Rampage: Big meets bigger
Betyg 2
Svensk biopremiär: 13 april
Regi: Brad Peyton
Medverkande: Dwayne ”The Rock” Johnson och Malin Åkerman.
Godzilla version 1 och 2, Kong Island och Cloverfield. Har vi inte fått nog av Godzilla-liknande action-spektakel nu? Nix, inte om du frågar regissören Brad Peyton. Rampage är monsterdjur-action med glimten i ögat vars tunna story och menlösa stridsscener lyckas ta den precis över acceptabelt-spärren.
Davis Okoye är primatolgen som är dålig med människor. Han gillar desto mera att umgås med djuren. Hans bästa vän är en stor albino-gorilla som Davis tagit hand om sedan fyra års ålder då Georges mamma brutalt slaktades mitt framför sonens ögon. Idag är George en stor och ståtlig gorilla med stor hjärnkapacitet. Davis har lärt honom teckenspråk. Genom enkla gester och fingervisningar gör sig George förstådd. Han kan till och med skämta. Allt för frekvent kommer fuck-you fingret upp som Davis instruerat honom att använda. Ett vetenskapligt projekt går fel och George omvandlas – från ett ståtligt djur till ett brutalt monster- okontrollerbart för människan. Han utvecklar färdigheter såsom snabbhet, enorm styrka och läkeförmåga. Zooets höga stängsel kan inte stoppa George från att lämna faciliteterna. Tygellös – Rädd och argsint – ränner George runt på stadens gator och torg. Medans försöker Davis hitta ett botemedel, ovetandes om vad som komma skall.
Röjar Ralph är tillbaka, denna gång med sin bästa vän jättegorillan vid sin sida. Skömtosido Rampage är actionspäckad. En film som tar upp genredigering hade gärna fått berätta mera om olika djurs egenskaper och gå in på djupet av vad genredigering innebär. Men icke. Allt krut -bokstavligt talat – läggs på action och pang pang. Karaktärer som kunde fått mera speltid att utvecklas blir har reducerats till ensidiga figurer. Dwayne ”The Rock” Johnson är fixstjärnan som turligt nog har en del humor att bjuda på. Han är smårolig med sina torra skämt, men många vitsar landar aldrig och de verkliga gapflabben uteblir helt.
Rampage har glimten i ögat. Men med en undertitel som Big meets Bigger tar ändå filmen sig själv på allt för stort allvar. Varför inte satsa på skruvad komik där man leker med Godzilla-filmens konventioner och manér, på så sätt visa på att man har självdistans? Men icke. Filmens slutscen ”en gorilla möter Godzilla möter flygande jätteulven -duell” är svår att ta på allvar. Filmens effekter är godkända. Jag tas aldrig ur illusionen om att Dwayne faktiskt slåss med en jättegorilla, då han i själva verket tampas med en grön skärm. Actionmomenten är roliga men rätt pajiga. För att nå önskvärd effekt saknas både finess och andningspauser. Det är stressat och som så ofta epilepsiframkallande a la Transformers.
Ramapage Big Meets Bigger klarar med en hårsmån acceptabelt-spärren. Det är lagom humoristiskt, lagom spännande och lagom hjärndött. Men bara lagom.
Petter Stjernstedt