditt tävlingsbidrag.

Glöm inte att posta med din vanliga postadress, om du vinner måste vi kunna posta filmen till dig.
Tävlande som inte skickar med sin postadress har ingen chans att vinna.
Det lönar sig att vara snabb med att tävla. En av filmerna kommer att gå till en vinnare som är snabb – och också kommer att få paketet med filmen snabbt.

Kulturbloggens recensent gav filmen betyg 5. Här kan du läsa vår recension.

Fakta om filmen:
Regi: Éric Lartigau
I rollerna: Karin Viard, François Damiens, Eric Elmosnino, Louane Emera
Speltid: 105 min
Barntillåten

DVD-recension: Ex Machina där Alicia Vikander är imponerande som robot

by

ex-machina

Ex Machina
Betyg 4
Släpps på Blu-ray och DVD 17 augusti 2015

Att Alex Garlands film Ex Machina med svenska Alicia Vikander i en av huvudrollerna inte släpptes på svenska biografer är ett mysterium. Filmen är engagerande och har i allra högsta grad en publik.

Caleb är en ung man som arbetar som programmerare på ett stort företag där han vinner en tävling där priset är att få tillbringa en vecka hos företagets ägare, en excentrisk och oerhört begåvad IT-miljardär, Nathan. Denne IT-miljardär bor i ett avskilt område i bergen.

När Caleb kommer dit invigs han i den stora hemligheten. Nathan har utvecklat en robot med intelligens, han har skapat artificiell intelligens. Caleb får uppdraget att testa roboten, som fått namnet Ava och har skapats med kvinnliga attribut. Roboten Ava spelas av Alicia Vikander.

Caleb ska umgås med Ava och bedöma om hon har egen intelligens eller bara är skickligt programmerad. Det utvecklas till en psykologisk thriller. Till slut ställer sig Caleb frågan om vad som är artificiellt och vad som är äkta och han blir osäker på om han själv är äkta också. Vem är äkta?

Filmen är inspelad med ett tidlöst manén som påminner den del om Stanley Kubricks rymdepos ”År 2001 – Ett rymdäventyr” från 1968, med tidlösa miljöer som förmedlar en klaustrofobisk känsla, långa korridorer med raka linjer och alla rör sig som robotar, lite stelt och skrämmande. Skickligt val av filmskaparen att låta miljön på så sätt tydligt bära filmens berättelse.

För övrigt skulle dramat fungera smidigt att föra över till teaterns format, eftersom det egentligen bara är fyra roller: Nathan och Caleb, Ava och Kokyo, Nathans hembiträde.

Alicia Vikander är mycket bra i rollen som Ava. Hon är imponerande och trovärdig – och skrämmande. Experimentet skildras som en psykologisk thriller där våra känslor lätt lurar oss. Vem ska ha vår lojalitet? Människan eller maskinen och till vilket pris?

Aftonbladet berättar att 17 av 19 topprecensenter i USA gjorde tummen upp för filmen och Vikander när den hade premiär den 10 april.
– Vi bedömde att det inte skulle finnas tillräckligt med plats för den på bio nu under sommaren. Det var så otroligt många andra gigantiska titlar som ”Jurassic world”, ”Ted” och ”Minionerna”. Det finns inte obegränsat med plats på bio, säger UIP:s VD Zoran Slavic till Aftonbladet.

Jag tror han gjorde fel bedömning, Ex Machina har ju högra kvalitet är flera av de filmer UIP:s VD Zoran Slavic bedömde skulle vara för svåra att konkurrera med.

Filmrecension: Southpaw – Jake Gyllenhaal är helt suverän i rollen som boxaren Billy ”The Great” Hope

by

southpaw

Southpaw
Betyg 3
Svensk biopremiär: 7 augusti 2015

Southpaw är en boxningsterm för den normala hållningen för en vänsterhänt boxare. Boxaren har sin högra hand och fot först framåt mot motståndaren och kan jabba med raka högerslag för att vid tillfälle slå ett hårt och tungt slag med sin starkare vänsternäve, oftast en så kallad krok.
…
Rakt översatt betyder ”southpaw” ungefär ”sydtass”. Uttrycket kommer från baseboll där vänsterhänta kastare (pitchers) kallades ”southpaws” eftersom basebollplanerna normalt var orienterade så att en vänsterhänt kastare hade vänsterarmen mot söder. Basebollplanerna orienterades så för att slagmannen skulle stå vänd österut och därmed slippa få eftermiddagssolen i ansiktet. En ”southpaw” kom sedan att betyda vänsterhänt i allmänhet.
(Från wikipedia).

Jake Gyllenhaal är helt suverän i rollen som boxaren Billy ”The Great” Hope, en påhittade lätt tungviktsmästare som står på toppen av sin karriär då han drabbas av en förfärlig personlig tragedi som gör att allt bär utför. Det är Jake Gyllenhaals och överlag skådespelarnas prestationer som är filmens största behållning. I övrigt är den en boxningsfilm där vi har sett i princip samma handling tidigare. Alla förutsägbara klichéer finns med. Proffsboxningsvärlden drivs av giriga och korrupta män och när en boxare faller, då faller han djupt, ingen finns kvar vid hans sida, alla råttor överger skeppet. För att hitta vägen tillbaka får Billy Hope hjälp av en ungdomstränare från risiga kvarter, spelad av Forest Whitaker.

Det är många blodiga, råa boxningsscener – en hel del visas dessutom i slowmotion. Det är inte någon hyllning till boxningen men det finns inte heller något avståndstagande i sättet som matcherna skildras. Jag lägger inte in någon värdering i det. Jag är själv intresserad av kampsporter och jag störs inte av boxningsscenerna, jag tycker de är välgjorda och visar hur hårt det är att bli slagen. Det gör ont, det blir blåmärken och det blir blodigt. Det är som det är.

Filmen är absolut välgjord och som jag nämnt är ju Jake Gyllenhaal imponerande. Forest Whitaker med sin hesa röst är som klippt och skuren i rollen som boxningstränaren Tick Wills som brinner för att hjälpa utsatta ungdomar.
Rachel Adams som blivit igenkänd av den stora publiken nu från andra säsongen av True Detective spelar Billys fru och samspelet mellan de två vill jag gärna se mer av i kommande filmer. 50 cent spelar boxningsagenten Jordan Mains som vänder kappan efter vart de stora pengarna blåser.

Förutom skådespelarnas insatser är musiken – med titelspåret Phenomenal av Eminem – delar av filmen som sticker ut. Om handlingen inte varit så typiskt amerikanskt sentimental med mycket förutsägbart hade filmen som helhet fått ännu högre betyg, även om den är sevärd och engagerade mig.

Till skillnad från många liknande boxningsfilmer startar denna med att Billy Hope står på toppen av sin karriär då tragedin inträffar. Billy får under sin väg tillbaka till livet lära sig att inte alltid lösa allt med aggressivitet, han får lära sig att möta sina egna inre demoner och han får lära sig att inte alltid sätta sig själv i centrum, lära sig att vara förälder åt sitt barn och inte låta sitt barn vara förälder åt honom.

Regi: Antoine Fuqua
Manus: Kurt Sutter (Sons of Anarchy, The Shield)
I rollerna: Jake Gyllenhaal, Forest Whitaker, Rachel McAdams, Curtis Jackson (aka 50 cent), Oona Laurence mfl.

Filmrecension: Eden – andra halvan blir lika ytlig som livet filmen skildrar

by

edenfilm450

Eden
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 augusti 2015

Eden är löst baserat på regissören Mia Hansen Løve brors upplevelser som dj i två decennier. Vi får följa med karaktären Paul (spelad av Felix de Givry) genom Frankrikes housescen från 90-talet till nutid. Paul och hans bekantskapskrets älskar garage som är något slags fusion mellan house och disco. Ganska fort etablerar de sig som dj:s med kontakter i branschen (Daft Punk bland andra) och genererar stora spelningar på diverse klubbar. Flera år senare startar de egna klubbar och bokar liveframträdanden med disco-artister från USA.

Filmen är indelad i olika kapitel, förmodligen för att filmen sträcker sig över 15 år. Dock fortsätter filmen i nästan samma tempo filmen igenom; korta ordväxlingar, långa imponerande klubbscener, musik och kokain. Vi följer Paul då han reser, spelar på klubbar och byter flickvänner. Vi bjuds således på den där bekanta mixen av verklighet och fiktion som är ett vanligt europeiskt stilgrepp.

Det finns en sanning i att vi som växt upp priviligierat på 1990- och 2000-talet inte velat växa upp, att det varit möjligt för oss att leva över våra tillgångar. Klubbscenen är liksom det mesta beroende av trender och när de dör, dör möjligheten att skjuta upp det oundvikliga – det vill säga verkligheten. Mia Hansen Løve väljer att skildra den här tiden genom att låta musiken tala, och det lyckas hon med under filmens första halva. Sedan blir filmen lika ytlig som det livet hon försöker skildra – medvetet eller omedvetet. Man måste verkligen älska den här musiken och den här tiden för att kunna omfamna den här filmen, den räcker inte för oss som är ute efter mer än nostalgi.