Videomannen
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 augusti 2018
En film som är tänkt som en hyllning till åttiotalets videokultur och alla de som var besatta av filmer videovåld och för vilka namn som Video Invest och benämningar som italiensk ”giallo” sätter igång nostalgiska minnen. Det fungerar sisådär. Ett problem med filmen är nog den för sötsliskiga förutsägbara romantiska historia som fått bli ett täcke kring berättelsen. Vissa delar av berättelsen fungerar bättre, som jakten på en stulen video och upplösningen av vad som hänt med den försvunna Zombie-filmen, det är rätt roligt.
Stefan Sauk spelar huvudrollen som Ennio, en italienare som kom till Sverige under åttiotalet och blev så fascinerad av video att han byggde upp en av landets bästa videobutiker. Men nu har tiden gått och videobutiker tillhör det förgångna. Ennios dröm är att återigen öppna sin videobutik och det ska han få råd till genom att sälja sin värdefullaste ägodel – en zombiefilm från det ökända videobolaget Video Invest. Men filmen försvinner under mystiska omständigheter och en desperat jakt på en förövare inleds. Denna jakten är lite småkul men ändå känner jag aldrig riktigt den ångest som Ennio borde känna. Det känns för spelat.
Åttiotalets videokultur kan betyda rätt mycket olika. För mig var det inte alls dessa filmer som vi samlades kring. För mig och mina vänner i karate-klubben handlade det om att samlas hos någon som lyckats smuggla in kungfu-filmer med framför allt Bruce Lee. Ett annat videospår för mig var de långa perioder så jag bodde i London och vi tillbringade många kvällar framför videon med vad som väl måste kallas kvalitetsfilmer som aldrig gick upp på svenska biografer. Nu behöver förstås inte en film som är tänkt bli en kultrulle om åttiotalets videoperiod handla om den typ av film som jag och mina vänner och bekanta samlades kring, det är mer en reflektion hos mig att åttiotalets videotid handlar om så mycket mer än just porr, skräck och giallo.
Den del av filmen som jag tycker fungerar sämst är mötet mellan Ennio och Simone, en alkoholiserad kvinna som också är besatt av 1980-talet men samtidigt desperat skickar ut bilder på Instagram och Facebook för att få likes. Skildringen av henne och Ennios kritik av sociala medier blir väldigt klichéartad.
I rollistan har Stefan Sauk sällskap av en rad duktiga skådespelare som Lena Nilsson, Morgan Alling, Martin Wallström, Sven Wollter, Amanda Ooms och Carolin Stoltz, vilket jag hade hoppats hade tillfört extra kvalitetspoäng. Det är något av själva sättet att låta dem agera som känns oäkta. Ingen känns riktigt trovärdig.