Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: The Spy Who Dumped Me

by

The Spy Who Dumped Me
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 augusti 2018
Regi och manus Susanna Fogel

En film som går i högsta hastighet mesta tiden och är knasig på ett roligt sätt men har lite för många missar för att bli riktigt bra. Det knasiga blir för överdrivet på ett sätt som inte riktigt för mig att skratta.

Audrey (spelas av Mila Kunis) fyller år och firar det med några vänner på en slags krog. Hon är ledsen för att hennes pojkvän nyligen gjort slut: via sms dessutom. Väl hemma i lägenheten dyker ex-pojkvännen upp (spelas av Justin Theroux från tv-serien Leftovers där han spelar Kevin Garvey) och det visar sig att han är en spion som jagas av terrororganisationer och andra spioner. Han lämnar ett viktigt uppdrag till Audrey innan han blir dödad.

Audrey och hennes väninna Morgan (spelas av Kate McKinnon) är långt ifrån hjältetyper. Audrey har dåligt självförtroende och Morgan babblar bara för mycket. Upplägget har vi sett förut. Två personer som är så långt från hjältar man kan tänka sig tvingas in i situationer där de utvecklas och blir stentuffa.

Visst det skulle kunna bli en bra film, men nu har den för många missar för att jag riktigt ska orka med den. Ett exempel: en rysk lönnmördare som är en karikatyr av alla ryska lönnmördare står på ett tak för att mörda Audrey och Morgan. Allt hon vet är att hon ska mörda två fjantiga amerikanskor. Vad får hon se genom kikaren? Hur många fjantiga amerikanskor som helst. En bit in i filmen visar det sig att hennes uppdrag var att fånga in dem, inte att döda dem. Ändå säger uppdragsgivarna tydligt till henne att hon ska döda dem. De är rejäla missar då filmen klipps ihop när sådana fel är med.

För att göra filmen ännu mer misslyckad dyker Gillian Anderson upp, en favoritskådespelare för många av oss sedan Arkiv X. Men nu i en roll som inte ens Gillian Anderson kan göra något vettigt av.

I rollerna
Mila Kunis, Kate McKinnon, Sam Heughan, Justin Theroux, Gillian Anderson m fl.

Filmrecension: En säsong i Frankrike – för neutral och berör inte

by

En säsong i Frankrike
Betyg 2
Premiär 24 augusti 2018
Regi: Mahamat-Saleh Haroun

Att vänta på asyl, att vänta på bostad och att vänta i kön hos Migrationsverket. Vad innebär det? Oro och hopplöshet blandat med vardagens glädjeämnen. Samtidigt som man väntar skall man försöka etablera sig i det nya landet och glömma minnena från hemlandet.

För Abbas från Centralafrikanska republiken är Frankrike inte främmande. Han har varit lärare i franska och han känner språket. Med sina två barn försöker han bygga upp en ny tillvaro sedan hans maka dödats under flykten. Men livet är inte lätt. Han har ett jobb på en fruktmarknad och han har en tillfällig bostad. Till och med en flickvän har han fått i sin kollega Carole. I 19 månader har han väntat på beslut om att få stanna.

Filmen skildrar Abbas liv och väntan. Att han saknar sin fru och drömmer om henne på nätterna. Barnen går till skolan och drömmer om en fast bostad.

Filmen är som en dokumentärfilm och man vill man veta mer. Vad han tänker om framtiden och varför han flydde. Hur han klarar sig med barnen. Hur de lever sitt vardagsliv. Jag saknar deras tankar och känslor. Filmen blir för neutral och berör inte. Med en historia som är så aktuell i dagens Europa och berör så många människor borde den engagera. Inte ens barnens utsatthet känns riktigt verklig.

Lång och ståtlig i obligatorisk stickad yllemössa och väldigt kontrollerad är Abbas en man att beundra inte att känna medlidande med.

Den starkaste scenen är när alla sitter uppradade hos myndigheten och besluten sedan anslås på väggen. Den nervösa väntan på ett beslut som man inte kan påverka visar den totala utsattheten. Medan byråkratins tjänstemän rör sig upp och ner i verkets trappor.

Filmen visar den kollektiva tragedin i flyktingsituationen men missar att spegla individens utsatthet och det är synd på ett så viktigt ämne.

Filmrecension: Videomannen – nja kunde blivit bra

by

Videomannen
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 augusti 2018

En film som är tänkt som en hyllning till åttiotalets videokultur och alla de som var besatta av filmer videovåld och för vilka namn som Video Invest och benämningar som italiensk ”giallo” sätter igång nostalgiska minnen. Det fungerar sisådär. Ett problem med filmen är nog den för sötsliskiga förutsägbara romantiska historia som fått bli ett täcke kring berättelsen. Vissa delar av berättelsen fungerar bättre, som jakten på en stulen video och upplösningen av vad som hänt med den försvunna Zombie-filmen, det är rätt roligt.

Stefan Sauk spelar huvudrollen som Ennio, en italienare som kom till Sverige under åttiotalet och blev så fascinerad av video att han byggde upp en av landets bästa videobutiker. Men nu har tiden gått och videobutiker tillhör det förgångna. Ennios dröm är att återigen öppna sin videobutik och det ska han få råd till genom att sälja sin värdefullaste ägodel – en zombiefilm från det ökända videobolaget Video Invest. Men filmen försvinner under mystiska omständigheter och en desperat jakt på en förövare inleds. Denna jakten är lite småkul men ändå känner jag aldrig riktigt den ångest som Ennio borde känna. Det känns för spelat.

Åttiotalets videokultur kan betyda rätt mycket olika. För mig var det inte alls dessa filmer som vi samlades kring. För mig och mina vänner i karate-klubben handlade det om att samlas hos någon som lyckats smuggla in kungfu-filmer med framför allt Bruce Lee. Ett annat videospår för mig var de långa perioder så jag bodde i London och vi tillbringade många kvällar framför videon med vad som väl måste kallas kvalitetsfilmer som aldrig gick upp på svenska biografer. Nu behöver förstås inte en film som är tänkt bli en kultrulle om åttiotalets videoperiod handla om den typ av film som jag och mina vänner och bekanta samlades kring, det är mer en reflektion hos mig att åttiotalets videotid handlar om så mycket mer än just porr, skräck och giallo.

Den del av filmen som jag tycker fungerar sämst är mötet mellan Ennio och Simone, en alkoholiserad kvinna som också är besatt av 1980-talet men samtidigt desperat skickar ut bilder på Instagram och Facebook för att få likes. Skildringen av henne och Ennios kritik av sociala medier blir väldigt klichéartad.

I rollistan har Stefan Sauk sällskap av en rad duktiga skådespelare som Lena Nilsson, Morgan Alling, Martin Wallström, Sven Wollter, Amanda Ooms och Carolin Stoltz, vilket jag hade hoppats hade tillfört extra kvalitetspoäng. Det är något av själva sättet att låta dem agera som känns oäkta. Ingen känns riktigt trovärdig.

Filmrecension: Domaren med Emma Thompson – fint berättad film som griper tag

by

Domaren
Betyg 4
Svensk biopremiär den 24 augusti 2018
Regi Richard Eyre

Fiona ( Emma Thompson) är hovrättsdomaren som har att avgöra de svåraste fallen. Fall där rättssystem och livsåskådningar kolliderar och någon måste fatta det de avgörande beslutet. Med stor vältalighet och pondus förklarar hon sina beslut inför domstolen. Beslut som är väl avvägda ställningstaganden och där tillämpning av rättssystem och lagar har fått styra. Respekterad och aktad av kollegor och van att inte ifrågasättas lever hon sitt liv.

Men ett vackert hem och hög status är inte hela bilden. När maken Jack (Stanley Tucci) ifrågasätter deras äktenskap är Fiona kallsinnig. Stumt slår hon igen dörren till hans försök till närhet och samtal. Alltid finns något ärende att fördjupa sig i.

Bland de många svåra rättsfallen dyker Adam (Fionn Whitehead) upp. En 17-årig kille med leukemi som vägrar ta emot det blod som skulle rädda hans liv. Han själv och hans föräldrar tillhör Jehovas vittnen. De anser att blodet är heligt, är själen från Gud och inte skall blandas. För Adam blir Fiona en viktig person och filmen handlar mycket om deras kontakt och brist på kontakt. Fiona berörs av Adams sökande men rationalitet och stumhet kan var svårt att besegra.

Filmen är gjord efter en roman med samma namn av författaren Ian McEwan och han har skrivit filmmanus. Av en bra och skarpsinnig historia har det blivit en intressant film.

Den unge Adams sökande efter livets mening och något att hålla fast vid gestaltas ömsint. Hans vilsenhet och ensamhet utan församlings gemenskap och regler. Att hitta en ny gemenskap är inte lätt. Whitehead utstrålar både sårbarhet och ungdomlig styrka i rollen som Adam.

Thompson är förvisso verbalt stum när det gäller att uttrycka känslor men hennes porträtt av Fiona är lysande. Med skarpt intellekt och ständig kontroll visar hon en kvinna i karriären. När det kontrollerade skalet ibland krackelerar visar det sig mest genom mer effektivitet. Att hon inte saknar medkänsla förstår man men rädslan till närhet tar över. Tucci är relativt anonym i rollen som maken och hans försäkringar att han älskar henne känns tomma. Hon är förvisso en kvinna att respektera och beundra men inte att älska.

Att filmen behandlar svåra etiska beslut med respekt för allas rätt till livsåskådning är en styrka. Men också samhällets dilemma att gripa in. Kanske de rätta besluten inte alltid visar sig var rätt . Frågorna är många och svaren inte självklara. Lika svårt är det att tina upp ett bottenfruset äktenskap där rollerna frusit fast. Då är det lättare att gå till domstolen och fortsätta sitt arbete. Att sköta sina plikter och slippa de svåra valen. En plikttrogenhet som sätter de svåra frågorna åt sidan är nog vanligare än man tror.

En fint berättad film som griper tag genom den verklighetsnära och realistiska historien och genom en lysande Emma Thompson i huvudrollen.

Filmrecension: And Breathe Normally – helt underbar

by

And Breathe Normally
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 augusti 2018
Regi Isold Uggadòttir

En vacker isländsk film om två kvinnor från hela olika bakgrund som båda hamnat i kläm i livet och som upptäcker att de har en hel del gemensamt. Den ena en skuldsatt ung ensamstående mamma med son i lågstadier som kastas ut i hemlöshet och en afrikanska flyktingkvinna som av en slump fastnar i passkontrollen på Island och tvingas söka asyl där. Det är blir väldigt tydligt att världens utsatta människor har oerhört mycket gemensamt, de mekanismer som slår ut människor finns världen över.

Dessa isländska vyer och miljöer är som så ofta i isländska filmer så uppfriskande. Speciellt med denna heta sommar som sitter kvar i kroppen är det oerhört svalkande med det isländska regnet som öser ned.

Livsödena för dessa två unga kvinnor, isländska Lara och Adja från Guinea Bissau, binds samman på Reykaviks internationella flygplats. Lara som har vräkts från sin lägenhet har precis fått en chans att vända sin rätt hopplösa situation då hon fått en provanställning i passkontrollen. Adja mellanlandar på Island med ett falskt pass då hon försöker ta sig till sin familj i Kanada. När Adjas pass ska scannas påpekar Lara ett fel som leder till att Adja grips av polis och placeras i förvar inför deportation.

Adja blir dömd till fängelse för att hon försökt ta sig igenom med ett falskt pass. Det är lite annorlunda mot här i Sverige där jag inte hört att flyktingar blir dömda till fängelse för att de har falskt id. Jag kan tänka mig att skillnaden beror på att Adja inte egentligen ville söka asyl i Island utan ville bara ta sig vidare medan de flyktingar som kommer till Sverige med hjälp av falska pass eller id-kort har Sverige som mål och söker asyl här.

Lara och hennes son Eldar lever i bilen då de blivit utslängda från lägenheten. Lara vill inte säga sanningen till sonen, att de blivit hemlösa. Som tittare förstår vi att ett skäl till att hon inte vill säga sanningen till sonen är förmodligen att hon är rädd att förlora vårdnaden om honom om det kommer fram att de är hemlösa. Hon lurar i sonen att de ska på en äventyrsresa. Lara, sonen och katten får därmed sova i bilen medan regnet öser ned utanför. Vi ser också hur Adja å sin sida pratar i telefon med sin dotter som kommit till Kanada och Adja berättar inte heller sanningen för sitt barn utan lovar att allt ska lösa sig. Fast hon vet att chansen att det ska lösa sig inte är stora. Likheterna är stora mellan hur människor agerar, oavsett bakgrund i livet.

En av filmens styrkor är att den inte berättar allt för tydligt. Att Lara tidigare förlorat vårdnaden om sin son men nu lyckats få tillbaka honom får vi reda på liksom i förbifarten. Vi förstår att hon haft drogproblem men nu slutat. Fast hon inte klarar att spola ned alla droger i toalettstolen utan behåller lite för säkerhets skull. Det är likadant när det gäller bakgrunden till Adja, vi kan inte vara helt säkra på vad som hänt egentligen mer än att vi vet att hennes syster och dotter lyckades ta sig till Kanada då hon själv olyckligtvis stoppades.

Det var ren slump att just Adja stoppades. Den första passkontrollanten såg inte att passet var falskt. Vi kan bara förmoda att dottern och systern hade tur att inte fastna hos en lika noggrann passkontrollant. Det är en metafor, tänker jag, för situationen för all världens flyktingar. Vem som lyckas ta sig till frihet har mest tur, helt enkelt.

Skådespelarna är helt underbara. Kristín Þóra Haraldsdóttir som Lára, Babetida Sadjo Babetida Sadjo som Adja och Patrik Nökkvi Pétursson som Eldar är alla tre så naturliga och äkta i sina roller.

Filmen är en stark film i kategorin socialrealism och berättar om både världens flyktingar och om klassfrågor. Filmen har många bottnar och talar till mig på flera sätt. Den vänskap som byggs mellan dessa två kvinnor och Laras son Eldar värmer hjärtat och ger hopp åt tron på mänskligheten. Det är visserligen bara ett drama, en berättelse, inte ett klipp från verkligheten. Men vi kan alltid hoppas att filmen kan förmedla civilkurage och medkänsla/medmänsklighet – förmåga att se människan i våra medmänniskor.

Isold Uggadòttir är en isländsk regissör och manusförfattare utbildad vid Columbia University i New York. Hennes prisbelönta kortfilmer har visats på över hundra festivaler världen över. And Breathe Normally är hennes långfilmsdebut och med den har hon fått flera priser bland annat på Sundance filmfestival.