Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Mot solnedgången – Fantastiskt foto, filosofiskt, existentiellt, vemodigt och vackert, med många nivåer i berättelsen

by

Mot solnedgången
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 april 2018
Regi Naomi Kawase

Japansk film när den närmar sig det mästerliga. Fantastiskt foto, filosofiskt, existentiellt, vemodigt och vackert, med många nivåer i berättelsen. En film som håller att se flera gånger om, varje gång hittar du något nytt, skildringen fördjupas. Filmen talar till betraktaren på så många sätt, med bilder, med språk, med dialoger, med tankar, med känslor, med ljud. Det är den vackraste film jag sett på länge.

Misako är en ung japansk kvinna som arbetar med att skriver filmtolkningar för synskadade. Hon iakttar ständigt omgivningen och beskriver för sig själv vad hon ser. Hon liksom pratar eller tänker för sig själv när hon går på en gata och övar sig i att ta fram bra beskrivningar. Hon har på så sätt fått en blick som ständigt iakttar sin omgivning och ser nyanser som ingen annan.

I filmens början för vi se när Misako gör en syntolkning av en film för en testgrupp av synskadade. Hon får då konstruktiv kritik av de synskadade men plötsligt börjar en av de synskadade, Masaya Nakamori, en man som är i yngre medelåldern ösa ur sig negativ kritik. Scenen skildrar så tydligt det japanska samhällssystemet och vi får se hur Misako är mjuk och ödmjuk och tackar för kritiken. Det japanska uppförandet. Jag som betraktar scenen från biosalongen känner att Nakamori bär på enorm bitterhet.

Lite längre in i filmen upptäcker vi att Nakamori är fotograf och varit enormt hyllad. Han har inte förlorat sin syn helt än men ser det mesta suddigt. Han ser lite mer än övriga i testgruppen. I filmen får vi ofta se vyer ur hans synvinkel, suddigt och beskuret. Det känns långt in hjärtat. En talande scen är när han träffar några fotograf-kollegor på en bar och de försöker inbilla honom att det kanske kan komma ett botemedel och de säger att han är stark som klarar en sådan hemsk situation. Ja att vara fotograf och vara duktig på att se: att se ljus och skapa talande bilder och sakta förlora synen mer och mer måste vara oerhört svårt.

Ingen i filmen är svart eller vitt, det är en av filmens stora styrkor. Som tittare kan jag känna och förstå alla de olika personernas reaktioner.

Den är så fantastisk på så många sätt och handlar om vad våra sinnen är, vad är film, vad är att berätta något, hur mycket ska den som berättar lämna till betraktaren och lita på deras fantasi – och det handlar egentligen om mycket mer än bilder. Det handlar om all kultur, all konst.

Cannes-prisade regissören Naomi Kawase, som bland annat låg bakom hyllade Under Körsbärsträden, visar (som det står i filmbolagets pressmeddelande) återigen att hon är en mästare på att skapa stora berättelser med små medel.

Rampage – Hjärndöd action med glimten i ögat

by


Rampage: Big meets bigger
Betyg 2
Svensk biopremiär: 13 april
Regi: Brad Peyton
Medverkande: Dwayne ”The Rock” Johnson och Malin Åkerman.

Godzilla version 1 och 2, Kong Island och Cloverfield. Har vi inte fått nog av Godzilla-liknande action-spektakel nu? Nix, inte om du frågar regissören Brad Peyton. Rampage är monsterdjur-action med glimten i ögat vars tunna story och menlösa stridsscener lyckas ta den precis över acceptabelt-spärren.

Davis Okoye är primatolgen som är dålig med människor. Han gillar desto mera att umgås med djuren. Hans bästa vän är en stor albino-gorilla som Davis tagit hand om sedan fyra års ålder då Georges mamma brutalt slaktades mitt framför sonens ögon. Idag är George en stor och ståtlig gorilla med stor hjärnkapacitet. Davis har lärt honom teckenspråk. Genom enkla gester och fingervisningar gör sig George förstådd. Han kan till och med skämta. Allt för frekvent kommer fuck-you fingret upp som Davis instruerat honom att använda. Ett vetenskapligt projekt går fel och George omvandlas – från ett ståtligt djur till ett brutalt monster- okontrollerbart för människan. Han utvecklar färdigheter såsom snabbhet, enorm styrka och läkeförmåga. Zooets höga stängsel kan inte stoppa George från att lämna faciliteterna. Tygellös – Rädd och argsint – ränner George runt på stadens gator och torg. Medans försöker Davis hitta ett botemedel, ovetandes om vad som komma skall.

Röjar Ralph är tillbaka, denna gång med sin bästa  vän jättegorillan vid sin sida. Skömtosido Rampage är actionspäckad. En film som tar upp genredigering hade gärna fått berätta mera om olika djurs egenskaper och gå in på djupet av vad genredigering innebär. Men icke. Allt krut -bokstavligt talat – läggs på action och pang pang. Karaktärer som kunde fått mera speltid att utvecklas blir har reducerats till ensidiga figurer. Dwayne ”The Rock” Johnson är fixstjärnan som turligt nog har en del humor att bjuda på. Han är smårolig med sina torra skämt, men många vitsar landar aldrig och de verkliga gapflabben uteblir helt.

Rampage har glimten i ögat. Men med en undertitel som Big meets Bigger tar ändå filmen sig själv på allt för stort allvar. Varför inte satsa på skruvad komik där man leker med Godzilla-filmens konventioner och manér, på så sätt visa på att man har självdistans? Men icke. Filmens slutscen ”en gorilla möter Godzilla möter flygande jätteulven -duell” är svår att ta på allvar. Filmens effekter är godkända. Jag tas aldrig ur illusionen om att Dwayne faktiskt slåss med en jättegorilla, då han i själva verket tampas med en grön skärm. Actionmomenten är roliga men rätt pajiga. För att nå önskvärd effekt saknas både finess och andningspauser. Det är stressat och som så ofta epilepsiframkallande a la Transformers.

Ramapage Big Meets Bigger klarar med en hårsmån acceptabelt-spärren. Det är lagom humoristiskt, lagom spännande och lagom hjärndött. Men bara lagom.

Petter Stjernstedt

Filmrecension: Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap

by

Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 maj 2018
Regi: Mike Newell

En varm och småmysig berättelse om vänskap, kärlek och kraften i litteratur med en lång rad av våra favoriter bland brittiska skådespelare som Lily James som blev känd genom sin roll som Lady Rose MacClare i Downton Abbey och Penelope Wilton, också hon från Downton Abbey.

Det är en fin berättelse, men inte särskilt överraskande och en historia vi egentligen sett i otaliga varianter. Den är baserad på en bästsäljande roman med samma namn och filmen har lite väl mycket av bokens berättande i sig. Att göra film på böcker blir inte alltid helt filmiskt bra.

Handlingen utspelar sig 1946, strax efter andra världskrigets slut. Lily James spelar den karismatiska författaren Juliet. Hon får ett brev från en medlem av en mystisk litteraturklubb startad på den brittiska ön Guernsey under kriget då ön var ockuperad av Hitlers nazi-soldater.

Juliet blir nyfiken på den lilla litteraturklubben med det ovanliga namnet ”Guernseys litteratur- och potatisskalspaj-sällskap”. Hon gör upp med sitt förlag och en tidning om att skriva ett reportage om sällskapet och hon reser dit. Hon hinner precis bli förlovad också innan hon tar båten till ön.

Det visar sig vara krångligare än hon tänkt sig att göra ett reportage. Litteratursällskapen har excentriska unika personligheter som medlemmar och ingen vill riktigt berätta sanningen för henne. Juliet har svårt att lämna ön, hon blir så fascinerad av människorna och kan inte släppa historien utan gräver vidare för att hitta sanningen.

Det är en vacker, söt berättelse som gör mig rätt glad men ändå griper den inte riktigt tag i mig. Förmodligen för att jag hunnit se lite för många liknande berättelser och filmen har för mycket av bokens berättargrepp över sig för att bli ett mästerverk. Men visst, en hyllning till litteraturen och till kärleken, förmedlas i filmen.

I rollerna: Lily James, Michiel Huisman, Glen Powell, Jessica Brown Findley, Katherine Parkinson, Matthew Goode, Tom Courtenay, Penelope Wilton

Grattis – Ni vann filmen En obekväm uppföljare – som bluray

by

Vinn filmen ”En obekväm uppföljare” som bluray. (Originaltitel: An Inconvenient Sequel: Truth to Power).
Filmen släpps på DVD & Blu-ray 2 april 2018.

Ett decennium efter att Oscar-belönade ”En obekväm sanning” förde klimatförändringarna högst upp på agendan kommer denna omskakande och medryckande uppföljare som visar hur nära vi är en riktig energirevolution.

Tidigare vicepresident Al Gore fortsätter sin outtröttliga kamp på resor runt om i världen för att utbilda kommande generationer – en armé av ”klimatmästare” – och påverka den internationella klimatpolitiken. Kameror följer honom bakom kulisserna – i både privata och offentliga stunder.

Det är både roligt och gripande när han följer den inspirerande tanken att trots att insatserna aldrig varit högre, kan farorna med klimat­föränd­ringarna övervinnas tack vare människans uppfinningsrikedom och engage­mang. Aldrig har så mycket stått på spel, men lösningen på klimat­krisen är fortfarande inom räckhåll.

Filmen belönades på Environmental Media Award 2017 som Bästa dokumentär

Förpackningarna till både DVD- och Blu-ray-utgåvan är tillverkade i återvunnet material.

Kulturbloggen har tre exemplar av filmen i bluray-format som våra besökare kan tävla om.

Tävlingen är avgjord. Grattis ni tre som vann filmen som kommer till er med posten:
Roselyn Levita i Helsingborg
Gun Bernhardsson i Höganäs
Per Andersson i Ängelholm

Så här gör du om du vill ha chansen att vinna filmen:
Maila till
tavling snabel-a kulturbloggen punkt com
Skriv en motivering till varför just du ska vinna.
Tävlingen avslutas måndag den 2 april kl 15.00. Då måste du ha skickat ditt tävlingsbidrag.
Glöm inte att posta med din vanliga postadress, om du vinner måste vi kunna posta filmen till dig.
Tävlande som inte skickar med sin postadress har ingen chans att vinna.
Det lönar sig att vara snabb med att tävla.

Extramaterial DVD: Truth in ten – the facts about climate change
Extramaterial Blu-ray: Effecting change: Speaking truth to power · OneRepublic – Truth to Power (lyric video) · Truth in ten – the facts about climate change

Filmrecension: Saknaden – Ingmar Bergmans filmer var komedier i jämförelse

by

Saknaden
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 april 218
Regi Andrej Zvjagintsev

En av de mest deprimerande filmer jag sett. En konsekvent genomförd skildring av totalt egofixerade vuxna. Ingmar Bergmans filmer var komedier i jämförelse och Bergman en glädjespridare, jämförelsevis. Det här är en av de svartaste draman jag sett.

Den ryska regissören Andrej Zvjagintsev är en av de i särklass mest intressanta nutida regissörerna vars filmer definitivt inte flyter i mainstream-fåran. Han har hyllats av kritiker för sina tidigare filmer som
Leviathan, Återkomsten, Elena.

Nu är han tillbaka med ett mörkt drama, Saknaden, som mottag juryns pris vid filmfestivalen i Cannes och var Oscarnominerad för Bästa icke-engelskspråkiga film. Men även om filmen är konsekvent genomfört är det den av hans filmer jag sett som samtidigt är mest seg. Det beror på flera saker, framför allt att filmen talar till vårt undermedvetna och det som sägs är väldigt sällan vad som egentligen sägs. Det är en mörk, mörk, mörk film, en tragisk berättelse om Boris och Zhenya är mitt uppe i en slitig skilsmässa.

De grälar hela tiden och håller på att sälja lägenheten så att de kan komma vidare i sina liv. Boris har träffat en yngre kvinna som är gravid och väntar hans barn. Zhenya har träffat en något äldre förmögen man som är hennes älskare. De skriker på varandra på nätterna medan deras tolvårige son Alyosha står gömd med stora tårar och lyssnar. De bråkar om honom också. Ingen av dem vill ha sonen med i sitt nya förhållande.

Den som verkar mest mjuk av de två är pappan, Boris, som verkar fäst vid sin son medan modern Zhenya öppet berättar att hon ångrar att hon inte gjorde abort. Zhenya är en av de vidrigaste kvinnoporträtt jag sett på film.

Mitt i denna sörja försvinner Alyosha. Spårlöst. Vi får se hur polis avvaktar många dagar med att ens efterlysa pojken. Kanske är det rysk byråkrati regissören vill skildra med det. De enda som tar försvinnandet på allvar är en välorganiserad grupp volontärer som ordnar sökaktioner och sätter upp affischer.

Regissören har valt att ofta ha en stillastående kamera där det är människorna som rör sig, ofta att vi ser människorna bakifrån. Det ger en stark känsla av dokumentärt skildrande, av verklighet. Det är ju så vi ser verkligheten. I verkligheten zoomas inte närbilder in på människor när vi vill betrakta något på avstånd.

Filmens berättelse är oerhört sorglig och kryper under skinnet på mig. Jag kan inte glömma den. Den är därför välgjord. Samtidigt är den så hemsk att jag helst inte hade sett den. Jag vill inte tro att vuxna människor kan vara så hemska mot sina barn.