Burka Songs 2.0
Betyg 1
Visas på Drakenfilm
En dokumentärfilm som hyllar det muslimska påbudet att kvinnor ska dölja sig i burka. Det hemska är att filmen är så totalt ensidig. Burkan lyfts fram som en frihetssymbol av filmskaparen Hanna Högstedt.
Inom islam förväntas kvinnor dölja sig. Reglerna är olika stränga i olika muslimska länder. I Iran grips kvinnor av polis om de inte täcker sitt hår. Men enligt den här Hanna Högstedt finns det inget kvinnoförtryck bakom påbudet om burka utan det är rasistiskt att vilja ge kvinnor valet att slippa burka.
Rasism är väl att göra skillnad på människor? Att göra skillnad på mäns och kvinnors situation är väl rasism?
Människor som hyllar burka brukar säga att i Sverige måste kvinnor bära sexiga kläder och då är det en frihet för muslimska kvinnor att slippa delta i det sexistiska spelet och få kliva in i en burka. Hmm. Det är inte så att kvinnor som inte klär sig sexigt grips av polis i Sverige. Det finns ingen svensk lag som säger att kvinnor måste bära sexiga kläder.
Jag undrar hur människor som är transpersoner upplever att leva i länder där kvinnor måste klä sig på ett sätt och män ett annat. Där finns inget utrymme för män att få klä sig kvinnligt och inget utrymme för kvinnor att få klä sig i mäns kläder.
Filmen nonchalerar totalt utgångspunkten till varför burka finns. Det gör filmen till den mest ensidiga propagandafilmen jag sett på länge.
Upplägget för filmen var från början att Hanna Högstedt skulle ställa sig i Paris iklädd burka och sjunga den franska nationalsången – och då var hennes tanke att hon skulle bli gripen av polis. Det ville hon filma. Det var alltså ursprungligen en plan att medvetet bryta mot fransk lag. Det fungerade inte. Hon blir inte gripen och hon kände själv att det blev lite löjligt när hon som vit lesbisk kvinna och icke-muslim klädde sig i burka. Filmen blev istället en diskussion om rasism. Det hade kunnat fungera om filmen inte varit så extremt ensidig.
Dokumentärfilmaren och alla som får uttala sig i filmen får om och om igen hävda att det är rasistiskt att inte vilja att kvinnor ska bära burka. Det är som i Orwells framtidsdystopi där ord används tvärtemot vad de betyder. Att kvinnor inte får visa sitt ansikte är väl uppenbart rasistiskt? Att göra skillnad mellan män och kvinnor är ett tydligt uppdelande av vi och dom. Att kvinnor inte ska ha samma liv och samma rättigheter som män.
Det är lätt att sitta i Sverige och slå sig för bröstet och säga att den franska staten är rasistisk. Men Frankrike har utsatts för många fler hemska terrordåd än Sverige. Kanske lite ödmjukhet från svenska besserwissrar skulle vara på sin plats. Men inget sådant finns i den här filmen. Alla som är skeptiska till att kvinnor ska behöva dölja sig är rasister. Enligt Burka Songs 2.0.
Att en film har ett tema som jag inte håller med om gör inte filmen dålig per definition. Det finns många bra filmskapare som har andra tankar om livet än jag. Men den här filmen är en dokumentärfilm som är så tendentiös att hälften hade varit nog. Alla som är kritiska till islams indelning av män och kvinnor stämplas som rasister. Det är aldrig spännande att se filmen, bara samma sak som upprepas, ingen fördjupad diskussion.
Islam är ingen liten minoritet i världen. Det är en gigantisk världsreligion, världens näst-största med flera extremt rika länder som Saudiarabien, Oman och Iran. Det är ingen liten svag utsatt grupp det handlar om utan den stor del av världen med stort inflytande.
Liksom det har funnits kvinnoförtryck inom kristendom – och för den delen finns i en del kristna sammanhang fortfarande – det är ingen ursäkt för den skillnad som görs mellan mäns och kvinnors situation i många muslimska sammanhang (inte alla, givetvis). ”Att grannen slog sin sin fru ger inte mig rätt att slå min fru.”
Kvinnor måste ha rätt att välja burka, hävdar en del. Men se då på hur kravet på burka (eller annan täckande klädsel för kvinnor) kom. Det var inte kvinnor som lyfte fram ett förslag om att de ville klä sig så. Det var män som bestämde det. Hur fritt väljer de små flickor som springer runt i täckande klädsel i den muslimska skolan nära mitt boende? Inga sådana frågor fick ställas i filmen. Den gav inget nytt perspektiv, inget överraskade.
Handlingen utspelar sig i framtiden, år 2045 i en värld då människor knappt lever i verkligheten utan ägnar nästan all sin tid åt att vistas i en spelvärld, Oasis. Wade är en ung man som bor i ett amerikanskt slumområde med sin moster och hennes våldsamma sambo eftersom Wades föräldrar dog när han var liten. Liksom alla andra ägnar sig Wade och hans moster och hennes sambo mesta tiden åt den digitala världen Oasis.
En av filmens behållningar är växlingen mellan det digitala livet och det verkliga. Den har en del paralleller med tv-serien Black Mirror, som också handlar om mänskligheten i den digitala världen. Filmen är både en hyllning till populärkulturen som det vimlar av syftningar till och en varning för att låta populärkulturen och den digitala världen ta över det mänskliga mötet. Det är liksom inget nytt tema, vi har sett det förr.
Vi får följa Maria Magdalena som bor med sin familj i ett för den tiden typiskt storfamiljs-kollektiv sina föräldrar, sina syskon och deras familjer. Hon är på väg att bli bortgift till en änkling. Maria Magdalena är inte en ung kvinna som drömmer om att gifta sig och få barn. Hon är duktig barnmorska och vill vara en självständig person, vilket inte var förunnat kvinnor vid den här tiden i det judiska samhället.
Vi får följa Maria, Jesus och lärjungarna på sin den vandring som så småningom hamnar i Jerusalem där Jesus får ett raserianfall då han ser hur templet blivit en kommersiell plats och vi får se när han grips och korsfästs. Men allt skildrar utifrån Maria Magdalenas synvinkel.