Mot solnedgången
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 april 2018
Regi Naomi Kawase
Japansk film när den närmar sig det mästerliga. Fantastiskt foto, filosofiskt, existentiellt, vemodigt och vackert, med många nivåer i berättelsen. En film som håller att se flera gånger om, varje gång hittar du något nytt, skildringen fördjupas. Filmen talar till betraktaren på så många sätt, med bilder, med språk, med dialoger, med tankar, med känslor, med ljud. Det är den vackraste film jag sett på länge.
Misako är en ung japansk kvinna som arbetar med att skriver filmtolkningar för synskadade. Hon iakttar ständigt omgivningen och beskriver för sig själv vad hon ser. Hon liksom pratar eller tänker för sig själv när hon går på en gata och övar sig i att ta fram bra beskrivningar. Hon har på så sätt fått en blick som ständigt iakttar sin omgivning och ser nyanser som ingen annan.
I filmens början för vi se när Misako gör en syntolkning av en film för en testgrupp av synskadade. Hon får då konstruktiv kritik av de synskadade men plötsligt börjar en av de synskadade, Masaya Nakamori, en man som är i yngre medelåldern ösa ur sig negativ kritik. Scenen skildrar så tydligt det japanska samhällssystemet och vi får se hur Misako är mjuk och ödmjuk och tackar för kritiken. Det japanska uppförandet. Jag som betraktar scenen från biosalongen känner att Nakamori bär på enorm bitterhet.
Lite längre in i filmen upptäcker vi att Nakamori är fotograf och varit enormt hyllad. Han har inte förlorat sin syn helt än men ser det mesta suddigt. Han ser lite mer än övriga i testgruppen. I filmen får vi ofta se vyer ur hans synvinkel, suddigt och beskuret. Det känns långt in hjärtat. En talande scen är när han träffar några fotograf-kollegor på en bar och de försöker inbilla honom att det kanske kan komma ett botemedel och de säger att han är stark som klarar en sådan hemsk situation. Ja att vara fotograf och vara duktig på att se: att se ljus och skapa talande bilder och sakta förlora synen mer och mer måste vara oerhört svårt.
Ingen i filmen är svart eller vitt, det är en av filmens stora styrkor. Som tittare kan jag känna och förstå alla de olika personernas reaktioner.
Den är så fantastisk på så många sätt och handlar om vad våra sinnen är, vad är film, vad är att berätta något, hur mycket ska den som berättar lämna till betraktaren och lita på deras fantasi – och det handlar egentligen om mycket mer än bilder. Det handlar om all kultur, all konst.
Cannes-prisade regissören Naomi Kawase, som bland annat låg bakom hyllade Under Körsbärsträden, visar (som det står i filmbolagets pressmeddelande) återigen att hon är en mästare på att skapa stora berättelser med små medel.