Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Ant-man and the Wasp – ganska gullig och rolig

by

Ant-man and the Wasp
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 juli 2018
Regi Peyton Reed

En överraskande rolig superhjältefilm. Superhjältarna Ant-Man och Wasp kan inte bara slåss, de har en förmåga att förminska och förstora sig själva och saker i omgivningen. De kan till och med bli så små att de kan ta sig in i atomer och uppleva atomernas inre som ett universum.

Det är också där äventyret startar, på väg in atomernas universum. Trettio år tidigare var nämligen den första versionen av Ant-Man (numera Dr Hank Pym, spelas av Michael Douglas) och Wasp (Michelle Pfeiffer) ute på ett uppdrag för att rädda världen. Wasp var då tvungen att bli mindre än en atom för att ta sig igenom höljet till bomben som skulle förstöra världen. Det stora problemet är att Wasp/Janet inte kan ta sig tillbaka därifrån.

Trettio år senare har Dr Hank Pym och hans och Wasps dotter Hope Van Dyne (spelas av Evangeline Lily) byggt upp ett labb och en teknik som ska kunna ta någon av dem in i atomernas värld och tillbaka och att de med tekniken ska kunna spåra och hitta den försvunna Janes, Dr Hank Pyms fru och Hopes mamma.

Positivt är att filmen utspelar sig i kvantarnas och atomernas universum istället för långt ut i rymden och ännu ett stort plus är att det inte finns ett gigantiskt muskelknippe som är den onda boven. De två olika krafter som motarbetar filmens hjältar är begripliga personer. Den ena som motarbetar Dr Hank Pym och Hale är Ava som har en dödlig, svår sjukdom och vill utnyttja labbets energi till att bli helad. Den andra är den kriminelle affärsmannen Sonny Burch (spelas Walton Goggins) som helt enkelt är ute efter pengar genom att sälja tekniken.

Mannen som är Ant-Man nu när Dr Hank Pym åldrats är Scott Lang (spelas av Paul Rudd). Sist han dök upp i en Marvelfilm var i ”Captain America: Civil war” (2016). Nu skördar han resultatet av sina misstag då. Han sitter i den här filmens början sitter i husarrest med fotboja och har ingen kontakt med sina forna hjälte-kollegor, han är till och med förbjuden att ha någon kontakt med dem. Med bara några dagar kvar av husarresten dras han, förstås, in i räddningsuppdraget tillsammans med Hale och Dr Hank Pym.

Filmens åldersgräns är elva år, det betyder att den som är mellan sju år och elva år kan se den i sällskaå med en vuxen. Det är en rimlig åldersgräns. Ant-man and the Wasp är en av de snällaste superhjältefilmer som gått upp på bio på ett bra tag. Däremot beror det på hur snabbt sju- till tio-åringarna kan läsa textningen alternativt förstår engelskan.

För min del hade filmskaparna gärna fått gå in mer på världen i atomernas nivå. Det finns mycket spännande som kunde göras där. Jag får hoppas att det kommer i uppföljaren, för en uppföljare lär det bli.

Att superhjältarna kan ändra storlek på saker är rätt kul emellanåt, som när de förminskar huset med labbet och bär med sig det som en väska – och under biljakterna när de kan förminska sin bil till storlek av en leksaksbil och de jagande bovarna inte kan se dem utan gör rakt förbi.

I rollerna: Paul Rudd, Evangeline Lilly, Michael Douglas, Michael Peña, Hanna John-Kamen, Michelle Pfeiffer m.fl.

Filmrecension: Olydnad – bildmässigt helt mästerlig

by

Olydnad
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 juli 2018
Regissör: Sebastián Lelio

En vacker film om att slitas mellan sin förankring i en kultur och att acceptera sig själv. I centrum för filmen står Ronit som är en framgångsrik fotograf i New York med rötter i judisk ortodoxi. Mitt i ett fotouppdrag får hon ett telefonsamtal från den lokala synagogan som berättar att hennes pappa dött. Hon tar flyget till London, där hennes pappa var rabbin i en judisk församling. Han dog dessutom mitt i en predikan han höll i synagogan där han talade om de tre varelser Gud skapat: änglar, djur och människor. Änglar är Guds ord förkroppsligade och de kan bara göra gott, djur kan bara göra vad deras instinkt säger medan människor står mittemellan och är de enda som har fri vilja att välja. Där har vi filmens tema på ett väldigt vackert sätt framfört.

Vår frihet att välja: vad gör vi av den? Och har vi frihet? Olydnad bygger på en roman av Naomi Alderman (Disobedience) och handlar om personlig frihet i förhållande till religiös övertygelse.

Ronit dyker upp på likvakan för sin far och blir lite stelt mottagen av alla. Hon tas emot av sin barndomsvän Dovid, som blev som en son för hennes far som lärt upp honom till rabbin. Det visar sig att Dovid är gift med Ronits bästa väninna, Esti. De tre, Ronit, Esti och Dovid, var oskiljaktiga vänner när de var små. Vi anar att något inte stämmer. Allteftersom förstår vi att Ronit gav sig av på grund av något som upprör människorna i den judiskt ortodoxa gruppen.

I judisk ortodoxi har män sina uppgifter och kvinnor sina. Kvinnorna sitter på en särskilt läktare i synagogan och får inte delta aktivt med att läsa ur toran eller andra heliga texter under gudstjänsten. Kvinnors uppgift i livet är att gifta sig med en judisk man och föda honom barn.

En bit in i filmen förstår vi att Ronit och Esti varit förälskade i varandra men blivit upptäckta av Ronits far. Ronit gav sig av och återkom inte. Den judiska församlingen har svårt att förlåta henne att hon övergav sin pappa och inte höll kontakten med honom. I en minnesartikel om hennes pappa i tidningen står det till och med att han var barnlös. Så illa sedd är Ronit.

Esti var inte lika tuff som Ronit. Esti valde att stanna i församlingen, det är där hon är född och uppväxt, det är den miljö hon känner sig trygg i. Hon var kär i Ronit, men visste att hon inte kunde ha en förhållande med en annan kvinna och måste gifta sig med en man. Då var det tryggast att gifta sig med sin barndomsvän Dovid, då visste hon att det var en man hon tyckte om som vän i alla fall.

Filmen berättar detta så starkt. I det sekulariserade svenska samhället är det nog många som inte riktigt kan sätta sig in i hur svårt det kan vara att lämna en grupp. I gruppen finns tillhörighet, där finns trygghet. Att lämna och stå för sig själv kan vara ensamt.

Fotomässigt, bildmässigt, är Olydnad fantastiskt snyggt genomförd, helt mästerlig. Skådespelarna är skickliga och samspelta. Betyg 3 betyder att det är en bra film. Anledningen till att den inte får ännu högre beror på att den emellanåt var något för seg, lite för övertydlig – att filmskaparen inte tycks lita på publiken, att vi ska förstå.

”Olydnad” är Sebastián Lelios första engelskspråkiga film. Han föddes i Argentina med flyttade till Chile som tvååring. Hans förra film, En fantastisk kvinna, fick stor uppmärksamhet och var Chiles bidrag till Oscarskategorin bästa utländska film 2017 och fick flera priser på filmfestivaler. Han är en intressant regissör och hans nästa film är Gloria där han skrivit manus och regisserat och har Julianne Moore i en av rollerna

Skådespelare: Rachel McAdams, Rachel Weisz, Alessandro Nivola m fl.

Filmrecension: Whitney – en film som kryper under huden

by

Whitney
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juli 2018
Regi Kevin Macdonald

En stark dokumentär om Whitney Houston som känns bland den ärligaste skildring av en känd person jag sett. Denna sångerska som också hade en karriär inom film hade en av världens största röster och en utstrålning som tycktes påverka varenda människa som mötte henne. Hon har fortfarande rekordet i antal singlar på topplistorna – ändå blev hennes liv en tragedi där hon dog i en överdos 2012.

Denna, den första officiella dokumentären om Whitney Houston innehåller ljud- och videomaterial från hennes karriär som aldrig förut visats och familj, vänner och kollegor medverkar. Ibland säger de emot varandra, det är uppenbart att en några av dem ibland slirar på sanningen, kanske ljuger de framför allt för sig själva, som Bobby Brown, Whitneys exmake som förnekar att droger har något med hennes död att göra.

Det gör ont i magen att se hur hon utnyttjades ekonomiskt av familj och speciellt hennes pappa, som till och med mot slutet av sitt liv stämde henne för att få 500 miljoner dollar. Hon inte bara försörjde dem alla utan gav dem ett liv i lyx utan like. Samtidigt är filmklippen från hennes första år som artist underbara att se. Vilken charm hon hade. Vilken röst.

Att droger förstörde mycket i hennes liv, det är uppenbart. Och att det förstörde hennes dotters liv, som ju dog tre år senare, på grund av droger. Dottern fick växa upp men en mamma och pappa som både missbrukade grovt och dessutom var Bobby Brown åtalad för att ha misshandlat sin fru.

Dokumentären ställer frågan om vad som gjorde att Whitney Houston hade sådana demoner att hon fastnade för starka droger och söker bland hennes barndom. Det är en illusion som duperar många. Den som blir missbrukare behöver inte haft någon hemsk barndom, behöver inte blivit sexuellt utnyttjad som barn.

Whitney och hennes bröder växte som små upp i ett fattigt ghetto-betonat område med hög andel kriminella. ”Vi fick gömma oss på golvet för kulor som ven” berättade Whitney själv i en intervju om sin barndoms kvarter. Att hennes både bröder som tonåringar började med droger är inget ovanligt för unga som växer upp i sådan miljö, då kan familjen varit hur stabil som helst. Hennes bröder bekräftar i filmen att de introducerade droger för henne. ”Om hon skulle testa ville jag att hon gjorde det med mig”, sade hennes bror Michael.

När droger får klorna i en människa förändras den människans psyke och demonerna kommer. Då spelar det ingen roll hur lycklig familj hen är uppväxt i. Dessutom har de flesta familjen både fördelar och nackdelar och några problem finns alltid när människor är med. Människor är människor, på gott och ont. Ibland bråkar familjer och ingen är perfekt.

Whitney Houston var tydligen mobbad i småskolan och som liten, framför allt för att hon var ovanligt ljus i huden för omgivningen och hennes mamma höll henne med fina kläder, vilket retade många. Hon fick också kritik av en del svarta grupper för att hon övergav den renodlade gospeln och sjöng pop. Det är skrämmande hur vi människor aldrig duger, alltid finns det grupper som retar sig på den någon gör.

Denna dokumentär kryper verkligen under huden. Det går inte att glömma den. Det är en stark och berörande berättelse om en fantastisk sångerska och ett livsöde som det finns mycket att lära sig om livets villkor om. Fast å andra sidan upplever jag att det är lite för mycket fokus på den tragiska delen av hennes liv. Hon var en fantastisk sångerska med en enorm unik utstrålning. Vi kunde gott ha fått lite mer från den delen av hennes liv då hon var som störst. Jag saknar också lite mer intervjuer med henne själv. Fast kanske det inte fanns tillgängliga?

Filmrecension: Racer and the Jailbird – filmen som greppar för mycket

by

Racer and the Jailbird
Betyg 2
Svensk premiär 29 juni 2018
Regi Michaél R. Roskam

Filmen börjar med en stark inledningsscen när den unge Gino jagas med hundar.
Nästa gång vi träffar honom är han en vuxen kille i ett stökigt gång. Samtidigt dyker det unga raceressät Bénédicte (Bibi) upp. De blir kära och lär känna varandra. Mer och mer blir hon medveten om hans stökiga liv. Det häftiga gänget är inga jetsetare utan ett kriminellt gäng med rån som sysselsättning. Att han ljuger om att han importerar och exporterar bilar blir snart klart. Men hon är kär. Kärleksscenerna är heta och sensuella. Bilkörningen på banan och landsvägen snabb och intensiv. Men verkligheten kommer in och Gino, eller Gigi som han nu kallas åker fast. Men Bibi är ung och kär och håller fast vid sin kärlek. Där kunde filmen ha slutat och det hade blivit en helt OK film.

Men den slutar inte där. Istället verkar det som regissören har fått panik för att det är för lite action och våld. Så filmen fortsätter med dödlig sjukdom, albansk maffia, tortyr, skällande hundar och mycket våld.

Det blir som två filmer i en och det är för långt. En konstruerad historia som inte känns äkta. Två bra skådespelare i huvudrollerna kan inte rädda filmen. Matthias Schoenaerts som Gino är perfekt i rollen som smågangster. Utan egentligen vilja till brott visar han hur svårt det är att hoppa av kriminalitet. Att den där sista stöten alltid finns där som en möjlighet.

Att det är så lätt att falla tillbaka. Det känns ärligt i filmen medan andra saker är osannolika. Vilken far och bror skulle acceptera utan protest att en ung tjej vill offra sitt liv för en dömd kille med långt straff framför sig. Att hon som är stjärna på racerbanan bara slutar att köra. Adéle Exarchopoulos, känd från bland annat filmen Blue is the wormest colour är bra skådespelare men har här en roll utan större utspel.

En film med för många ingredienser och utan en trovärdig historia.

Filmrecension: Hereditary – årets skräckfilm

by

Hereditary
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 juli 2018
Regi Ari Aster
Manus Ari Aster

Hereditary måste vara årets bästa skräckfilm. Den är skickligt gjort in i minsta detalj och jag tror varenda en som ser den blir sakta mer och mer skrämd. Personligen har jag svårt för skräckfilmer som snabbt går in på högst volym när det gäller skräckeffekter. Här är det krypande, krypande. I början är filmen mer av drama, vi får komma nära en skadad familj. Det märks på flera sätt att det är en familj som har problem men inte pratar med varandra.

Toni Collette spelar Annie, mamma till två tonåringar, sonen Peter (spelas så bra av Alex Wolff) och dottern Charlie (spelas av Milly Shapiro, också mycket bra ung skådespelare). Familjens pappa, Steve, spelas av Gabriel Byrne. Annies mamma och barnens mormor har precis dött och vi får se familjen på begravningen. Att något är skumt, det förstår vi på många sätt, fast inget sägs rent ut. Annie håller en skumt begravningstal, Charlie står och käkar en chokladkaka under begravningen. Pappans kommentar är inte något om det opassande att stå just där och äta utan han frågar: ”Det är väl inga nötter i?” Ja, vi förstår att Charlie är nötallergisk, fast ingen säger det.

Annie tar sig i smyg till en grupp för människor som sörjer någon familjemedlem eller annan nära vän. Hon ljuder och säger att hon ska på bio. I samband med detta möter hon en kvinna, Joan (spelas av fantastiska Ann Dowd som säkert många känner igen från tv-serierna The Handmaid´s Tale och Leftovers).

Filmen går att tolka och förstå på flera olika sätt. Att familjen har problem, det är uppenbart. Framförallt verkar det vara mamman, Annie, som har stora problem med att vara mamma och sitt förhållande till både sin mamma och sina barn. Filmen kan tolkas som psykiskt förfall, men den kan tolkas på flera andra sätt också.

Film-leverantören skriver om regissören:
Långfilmsdebuterande Ari Aster har slagit knock på såväl publik och kritiker med unisona hyllningar efter att filmen visats i Sundance och South by Southwest. Med ekon av såväl Polanski som Kubrick andas han nytt liv i skräckgenren med ett mångfasetterat och visuellt övertygande berättande som verkligen kryper in under huden.

Ja det är bara att skriva under på denna beskrivning. Heriditary är mästerligt ihopklippt, med ljud, bild små skickliga effekter som något som lyser i ögonen, ett skimmer som drar förbi i bakgrunden.

Skådespelarna är duktiga, speciellt Gabriel Byrne och de två ungdomarna. Jag kan tycka att Toni Collettes roll, Annie, blir något överspelad emellanåt.

Hereditary är ruskigt skrämmande bra – men samtidigt en falsk beskrivning och okunnig förolämpning av spiritualism. Jag måste bara lägga till det. Seanser går inte alls till som de skildras i filmen och i filmen blandas fysiska fenomen med mentala fenomen.

I filmen skildras en kvinna som är medial, alltså en bro mellan andevärlden och vår värld. Men medier är antingen mentala medier eller fysiska medier. Spiritualism är en form av religion, eftersom spiritualismen säger att livet fortsätter efter den fysiska döden. Inom spiritualism finns medier, som är personer som har förmåga att vara som en bro mellan den fysiska existensen och de människor som gått ur tiden. Detta handlar alltid om goda krafter, om kärlek mellan nära och kära. Det handlar aldrig om att mana fram onda andar.

I rollerna
Toni Collette, Gabriel Byrne, Alex Wolff, Milly Shapiro m fl