Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Snabba Cash-stjärna gör huvudrollen i den nya thrillerserien ALEX av Rockström och Hjorth

by

Dragomir ”Gago” Mrsic slog igenom i ”Snabba cash”-filmerna och spelade mot Tom Cruise i prisbelönade ”Edge of Tomorrow”. Nu gör han huvudrollen i thrillerserien ALEX tillsammans med Rakel Wärmländer (”Gåsmamman”). Huvudförfattare är Niklas Rockström (”Innan vi dör”) och Michael Hjorth (”Sebastian Bergman”/”Den fördömde”). Thrillerserien är ett nytt Viaplay Original i sex delar som produceras av SF Studios i samproduktion med Film i Väst med premiär våren 2018.

Ett pressmeddelande:
”Det är underbart att äntligen få göra en stenhård thrillerserie som vågar gå längre än vad vi vanligtvis får se och som vågar visa den råa kriminella verkligheten. ALEX utspelas i en brutal värld jag själv sett på nära håll, som vi här får uppleva helt utan kompromisser”, säger Dragomir Mrsic.

ALEX handlar om den hårdföre och korrupta polisen Alex som bestämt sig för att bli ren. Men de mörka krafter han samarbetat med vägrar släppa honom, vilket leder till att både Alex och hans familjs liv sätts på spel. Samtidigt får Alex en ny partner, Frida, som i hemlighet fått i uppdrag att sätta dit honom.

ALEX är en nagelbitande spänningsserie med starka och komplexa karaktärer där gränserna för vad som är rätt och fel, oavsett om man är snut eller kriminell, sedan länge suddats ut.

Serien produceras av SF Studios, producent Nicklas Wikström Nicastro (Oscarsnominerade ”En man som heter Ove”).

”Alex är ett drömprojekt som vi tillsammans med Gago arbetat med under lång tid. Manusen har blivit riktigt vassa och det känns oerhört inspirerande att nu kunna förverkliga detta tillsammans med Viaplay”, säger producenten Nicklas Wikström Nicastro.

”Dramathriller är den mest sedda genren på Viaplay och nu utökar vi den ytterligare med thrillerserien ALEX. Vi förstärker vår position som den ledande nordiska streamingtjänsten och fortsätter att leverera det bästa lokala innehållet”, säger Jonas Karlén, VD Viaplay.

Thrillerserien är baserad på en grundidé av Dragomir Mrsic och Mikael Cross och börjar spelas in våren i Göteborg.

ALEX är ett Viaplay Original med exklusiv premiär på Viaplay i samtliga nordiska länder våren 2018. Serien produceras av SF Studios i samproduktion med Film i Väst och distribueras internationellt av About Premium Content och Lumière.

Filmrecension: Ljus i natten – borde nomineras för en Oscar

by

Ljus i natten
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 mars 2017

Aki Kaurismäki, den finländska regissören till hyllade Mannen utan minne, är tillbaka med en stark, berörande film om två män med helt olika bakgrund vars livsvägar korsas och om mänsklighet och om omänsklighet.

Khaled flyr till Finland, gömd i en last av kol, på ett fartyg. Han flyr från inbördeskriget i Syrien som har dödat hela hans familj förutom hans syster, som han tappat bort under flykten.

Wikström, en medelålders försäljare av skjortor, får en dag nog av sitt liv och lämnar sin alkoholiserade fru. Han ger sig iväg, säljer av sitt lager av skjortor och beger sig till en spelhall för att bli pokerhaj.

Aki Kaurismäki har en förmåga att fånga människor som de är. Hans filmer är långt ifrån Hollywoods glittrande glamour. Här är skådespelarna inte uppsminkade utan snarare filmade fula och fyllda av skavanker.

Det är svårt att säga vilken tidsepok filmen är inspelad. Kläderna finländarna har på sig är långt ifrån moderna nu, snarare skulle jag vilja placera klädstilen till 1980- eller 1990-talet men samtidigt rapportsrs det i nyheter från stridigheter i Syrien som skedde betydligt senare.

Ljus i natten hade sin internationella premiär på filmfestivalen i Berlin 2017 och Aki Kaurismäki vann då Silverbjörnen för Bästa regi, ett mycket välförtjänst pris. Filmen skildrar människor och ger hopp om mänskligheten utan att skildra människor som bättre än de är.

Utan att komma med stora pekfingrar berättar filmen hur omänskliga många avslag på asyl är. Samtidigt som människor flyr för sina liv från Aleppo i Syrien skickas asylsökanden tillbaka dit.

För Mannen utan minne (2002) fick Aki Kaurismäke bland annat Juryns stora pris vid filmfestivalen i Cannes 2002 och en Oscarsnominering i kategorin ”bästa utländska film” samma år. I protest mot USA:s och George W. Bushs Irakpolitik, som senare gav upphov till Irakkriget, vägrade Kaurismäki dock att delta vid Oscarsgalan. Därmed kunde han inte komma i fråga för vinst i kategorin.

Många av de finska dialogerna i hans filmer är av korrekt litterärt språk, vilket är ganska sällsynt i verkligheten. Det är så också i Ljus i natten. Men även när dialogen är litterär fungerar den som realistisk. Jag tycker att Ljus i natten är minst lika bra som Mannen utan minne. Vi kan räkna med en Oscarsnominering, såvida filmen inte räknas till 2016 års filmer.

I Ljus i natten finns många musiker med som spelar och sjunger pop, visor och dansmusik på finska. Jag kan inte den finländska musikscenen så bra, så jag vet inte om det är kända finländska musiker eller inte. Det fungerar väldigt bra och ger en fördjupning till filmen och dess innehåll med musiken och sångtexterna.

I ett pressmeddelande berättar Aki Kaurismäki om sitt syfte med filmen:
Med min film försöker jag göra mitt bästa för att slå sönder det sätt på vilket Europa ser på flyktingar, antingen som hjälplösa offer eller som beräknande ekonomiska immigranter som invaderar våra samhällen, stjäl våra jobb och våra fruar, våra hem och våra bilar.
Europas historias genomsyras av konstruerade och cementerade fördomar som avger ett olycksbådande eko. Jag erkänner villigt att min film skulle kunna beskrivas som en tendensiös film som helt utan skrupler vill påverka publikens syn och åsikter genom att manipulera deras känslor.
Med insikten att jag kommer att misslyckas med mitt uppsåt återstår, hoppas jag, en rättfram och aningen melankolisk berättelse med mycket humor, men som samtidigt är en realistisk skildring av många människors öden i världen idag.

Filmrecension: Sameblod – en smärtsam historielektion

by

Sameblod
Betyg 4
Biopremiär 3 mars 2017

Kolonialism, rasism, identitet, samisk kultur, ursprung och familj. Sameblod är en smärtsam historielektion som minner om vår kollektiva skuld  till en hel folkgrupp.  

Amanda Kernell, lägg namnet på minnet. Detta är filmskaparen från norr som
med sin debut fått publik och kritiker på fall.  Sameblod , den första samiska storfilmen, har med imponerande regi, skickliga skådespelare och ett starkt budskap tagit sig bortom Sveriges gränser. Priser har regnat över Amanda och hennes första långfilm. Välförtjänt. Verkligen. Bakom filmen ligger gedigen research om samisk historia. Sameblod utspelas under tiden för Uppsala rasbiologiska institut. Institutet var aktivt mellan åren 1922 och 1956 i Sverige. Det är en bortglömt del av vår gemensamma historia som Amanda med all rätt aktualiserar.   

I en mycket stark scen tvingas tolvåriga samiska flickor ta av sig kläderna och inför vuxna människor blotta sina kroppar. Förnedrade och förvirrade står de på darrande ben och tittar ut genom fönstret. Bländade av kameraljusets starka sken kisar de och försöker spela orädda inför kameramannens blick. Forskarna från Uppsala rasbiologiska institut undersöker flickorna grundligt, mäter deras skallar och tar deras midjemått. Hjärnorna är outvecklade och de kan därför inte gå i vanlig skola berättar rasbiologerna. Men Elle Marja , vår huvudrollsinnehavare, tror inte en sekund på dem.  Trots en hård vardag – med ständig mobbning och riktade glåpord –  vägrar hon att ge upp.

I en värld som krymper för var dag  känner hon sig instängd. Elle Marja vill vidga sina vyer och hon bestämmer  sig för att lämna hemmet. I Uppsala påbörjar hon en akademisk utbildning. Men knepiga regler och människors fördomar försvårar livet för en samisk fjortonårig flicka.

Sameblod är ett starkt drama. Amanda Kernell berättar med social patos en historia om identitet, kolonialism, samisk kultur, ursprung, rasism och familj. Som ett tidsdokument över den samiska historien fungerar filmen. Amanda påminner oss om en historisk tid som aldrig får gå ur glömska.

Lene Cecilia Sparrok imponerar i rollen som den fjortonåriga Elle Marja, en upprorisk tonåring som i sin strävan efter självständighet går i klinch med både  föräldrar och syskon. Det finns ett starkt blodsband som binder systrarna samman. De verkliga syskonparet Lene Cecilia Sparroks och Mia Erika Sparrok har en stark kemi som syns bakom kameran. Tårarna är inte långt borta när lillasyster Njenna inser att  den äldre systern tänker lämna henne.

Med känsla och realism lyckas Sameblod berätta ett stycke nutidshistoria av hög relevans. Äntligen får samerna på bred front förtälja sin historia. Det om något är en bragd väl värd att fira.

Filmrecension: Systrar bakom galler – en kamp för frihet mot kvinnoförtryck

by

Systrar bakom galler
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 mars 2017

När filmen Frihet bakom galler om kvinnor i ett fängelse i Afghanistan kom, blev den mycket uppmärksammad. Kvinnor som satt inlåsta i ett fängelse på grund av moraliska brott. Brott som ofta bestod i att de rymt från misshandlande män. Där fick vi bland andra följa Sara och hennes väninna Najibeh. Kvinnorna levde inlåsta men ändå var fängelset mer fritt än samhället utanför.

I filmen Systrar bakom galler kommer Sara ut från fängelset och hon kommer till Sverige för att närvara vid premiären av den första filmen. För henne öppnar sig en ny värld och hon söker asyl i det trygga Sverige. I Afghanistan är det enda sätt en kvinna är trygg genom make och släkt. Kvinnan är helt beroende av hur de behandlar henne. Och omgivningens makt genom socialt tryck och religion styr hela livet. Men livet i Sverige är inte helt lätt.

Nima Sarvestani och Maryam Ebrahimi har samarbetat om regi och produktion av filmerna. Medvetna om förtrycket i Afghanistan blir Saras kulturkrock med det svenska samhället ändå en ny upptäckt för dem. Kontrasterna mellan den ljusgröna villaidyllen och vapenförsedda militärer och vakter i Afghanistan blir tydlig i filmen. När Nima åker till Afghanistan, för att utreda vad som hänt med Najibeh,
får vi se en kvinna avrättas i guds namn. En grym scen tusentals mil från Sara i Sverige. Men fysiska avstånd är inte allt och förtrycket har man alltid med sig.

Skildringen av Sverige som allt igenom en idyll med en färgsprakande Prideparad i solsken är ingen heltäckande Sverigebild men den belyser friheten som finns. Filmen skildrar Saras lust att ta för sig av friheten och hennes nyfikenhet. Men också hur svårt det är att lämna sitt bagage.

Jag tycker att filmarna har lyckats göra en film med mycket respekt för Sara. Att filmen visar henne utan att lägga någon värdering i hennes agerande. Man förstår hennes steg mot framtiden och hennes försök att bryta sin inlärda kvinnoroll. Men man förstår också hennes steg tillbaka och att de fysiska gallren var lättare att bli av med än de som sitter i själen. Jag tänker att filmen också speglar konflikten mellan gammalt och nytt tänkande för många som kommer till Sverige.

Som havets vågor försöker fly från vattnet kommer de alltid att åka tillbaka igen sägs i filmens begynnelse. Man får hoppas att vågorna ändå späs ut och att Sara fortsätter sina steg mot framtiden.

Ojojoj fel film ropades upp som bästa film på Oscarsgalan

by

Ojojoj – fel film vann, det har vi väl hört förr. Men på årets Oscarsgala, den 89:e upplagan av Academy Awards, ropades La La Land upp som vinnare av finaste priset, bästa film – och när tacktalen hunnit sägas kom beskedet att det var fel. Vinnare var Moonlight.

Ojojoj. Vilken miss.

Hur det gick till? Warren Beatty, en av de två prisutdelarna, hade fått fel kuvert. Han hade fått kuvertet till bästa kvinnliga huvudroll, som gick till Emma Stone i La La Land.

För svensk del blev det en Oscarsstatyett till filmfotografen Linus Sandgren som vann för bästa foto.

Den svenska filmen En man som heter Ove var nominerad i kategorin bästa icke engelskspråkiga film, men den statyetten gick till den iranska filmen The Salesman, var regissör Asghar Farhadi demonstrerade mot den amerikanske presidentens beslut om inreseförbud för invånare i sju huvudsakligen muslimska länder. Asghar Farhadi vägrade därför att komma till Oscarsgalan.

Rolf Lassgård, huvudrollsinnehavare i En man som heter Ove sade i en radiointervju att det visserligen var tråkigt att inte vinna men han uppfattade priset som ett politiskt val och då känns det något bättre att förlora.

Den som vill kan nog se en flera priser som politiska. Vinnarfilmen Moonlight handlar om en färgad man som är homosexuell. Så visst är det ett ställningstagande gentemot president Trumps politik att den filmen vann. Däremot vann den självklart inte enbart för sitt politiska innehåll. Filmen är en välgjord film.

Vilken film borde ha vunnit? Moonlight är absolut en av de tre-fyra bästa filmerna – och vilken av dessa som vann är en smakfråga.

La La Land som hade fått rekordmånga 14 nomineringar före galan fick totalt sex priser, bland annat fick Emma Stone pris som bästa kvinnliga huvudroll. Dock fick filmen inte priset för bästa manliga huvudroll som gick till den självklara pristagaren Casey Affleck för sin roll i Manchester by the Sea, förmodligen en av de priser som var mest självklar under hela galan.

Bästa film stod troligen i juryns omröstning mellan La La Land, Manchester by the Sea och Moonlight. Ett tydligt tecken på det är ju att dessa tre filmer knep varsin av de tunga regi- och manuspriserna:
Bästa regi: Damien Chazelle (”La la Land”)
Bästa originalmanus:. ”Manchester by the Sea”
Bästa manus efter förlaga: ”Moonlight”

Här har DN en lista över alla vinnare