Suffragette
Betyg: 4
Visas på Stockholm filmfestival, ordinarie biopremiär 15 januari 2016
I kölvattnet av vad historiker lär kalla en nymodernistisk feminism för det nya århundradet (2000-) spolas här en historisk skildring av den rörelse på vars axlar den nya vilar upp på stranden. Som sådan fungerar den även som en påminnelse om den krävande kvinnokamp som krävdes för ge kvinnor rösträtt – vilket i efterhand ofta brukar förvrängas till att ha getts frivilligt av styrande män.
Filmens titel, Suffragette, är också namnet på rörelsen och härstammar från latinets suffragium; röst vid val, vilket de alltså saknade men var mer än villiga att kämpa för. Men det är inte i denna rörelses mitt vi dyker in i vid filmens början, utan snarare från sidan av. Arbetarkvinnan Maud Watts – inspirerad av verklighetens kvinnokämpe Hannah Mitchell – som spelas av Carey Mulligan är gift, har barn och jobbar på det lokala tvätteriet. Till en början tycks hon inte ha något engagemang till suffragetterna utan vill mest sköta sitt arbete för att sedan åka hem och laga mat till sin familj. Det är först när hennes arbetskamrat Violet bjuder in henne till en hearing med rådande politiker som hon slungas in i kampen mot ett system som först låtsas lyssna men sedan inte agerar följaktligen därefter. Trots vittnesbörd om extremt hårt arbete som inte bara tär på kvinnokropparna utan dessutom förgiftar den ges de inte möjlighet att själva rösta fram förändring. Maud känner sig sviken och börjar därför te sig till den rörelse hon tidigare bara bevittnat på håll och känt mer rädsla än samhörighet för. Mäns motstånd och polisers våld tvingar dem snart till mer hemliga möten, vilka trots ett par veckor i fängelse följt av social utfrysning av hennes familj ändå lockar henne alltmer. Inte ens en hotande skilsmässa avskräcker henne.
Carrey Mulligans skådespelarinsats är storartad och förtjänar faktiskt en Oscarsstatyett. Hennes roller har blivit många; från genombrottet i Doctor Who till An Education, vidare via Public Enemies till Drive, Shame och The Great Gatsby. Hon har också spelat i bröderna Coens Inside Llewyn Davis och i år i danske regissörens Thomas Vinterbergs Far from the Madding Crowd (som slog igenom med Dogma 95-filmen Festen, efter att ha blivit upptäckt av Lars von Trier på filmskolan) där hon spelar en stark kvinna som vägrar gifta sig in i samhällets normer och förväntningar utan istället går sin egen väg. Det är som att hon blivit av en feministisk kvinnokämpe själv bara genom sina val av roller. Vilket inte alls kommer i vägen för brett känsloregister och storartad skådespelarkonst som lär göra avtryck inte bara på oss utan även på framtida skådespelare och filmentusiaster.
Även om Emmeline Pankhurst (även hon verklighetsbaserad) bara förekommer i några scener om ett par minuter så har hon ändå en betydande roll på berättelsen; hon var både genom ord och handling en betydande person inom rörelsen, vilket var passande då hon myntade uttrycket ”deeds not words” då hon inte fått gehör för de argument hon fört fram för kvinnofrågan utan istället tvingade till sig erkännande genom handlingar. Hon kom att samtala genom aktioner istället för ord. När hon väl framträder i ett eldigt tal är det spelat av Meryl Streep, som även hon glänser i sin roll.
Det är inte enbart som historiebeskrivning och kvinnokampsreferens som denna film är relevant, utan även som spänningsfilm: genom att inte bara fokusera på Maud utan på samhällets motsträvan till förändring rent generellt skapas ett sug i motsättningen mellan de som vill skapa förändring och de som mest vill uppehålla ordningen såsom den är. Det cementerar också bilden utav samhällets stilla nickande mot normen, och accepterandet av det rådande, men där de som hamnar utanför ramen fortfarande har utrymme för kamp till förändring. Genom ord eller handling.