Filmrecension: Hereditary – årets skräckfilm

Hereditary
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 juli 2018
Regi Ari Aster
Manus Ari Aster

Hereditary måste vara årets bästa skräckfilm. Den är skickligt gjort in i minsta detalj och jag tror varenda en som ser den blir sakta mer och mer skrämd. Personligen har jag svårt för skräckfilmer som snabbt går in på högst volym när det gäller skräckeffekter. Här är det krypande, krypande. I början är filmen mer av drama, vi får komma nära en skadad familj. Det märks på flera sätt att det är en familj som har problem men inte pratar med varandra.

Toni Collette spelar Annie, mamma till två tonåringar, sonen Peter (spelas så bra av Alex Wolff) och dottern Charlie (spelas av Milly Shapiro, också mycket bra ung skådespelare). Familjens pappa, Steve, spelas av Gabriel Byrne. Annies mamma och barnens mormor har precis dött och vi får se familjen på begravningen. Att något är skumt, det förstår vi på många sätt, fast inget sägs rent ut. Annie håller en skumt begravningstal, Charlie står och käkar en chokladkaka under begravningen. Pappans kommentar är inte något om det opassande att stå just där och äta utan han frågar: “Det är väl inga nötter i?” Ja, vi förstår att Charlie är nötallergisk, fast ingen säger det.

Annie tar sig i smyg till en grupp för människor som sörjer någon familjemedlem eller annan nära vän. Hon ljuder och säger att hon ska på bio. I samband med detta möter hon en kvinna, Joan (spelas av fantastiska Ann Dowd som säkert många känner igen från tv-serierna The Handmaid´s Tale och Leftovers).

Filmen går att tolka och förstå på flera olika sätt. Att familjen har problem, det är uppenbart. Framförallt verkar det vara mamman, Annie, som har stora problem med att vara mamma och sitt förhållande till både sin mamma och sina barn. Filmen kan tolkas som psykiskt förfall, men den kan tolkas på flera andra sätt också.

Film-leverantören skriver om regissören:
Långfilmsdebuterande Ari Aster har slagit knock på såväl publik och kritiker med unisona hyllningar efter att filmen visats i Sundance och South by Southwest. Med ekon av såväl Polanski som Kubrick andas han nytt liv i skräckgenren med ett mångfasetterat och visuellt övertygande berättande som verkligen kryper in under huden.

Ja det är bara att skriva under på denna beskrivning. Heriditary är mästerligt ihopklippt, med ljud, bild små skickliga effekter som något som lyser i ögonen, ett skimmer som drar förbi i bakgrunden.

Skådespelarna är duktiga, speciellt Gabriel Byrne och de två ungdomarna. Jag kan tycka att Toni Collettes roll, Annie, blir något överspelad emellanåt.

Hereditary är ruskigt skrämmande bra – men samtidigt en falsk beskrivning och okunnig förolämpning av spiritualism. Jag måste bara lägga till det. Seanser går inte alls till som de skildras i filmen och i filmen blandas fysiska fenomen med mentala fenomen.

I filmen skildras en kvinna som är medial, alltså en bro mellan andevärlden och vår värld. Men medier är antingen mentala medier eller fysiska medier. Spiritualism är en form av religion, eftersom spiritualismen säger att livet fortsätter efter den fysiska döden. Inom spiritualism finns medier, som är personer som har förmåga att vara som en bro mellan den fysiska existensen och de människor som gått ur tiden. Detta handlar alltid om goda krafter, om kärlek mellan nära och kära. Det handlar aldrig om att mana fram onda andar.

I rollerna
Toni Collette, Gabriel Byrne, Alex Wolff, Milly Shapiro m fl