Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Bränd

by

brand

Bränd
Betyg 3
Svensk biopremiär: 6 november

Adam Jones (Bradley Cooper) har problem. Milt uttryckt. Tyvärr plågas hela hans omgivning av ständiga raseriutbrott. Denne chief i det exklusiva restaurangköket jagar sin tredje Guide Michelin-stjärna, men hans personliga problem gör vägen dit näst intill omöjlig. Skulder och konflikter gör tillvaron smärtsam. Adam skriker, kastar tallrikar, avskedar trogna medarbetare – och tar dem tillbaka.

Mästerkocken och ”demondirigenten” Gordon Ramsay har här sin överman (utan alla jämförelser i övrigt). Detta ÄR Hell´s Kitchen!

Men denne kökets djävul bär också på en stor sårbarhet. Sienna Miller gör en fin rollprestation som stark motkraft. Hon är uttrycksfull och känns äkta i varje scen. Hennes Helene tar ner Adam på jorden – och lyfter upp honom. Allt är välspelat och mycket snyggt filmat. Berättelsen engagerar och berör. Pendlandet mellan genialitet och galenskap är fascinerande att följa. Närbilderna på läckra maträtter är ögongodis för oss i publiken.
Bränd är en bra film. Produktionen visar upp ett gott hantverk. Men vari Adams storhet som mästerkock egentligen ligger, det får vi aldrig veta.
I övriga roller: Emma Thompson, Uma Thurman, Alicia Vikander, Daniel Bruhl och Omar Sy.
Regi: John Wells.

Filmrecension: Dope – bäst för målgruppen under 20 år

by

dope

Dope
Betyg 3

Om du gillar hiphop-musik då har du något att se fram emot. Hiphop-musiken flödar över i Dope och bär filmen. Framför allt är målgruppen för filmen tonåringar och unga vuxna. På Internationella filmdatabasen, IMDB, har filmen fått genomsnittsbetyget 7,4 av 10 möjliga när drygt 20.000 har röstat. Jag tror att om den som ser filmen och röstar är under 20 blir det högre betyg än när det är en 20-plus som ser den. Det är en galen film där de tre ungdomarna som handlingen kretsar kring råkar ut för det ena otroliga efter det andra när de råkar få en väska full med knark som de måste göra sig av med. Det är en komedi med en hel del samhällskritik fast med godmodigt överdrivet Hollywoodmanér. Vi som är 20-plus och hunnit se fler filmer har sett varianter av temat och blir inte lika överväldigade, tror jag.

Handlingen kretsar kring tonåringen Malcolm (spelas av Shameik Moore) och hans två vänner som bor i ett tufft område i Los Angeles. Malcolm och hans vänner sköter skolan och håller sig borta från droger och kriminalitet, vilket betyder att de måste cykla snabbt förbi vissa gäng på en del gator på väg till skolan.

En dag blir Malcolm inkallad till en av gängledarna och han blir beordrad att lämna meddelanden till en tjej som gängledaren är intresserad av. Det ena ger det andra och plötsligt är Malcolm och hans två vänner på en stor födelsedagsfest för gängledaren. Där brakar det lös med en uppgörelse mellan olika ligor och Malcolm och hans vänner flyr. Nästa morgon upptäcker Malcolm att hans skolryggsäck blivit fylld av narkotika.

Rick Famuyiwa står för manus och regi. Rick Famuyiwa med rötter från Nigeria och USA är en filmskapare placerad i Hollywood och har tidigare gjort bland annatThe Wood (1999), Brown Sugar (2002) och Talk to Me (2007).

Dope fick pris på Sundance Film Festival i år, 2015.

I rollerna: Shameik Moore, Tony Revolori, Kiersey Clemons, Blake Anderson, Zoë Kravitz, A$AP Rocky, Tyga, Kimberly Elise, Keith Stanfield, Casey Veggies, Vince Staples, Chanel Iman, Quincy Brown and Rick Fox.

Titta: She´s Wild Again Tonight, trailer

by

shimafilm

Gustaf Norén (fd Mando Diao) och skådespelaren Shima Niavarani möts i en ateljé i Brooklyn för en ny, radikal tolkning av Fröken Julie. När regissören inte dyker upp spenderar de natten tillsammans. Det som börjar som ett professionellt möte mellan två politiskt medvetna unga artister utvecklas till ett maktspel där deras inre blottas. Har de kontroll över situationen eller är de offer för sin egen berömmelse och de roller media tilldelat dem?

Med feminism och antirasism som vapen granskar Fia-Stina Sandlund de moderna könsrollerna i den unga urbana medvetna sfären. She’s Wild Again Tonight suddar ut gränserna mellan verklighet, skådespel, och fiktion.

She´s Wild Again Tonight har svensk biopremiär 13 november 2015.

Arkiverad under: Film

Filmrecension: Efterskalv tar upp ett viktigt ämne men har en del trovärdighetsproblem

by

efterskalv

Efterskalv
Betyg 3
Svensk biopremiär den 20 november 2015
Regi Magnus von Horn

Efter att ha avtjänat ett fängelsestraff på en ungdomsanstalt återvänder John (spelas av Ulrik Munther) till sin hemby för att börja ett nytt liv. Han flyttar hem till sin far, som har svårt att hantera skammen för sin son. För Johns brott är varken glömt eller förlåtet i byn. John känner sig övergiven av de som stått honom närmast och i takt med att hopplösheten ökar så växer också ilskan. Samma ilska som skickade honom i fängelse. Oförmögen att lämna det förflutna bakom sig tar John beslutet att konfrontera situationen en gång för alla.

Efterskalv är fotomässigt snygg och välgjord och har ett ganska lugnt tempo som ger tid för eftertanke åt den stora frågan om det är möjligt med förlåtelse. Filmen har dock några rätt stora trovärdighetsproblem som gör att den inte når toppbetygen men ändå är godkänd.

efterskalv2John kommer tillbaka till sin hembygd där han har dödat (eller mördat) en ung flicka. Hemmet ligger på en liten ort någonstans i Sverige, var för vi aldrig veta. Vi får veta att John orsakat att en ung flicka dog. Han kommer tillbaka till sin pappa och lillebror och börjar i sin gamla skola. Det är lite konstigt att han börjar i den skolmiljö där alla känner både honom och flickan han dödade. Redan det gör filmens handling svår att tro på. Att en pojke skulle börja i sin gamla skola och det utan någon större hjälp av psykologer och sociologer med mera, vara sig för honom eller alla i skolan som berörs av det hemska som inträffat – det är svårt att tro på.

Nästa sak som är svår att tro på är själva skolan. John liksom hans klasskamrater kan köra bil, alltså måste de vara 18 år. Då borde de gå i gymnasiet. Skolan ser inte direkt ut att vara något gymnasium och dessutom går Johns lillebror Filip där. Filip är alldeles för liten för att gå i gymnasiet. Allt är väldigt luddigt beskrivet och därför vet vi inte hur gammal någon är, men Filip ser ut att vara ett mellanstadiebarn. Det är en styrka i filmen att mycket är lite vagt, vi får därmed chans att själva tolka en del. Men en skola där både gymnasieelever går och mellanstadiebarn är inte särskilt vanlig. Det är svårt att tro på skolan.

Två så stora förutsättningar för handlingen gör att den redan från början blir svår att tro på. Ämnet är viktigt och det finns flera trådar att fundera vidare på. John verkar ha mycket svårt att visa sina känslor och hans familj verkar ha svårt att prata om sina problem med varandra. Där finns inte heller någon kvinna i familjen. Var mamman är berörs aldrig. Det är förstås medvetet av regissören och säger väl något också om vad handlingen vill berätta om.

Det finns också en tredje grundförutsättningen i handlingen är som svår att riktigt tro på. John har varit två år på ungdomsanstalten. Skulle ett mord bara ge två år? Fast det är klart, det är möjligt om han ansågs inte ha varit i psykisk balans.

Ulrik Munther ser väldigt söt och snäll ut. Det är svårt att se honom som en mördare. Det är bra, för vem som kan vara kapabel att döda någon syns inte utanpå, en möjlig mördare ser inte ut på något särskilt sätt. Ulrik Munther spelar rätt stelt och det tror jag är meningen. John verkar ha svårt att visa sina känslor. Det kan vara ett skäl till att han kan explodera i sin ilska som han samlar på sig istället för att prata om sina känslor och ta itu med situationerna direkt.

Filmen tar upp ett viktigt ämne, eller egentligen flera viktiga ämnen. Det jag framför allt tänker på är hur vi i samhället tar hand om människor efter ett tragedi har inträffat. Vad görs för att den som begått ett svårt brott kan komma tillbaka i samhället, vad görs för att de som blivit skadade och utsatta för brottet ska klara av att möta förövaren? Ska de ens behöva möta förövaren?

Filmrecension: Jakten på ett bättre liv – ett måste för alla som har åsikter om immigration

by

jaktenpaettbattreliv

Jakten på ett bättre liv
Betyg 4
Visas på Stockholms filmfestival

Denisa 23 år, Sara 24 år och Liliana 49 år är tre tiggare från Rumänien som sitter på gatorna i Stockholm för att förmå stockholmare att skänka dem några kronor och de tar gärna emot burkar för att panta. De drömmer om att få in pengar för att kunna få ett hus hemma där de kan ge sina barn en bättre framtid. De två journalisterna Caroline Kernn och Tova Kukiala Medbo har följt dessa tre romska kvinnors liv, både här i Sverige hemma i Rumänien.

Caroline Kernen och Tova Kurkiala Medbo har jobbat med filmen sedan 2013, då allt fler personer som tigger började synas på Stockholms gator.

– Vi pratar ofta om EU-migranter men vi pratar sällan med dom. Vi ville veta mer, varför gör de den här resan och hur ser det ut hos dom egentligen? säger filmskaparna till P4.

Det känns som en ovanligt ärlig film. Vi kommer riktigt nära dessa tre kvinnor som i sina hemländer lever i en sådan misär som ingen av oss skulle vilja byta med. Samtidigt visas filmen inte upp dem som hjälplösa offer: de har mycket vilja i sig och humor och framför allt är de tre människor som träder fram inför oss.

– Vi såg dem och pratade om dem men vi visste inget om deras liv, det var som att de levde i en parallell värld bredvid vår. Jag jobbade som nyhetsreporter då och gjorde ett jobb som handlade om det här. Då pratade jag med några som berättade att de sov i en bil och jag kände att det låter ju helt sjukt, jag måste veta mer, säger Caroline Kernen till tidningen Stockholm Fria.

Sedan tiggarna i Sverige blivit många fler har deras situation debatterats. En del vill förbjuda tiggeri, andra hävdar bestämt att det är bra att de kan tigga för det är ett sätt för dem att skapa en bättre framtid – och mellan dessa två motpoler finns det mellanlägen som att rekommendera att satsa på att hjälpa dem i deras hemländer. Filmen tar inte ställning till frågan om att tigga är den bästa vägen för dem eller inte. Det är en av denna dokumentärs många styrkor att den inte skriver oss på fingrarna vad vi ska tycka och dra för slutsatser.

Filmskaparna låter oss istället komma närmare dessa tre kvinnor som berättar om sitt liv. Sara har redan fem söner och väntar sitt sjätte barn. Denisa har två döttrar och väntar sitt tredje barn. Liliana har ännu fler (jag ber om ursäkt att jag missade hur många barn hon har, men någonstans kring tio, tror jag). Liliana är 49 år men tänderna är slitna och flera fattas – hon är rynkig, krokig och ser betydligt äldre ut än 49. De har alla tre ett betydligt slitsammare liv än de flesta som är födda i Sverige.

Denise och Sara berättar att de blev gifta i 14-15-årsålern – och när en kvinna i deras grupp blir gift slutar hon direkt i skolan.
– En gift kvinna kanske tittar på andra män om hon går kvar i skolan, så resonerar de hos oss, berättar de.

Vi får se hur de bor. I Sverige bor de i läger de slagit upp och under filmens gång får vi se dem vi tre tillfällen tvingas flytta från lägren. De har ju byggt sina läger på mark som ägs av kommunen eller någon markägare. Vid ett av dessa tillfällen var den en större grupp svenska aktivister som försökte förhindra rivningen av lägret. Det är lätt att känna att de borde väl kunna få bo där, de stör väl ingen. Men det skulle ju samtidigt betyda att de lagar vi har om äganderätt i svenska samhället inte skulle gälla. Då skulle i princip vem som helst av oss kunna bygga ett bo var vi ville. Filmskaparna besöker dessa tre kvinnor i deras hem i Rumänien också. Där bor de visserligen i någon som väl kan kallas hus, men nja, det är mer ruckel och fallfärdigt. De är knappast ett boende någon av oss skulle vilja bo i. Det är inte konstigt att de drömmer om ett bättre liv och försöker på det sätt som står dem till buds: åka till Sverige och tigga. Alla vill väl förbättra sitt liv.

Det är förfärligt att åka till ett kallt land och sitta på marken och tigga är vad de upplever vara deras enda alternativ till att förbättra sitt och sina barns liv. Att något måste ske för att dessa människor ska kunna ha bättre alternativ, det borde alla inse. Filmfestivalens tema är migration och I jakt på ett bättre liv är det enda svenska bidraget i sektionen. Alla som har någon åsikt om vårt samhälle idag och om migration bör se denna dokumentär. Den låter oss komma tre tiggare närmare – och filmen säger inte vad vi sak tycka, filmskaparna lämnar det åt oss att själva tänka och känna.

I Stockholms filmfestivals program beskrivs filmen:
Vi passerar dem dagligen på Sveriges gator. De har kommit hit från fattiga länder i Europa för att tigga, sälja tidningar och panta burkar. Men vilka är de? I denna varma regidebut skildrar filmskaparna vardagen bakom rubrikerna och följer kusinerna Denisa och Sara som kämpar för att försörja sina familjer i Rumänien.