Racer and the Jailbird
Betyg 2
Svensk premiär 29 juni 2018
Regi Michaél R. Roskam
Filmen börjar med en stark inledningsscen när den unge Gino jagas med hundar.
Nästa gång vi träffar honom är han en vuxen kille i ett stökigt gång. Samtidigt dyker det unga raceressät Bénédicte (Bibi) upp. De blir kära och lär känna varandra. Mer och mer blir hon medveten om hans stökiga liv. Det häftiga gänget är inga jetsetare utan ett kriminellt gäng med rån som sysselsättning. Att han ljuger om att han importerar och exporterar bilar blir snart klart. Men hon är kär. Kärleksscenerna är heta och sensuella. Bilkörningen på banan och landsvägen snabb och intensiv. Men verkligheten kommer in och Gino, eller Gigi som han nu kallas åker fast. Men Bibi är ung och kär och håller fast vid sin kärlek. Där kunde filmen ha slutat och det hade blivit en helt OK film.
Men den slutar inte där. Istället verkar det som regissören har fått panik för att det är för lite action och våld. Så filmen fortsätter med dödlig sjukdom, albansk maffia, tortyr, skällande hundar och mycket våld.
Det blir som två filmer i en och det är för långt. En konstruerad historia som inte känns äkta. Två bra skådespelare i huvudrollerna kan inte rädda filmen. Matthias Schoenaerts som Gino är perfekt i rollen som smågangster. Utan egentligen vilja till brott visar han hur svårt det är att hoppa av kriminalitet. Att den där sista stöten alltid finns där som en möjlighet.
Att det är så lätt att falla tillbaka. Det känns ärligt i filmen medan andra saker är osannolika. Vilken far och bror skulle acceptera utan protest att en ung tjej vill offra sitt liv för en dömd kille med långt straff framför sig. Att hon som är stjärna på racerbanan bara slutar att köra. Adéle Exarchopoulos, känd från bland annat filmen Blue is the wormest colour är bra skådespelare men har här en roll utan större utspel.
En film med för många ingredienser och utan en trovärdig historia.