I, Tonya
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 mars 2018
En berörande film om Tonya Harding (så bra spelad av Margot Robbie), amerikansk konståkare som blev misstänkt för att vara delaktig i överfallet inför OS i Lillehammer 1994 då hennes konkurrent Nancy Kerrigan blev attackerad och skadad i samband med en träning.
En film som egentligen handlar om det sociala arvet och klass-skillnder. Tonya Harding, idag 48 år, var som ung en av de skickligaste amerikanska konståkarna, men hon hade stort motstånd från domare och sportens ledning. Hon var inte fin nog. Hon kom från ett trasigt, fattigt hem.
Som en domare som alltid gav henne dåliga poäng svarade då hon konfronterade honom:
– Du representerar inte det vi vill. Vår målgrupp är amerikanska helylle-familjer.
Filmen börjar i intervjuform och är mycket effektivt och snyggt ihopklippt då vi omvöxlande får se olika versioner av hur händelser uppfattas. I vissa scener kunde en skådespelare vända sig mot kameran och säga ”föresten jag gjorde aldrig det här”. Effektivt. Starkt.
Under filmens gång glömmer jag flera gånger bort att det här har faktiskt hänt på riktigt, det är en så otroglig historia att det knappt går att tro att det är sant. Filmskaparna har tagit till vara på detta igenom genom att att vid flera tillfällen påminna tittaren om detta genom att bryta fjärde väggen, då de pratar direkt till publiken.
I en sen när Tonya har blivit skjuten av sin man, Jeff, och de blir stoppade av polisen börjar hon prata med kameran om hur sjukt det är att polisen såg att hon blödde och hittade en pistol och ett gevär i bilen men ändå lämnade henne där med Jeff.
Filmen en är väldigt engagerande och jag känner väldrigt mycket sympati för Tonya, som är fysiskt och psykiskt misshandlad, först av sin mamma och sen av sin man Jeff, även om hon lär sig att slå tillbaka och lämnar Jeff vid flera tillfällen går hon ändå tillbaka till honom. Något som inte är helt ovanligt bland misshandlade kvinnor.