Film

Filmrecension: Suffragette

15 november, 2015 by Redaktionen

Suffragette
Betyg: 4
Visas på Stockholm filmfestival, ordinarie biopremiär 15 januari 2016

I kölvattnet av vad historiker lär kalla en nymodernistisk feminism för det nya århundradet (2000-) spolas här en historisk skildring av den rörelse på vars axlar den nya vilar upp på stranden. Som sådan fungerar den även som en påminnelse om den krävande kvinnokamp som krävdes för ge kvinnor rösträtt – vilket i efterhand ofta brukar förvrängas till att ha getts frivilligt av styrande män.

Filmens titel, Suffragette, är också namnet på rörelsen och härstammar från latinets suffragium; röst vid val, vilket de alltså saknade men var mer än villiga att kämpa för. Men det är inte i denna rörelses mitt vi dyker in i vid filmens början, utan snarare från sidan av. Arbetarkvinnan Maud Watts – inspirerad av verklighetens kvinnokämpe Hannah Mitchell – som spelas av Carey Mulligan är gift, har barn och jobbar på det lokala tvätteriet. Till en början tycks hon inte ha något engagemang till suffragetterna utan vill mest sköta sitt arbete för att sedan åka hem och laga mat till sin familj. Det är först när hennes arbetskamrat Violet bjuder in henne till en hearing med rådande politiker som hon slungas in i kampen mot ett system som först låtsas lyssna men sedan inte agerar följaktligen därefter. Trots vittnesbörd om extremt hårt arbete som inte bara tär på kvinnokropparna utan dessutom förgiftar den ges de inte möjlighet att själva rösta fram förändring. Maud känner sig sviken och börjar därför te sig till den rörelse hon tidigare bara bevittnat på håll och känt mer rädsla än samhörighet för. Mäns motstånd och polisers våld tvingar dem snart till mer hemliga möten, vilka trots ett par veckor i fängelse följt av social utfrysning av hennes familj ändå lockar henne alltmer. Inte ens en hotande skilsmässa avskräcker henne.

Carrey Mulligans skådespelarinsats är storartad och förtjänar faktiskt en Oscarsstatyett. Hennes roller har blivit många; från genombrottet i Doctor Who till An Education, vidare via Public Enemies till Drive, Shame och The Great Gatsby. Hon har också spelat i bröderna Coens Inside Llewyn Davis och i år i danske regissörens Thomas Vinterbergs Far from the Madding Crowd (som slog igenom med Dogma 95-filmen Festen, efter att ha blivit upptäckt av Lars von Trier på filmskolan) där hon spelar en stark kvinna som vägrar gifta sig in i samhällets normer och förväntningar utan istället går sin egen väg. Det är som att hon blivit av en feministisk kvinnokämpe själv bara genom sina val av roller. Vilket inte alls kommer i vägen för brett känsloregister och storartad skådespelarkonst som lär göra avtryck inte bara på oss utan även på framtida skådespelare och filmentusiaster.

Även om Emmeline Pankhurst (även hon verklighetsbaserad) bara förekommer i några scener om ett par minuter så har hon ändå en betydande roll på berättelsen; hon var både genom ord och handling en betydande person inom rörelsen, vilket var passande då hon myntade uttrycket ”deeds not words” då hon inte fått gehör för de argument hon fört fram för kvinnofrågan utan istället tvingade till sig erkännande genom handlingar. Hon kom att samtala genom aktioner istället för ord. När hon väl framträder i ett eldigt tal är det spelat av Meryl Streep, som även hon glänser i sin roll.

Det är inte enbart som historiebeskrivning och kvinnokampsreferens som denna film är relevant, utan även som spänningsfilm: genom att inte bara fokusera på Maud utan på samhällets motsträvan till förändring rent generellt skapas ett sug i motsättningen mellan de som vill skapa förändring och de som mest vill uppehålla ordningen såsom den är. Det cementerar också bilden utav samhällets stilla nickande mot normen, och accepterandet av det rådande, men där de som hamnar utanför ramen fortfarande har utrymme för kamp till förändring. Genom ord eller handling.

Filmrecension: She’s Wild Again

13 november, 2015 by Rosemari Södergren

She’s Wild Again
Betyg 1
Svensk biopremiär 13 november 2015

She’s Wild Again i regi av Fia-Stina Sandlund ska vara en modern tolkning av Strindbergs drama Fröken Julie. Överföringen av en teaterpjäs till film och från 1800-talets samhälle till dagens samhälle fungerar inte alls.

Det är väldigt tråkigt. Jag är besviken. Shima Niavarani är en ung skådespelerska som jag gillar skarpt och jag tycker hon ofta är väldigt duktig – och hon gör vad hon kan för att filmen ska fungera. Det räcker tyvärr inte och det är inte hennes fel att filmen inte alls fungerar. Det har med manus att göra, men regi och dialoger som inte är trovärdiga.

Filmens två plus är Shima Niavarani och den snygga stilenliga vita inredningen. Men det räcker inte mer än att filmen slipper betyg 0. Först och främst undrar jag varför regissören alls valt att göra en film av fröken Julie när allt ändå händer i stort sett i ett enda rum – med undantag av en liten utflykt upp på taket. Varför inte hellre göra en scenuppsättning i så fall? Det skulle fungera något bättre.

Fast det är mycket som haltar ändå. Resultatet rimmar illa med originaldramat. Strindberg Fröken Julie handlar inte bara om könsfrågor utan handlar också väldigt mycket om klass. Klassaspekten är en viktig del i dramat. Fröken Julie är grevens dotter, hon är överklassen som denna magiska natt möter en man från tjänstefolket, Jean, en man med ambitioner och som gärna erövrar Julie för att offra henne på sin färd uppåt i samhället. Den delen fungerar inte alls i Fia-Stina Sandlunds filmversion. Det går inte att se Shima Niavarani som mer uppifrån än förra detta rockstjärnan Gustaf Norén från Mando Diao. Det blir bara krystat när försök görs till att placera dem i olika nivåer.

Att filmen inte alls håller som någon analys eller beskrivning av olika klasser skulle jag kunna förlåta om filmen istället tillförde något nytt. I bästa fall kan filmen ses som en slakt av den moderna så kallade feministiske mannen. Jean görs i filmen av Gustaf Norén och halva tiden sitter han i närbild och blundar, han verkar totalt uttråkad och lever bara upp de sekunder han själv är extramycket i fokus.

I filmbolagets beskrivning står det:
Gustaf Norén (fd Mando Diao) och skådespelaren Shima Niavarani möts i en ateljé i Brooklyn för en ny, radikal tolkning av Fröken Julie. När regissören inte dyker upp spenderar de natten tillsammans. Det som börjar som ett professionellt möte mellan två politiskt medvetna unga artister utvecklas till ett maktspel där deras inre blottas. Har de kontroll över situationen eller är de offer för sin egen berömmelse och de roller media tilldelat dem?

Med feminism och antirasism som vapen granskar Fia-Stina Sandlund de moderna könsrollerna i den unga urbana medvetna sfären. She’s Wild Again Tonight suddar ut gränserna mellan verklighet, skådespel, och fiktion.

Nej jag har svårt att hålla med om den beskrivningen och att det blir lamt och svårt att tro på beror mer på manus och regi än skådespelarna.

Svenska Dagbladets kritiker gav dock filmen betyg 2 och skriver:
Problemet är i första hand att själva texten är papperstunn; den förmår varken avlocka Strindberg nya dimensioner eller skapa minsta antydan till erotisk spänning. Men även regi och spel svajar svårt. Den plötsliga passionen mellan Gustaf Noréns loja narcissist och Shima Niavaranis chosiga barnkvinna når sitt crescendo i ett famntag man inte tror på, och mynnar ut i ett gräl om anknytningssvårigheter som man inte bryr sig om eftersom hennes bitterhet är lika malplacerad som hans självömkan är kokett och dum.

Också DN gav betyg 2:
Någonstans går både filmen och åskådarna vilse medan allt flyter, mellan renodlad stilisering, naturalistiskt känslomässiga anspråk, behovet av teckentydning och vad som borde vara meningen med föreningen: ett drama av kött och blod.

Men ingen bör klaga på modet bakom ”She’s wild again tonight”, som gjorts med hjälp av Stockholms filmfestivals långfilmsstöd, även om tidsenligheten inte förmår hålla intresset vid liv och kör i väg Strindberg på behörigt avstånd.

Stockholms filmfestival premiärvisar This is England ’90 och får besök av huvudrollsinnehavarna

13 november, 2015 by Redaktionen

Stockholms internationella filmfestival presenterar This is England ‘90 med besök från skådespelarna Thomas Turgoose och Andrew Shim, berättar ett pressmedelande.

I samband med Sverigepremiären av mini-serien This is England ‘90 arrangerar Stockholms filmfestival en maratonvisning av alla fyra avsnitt den 21 december på biografen Grand. Utöver visningen kommer de två huvudrollsinnehavarna Thomas Turgoose och Andrew Shim till festivalen och möter publiken i ett exklusivt Face2Face.

Shane Meadows prisbelönade film This is England (2006) och de uppföljande mini-serierna This is England ’86 och This is England ’88 skildrar uppväxten av ett gäng brittiska arbetarklassungdomar. I det senaste kapitlet This is England ‘90 får vi återigen följa de publikkära karaktärerna Shaun, Lol, Woody, Milky och Smell och utvecklingen av deras vänskap i Englands rådande samhällsklimat.

Skaparen Shane Meadows tillsammans med skådespelarna Thomas Turgoose (Shaun) och Johnny Harris (Mick, Lols far) besökte Stockholms filmfestival 2010 i samband med visningen av This is England ’86. Serien tog publiken med storm och belönades med Star! Audience Award.

This is England ‘90 (2015)
Regi: Shane Meadows
I rollerna: Joseph Gilgun, Stephen Graham, Vicky McClure, Andrew Shim, Lyra Mae Thomas, Thomas Turgoose.
Produktion: Warp Films
Nordisk distributör: NonStop Entertainment
Streamingpremiär på C More den 1 december

Filmrecension: Mediterranea – inviger Stockholms Filmfestival och sätter temat kring migration

6 november, 2015 by Rosemari Södergren

Mediterranea
Betyg 3

Mediterranea är öppningsfilmen på Stockholms filmfestival i år, 2015. Tema för festivalen är migration och filmen Mediterranea är vald med omsorg för att sätta fokus på frågor om immigration. Handlingen kretsar kring två unga män, Ayiva och Abas, från Burkina Faso i västra Afrika som tar sig till Italien för att skapa sig ett bättre liv, för att kunna tjäna pengar och skicka hem till släktingar. De lever under usla förhållanden, får först bo i läger och sedan trängas många i en lägenhet och de får inget arbetstillstånd och måste ta osäkra arbeten utan trygghet.

Burkina Faso, mellan 1960 och 1984 Övre Volta, är en stat i västra Afrika, gränsande till Benin, Elfenbenskusten, Ghana, Mali, Niger och Togo. Burkina Faso består mest av savann och genom landet flyter tre stora floder: Mouhoun, Nazinon och Nakambe. Burkina Faso är en republik med flerpartisystem och beskrivs som en sekulär stat där religionsfrihet respekteras. Grundlagen (som skrevs 1991 men sedan reviderats flera gånger) garanterar grundläggande mänskliga rättigheter. Den som tar sig därifrån till Europa kan inte räkna med att få asyl även om landet inte är helt tryggt, där har varit en rad militärkupper efter självständigheten från Frankrike 1960.

De två männen som handlingen kretsar kring i Mediterranea verkar dock inte ha flytt för sina liv utan verkar söka sig till Italien och Europa för att tjäna pengar. Jag tycker det är en av filmens styrkor för många av de som idag söker sig till Europa kommer med liknande bakgrund. Jo det är klart att många också kommer från länder där det är våld och otryggt och många flyr för sina liv, exempelvis många från Syrien. Jag tycker ändå att det finns en hel del filmer som skildrar människor som flyr för sina liv, jag tänker till exempel på filmen Dheepan som vann Guldpalmen på Cannes i år, 2015. Mannen som flyr från Sri Lanka flyr för sitt liv, han vill inte längre vara med rebellerna och hans liv är därför hotat både av regeringsstyrkorna och rebellerna.

Den som sett tidigare filmer av regissören Jonas Carpignano får ut lite extra, där finns en del återkommande karaktärer och teman. Men varje film måste ändå bedömas fristående och hittills har filmen inte fått så många bedömningar i den internationella filmdatabasen, IMDB, bara av lite drygt 100 och ett medelbetyg på 6,8 av 10 möjliga. Det blir ungefär det betyg jag också ger filmen, överfört till vår femgradiga skala blir det en god 3:a.

Filmens styrka är också dess svaghet. Den är medveten lite vag i konturerna i skildringen av personerna. De två männen, den ena, Ayiva, verkar vara någonstans mellan 28 och 35 år och den andra, Abas, i övre tonåren, möjligen tidigare tjugo års-åldern. Vi får aldrig reda på om de är släkt eller inte. Vi får inte reda på varför just de två gav sig av tillsammans. Den äldre av den ringer sin syster över Skype och vi får se en bild av hans syster och hans lilla dotter i deras hem i Burkina Faso. Hemmet ser rätt fräscht ut, så jag undrar varför han alls gett sig av. Det verkar ju som om han bara fått det sämre. Det är svårt att ta till sig samtidigt som det förklarar den frustration emigranter upplever i Europa, de kommer från bättre miljöer och får lite i slum här.

Ayiva har lättare att anpassa sig, han arbetar och blir uppskattad av arbetsgivare på de fruktodling där de jobbar. Abas är missnöjd och hamnar med andra missnöjda och deltar i uppror. Så långt är filmen högst trovärdig. Sedan är det svårt att förstå Ayivas reaktioner under kravallerna, fast å andra sidan lever han förstås under rätt hårt tryck som någon gång måste få utlopp.

Det var ändå svårt att komma nära Ayiva och Abas och det ser jag som ett minus. För att förstå hade jag önskat komma dem närmare.

En filmkritiker i The Guardian är mer positiv än jag:
This rich, observational, ripped-from-the-headlines story about the plight of fruit-pickers in southern Italy demands a wide audience
Rarely has the phrase “ripped from the headlines” seemed so literal. As the lights went down before the world premiere of Mediterranea in the Cannes’ Critics’ Week sidebar, I folded away that day’s paper, the front page of which detailed the EU’s latest strategy for handling the African immigration surge. When we first meet our lead characters, Ayiva and Abas, they are in Algeria, having left Burkina Faso, trying, with bands of others, to get to the Libyan shore by foot so that they can catch a boat to Italy. If a movie as rich and understanding as Mediterranea suddenly appeared every time we read about a difficult issue in the paper, maybe all of the world’s problems could be solved.

Titta: Kung fu Panda 3 – trailer

4 november, 2015 by Redaktionen

2016 är det dags för KUNG FU PANDA 3. Po återförenas med sin biologiska panda-pappa som varit försvunnen och tillsammans reser de till ett hemligt pandaparadis där de får hänga med en massa nya filurer. Men när den övernaturlige skurken Kai far genom Kina och besegrar den ena kung fu-mästaren efter den andre måste Po göra det omöjliga: träna en by med klumpedunsar som bara vill ha kul att bli ultimata Kung Fu Panda-kämpar.

Film

Footer

Om oss