Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Star Wars: The Rise of Skywalker – tja, emellanåt lite spännande och någon gång händer något oväntat

by

Star Wars: The Rise of Skywalker
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 december 2019
Längd 2 timmar och 21 minuter lång
Tillåten från 11 år

Är världen enkel att uppdela i svart och vitt, i onda och goda? Och om man tillhör den goda sidan är det vackert och fint att döda medan de som tillhör den onda sidan är onda för att de dödar? Jag har väldigt svårt för budskapet att det är fint att döda och utföra våld i det godas namn. Disneys filmproduktion står nästan alltid för det budskapet, denna indelning av världen i goda och onda och en tydlig linje mellan dem.

Star Wars: The Rise of Skywalker är ytterligare en filmproduktion som står för detta Hollywood-budskap.

Kanske är det så att äventyrsfilmer som Star Wars måste vara så förenklade i sin dramaturgi. Det måste vara så uppenbart att de svartklädda som står för raka led och ordning och reda är de onda medan de enkla karaktärerna med mångkulturell utstrålning är de goda. Jag har bara så extremt svårt att tro på att människor skulle ställa upp utan att blinka på ledare som är så nattsvart onda som de onda figurerna i Star Wars. Fast det är väl inte meningen att vi ska tro på berättelsen, den ska väl inte ha något att säga oss om hur det är att leva. Den är väl bara till för att vara en stunds underhållning med en hel massa skjutande och exploderande.

Men är människor verkligen så dumma att de inte klarar av en berättelse med djup och klarar de inte av skildringar av karaktärer som har både gott och ont i sig? Och vad är gott och vad är ont? Ja i Star Wars är det glasklart vad som är gott eller ont, förstås. Jag är rätt trött på filmer som bygger på den principen.

Vi för följa fortsättningen på förra filmen och visst är det intressant och kul att den största hjälten i en äventyrsfilm idag kan vara en kvinna. Rey (spelas av Daisy Ridley),som vi fick möta i förra filmen är tillbaka med sina vänner Poe (Oscar Isaac), Finn (John Boyega) och på andra sidan har vi Kylo Ren (Adam Driver). Det är den yngre generationen som står i centrum.

Vi känner igen det mesta, där är den klassiska musiken och ljuden från Star Wars och där är rymdskeppet, Stormtroopers, oändliga rymdscener, gulliga förmänskligade robotar och fantasifulla existenser från olika världar – plus mer magi än det brukar vara och ännu mer skjutande, det märks att tv-spel-dramaturgin påverkar filmindustrin.

Det som stör mig är bland annat att filmskaparna så uppenbart trycker på precis de knappar som de förväntar sig att publiken vill ha. Att allt är som det alltid har varit i dessa filmer: det goda mot det onda, det svarta mot det vita, lite gulligt emellanåt och stora ord om vänskap och rymden, rymden, rymden.

Jag är nästan lite tveksam till om mitt betyg är för högt. Kanske är jag lite för mycket Star Wars-fan och har svårt att sätta lägre betyg. Men av och till är filmen engagerande och emellanåt lite spännande och någon gång händer något oväntat.

Filmbolaget bad oss filmkritiker att inte avslöja för mycket ur intrigen, för det kan förstöra filmupplevelsen. Jag har valt att lyssna på denna uppmaning, men jag gissar att en hel del skribenter kommer att strunta i det och kommer att avslöja vem Rey är och en hel del annat. Min sammanfattning av filmen är att den är, givetvis, nödvändig att se för alla Star Wars-fan, om inte för att diskutera vissa saker. Och betygsmässigt: tja, emellanåt lite spännande och någon gång händer något oväntat men annars in i minsta detalj skapad efter den garanterade mallen för kommersiell framgång,

Filmrecension: Jag och min bror – gjorde mig besviken

by

Jag och min bror
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi Monia Chokri

Jag skulle vilja tycka om den här filmen. Bland annat på grund av att det är en debutfilm av Monia Chokri, som har en bakgrund som skådespelerska på scen, film och TV. Hennes genombrott på film kom 2010 med Xavier Dolans uppmärksammade film Hjärtslag där hon har den kvinnliga huvudrollen. Jag och min bror är hennes långfilmsdebut. Filmen av öppningsfilm i sektionen Un Certain Regard i Cannes 2019.

Filmen handlar om en ung kvinna, Sofia, relativt ung i alla fall, som börjar närma sig den ålder då hon inte längre kan få barn. Hon har egentligen panik för att hon inte lyckas hitta den stora kärleken, fast det döljer hon genom att vara helt hopplös. Hon pratar för mycket, väljer fel män, bråkar med alla hon möter och hatar sin brorsas nya flickvän.

Filmen börjar med att hon misslyckas med att få det jobb hon vill ha ett jobb hon trodde var menat för henne. Hon har skrivit en doktorsavhandling i den traditionstyngda patriarkala miljön på universitetets filosofiska institution. Men när hon inte får jobbet hon sökt där, kastar hon demonstrativt hela sin avhandling i luften.

Visst, det skulle kunna vara intressant. Men filmen följer inte upp de trådar som skulle kunna ge något. Det första som gör filmen svår att engagera sig i är att filmens huvudperson, Sofia, är extremt otrevlig. Det är inte alls konstigt att hon inte fick jobbet. Vem vill ha en sådan kollega?

När hon nu är arbetslös och utan bostad har hon inget annat val är att flytta in hos sin storebror Karim, vilket ingen av dem har något emot. Det finns saker i luften där som får mig som tittare att misstänka att deras relation är mer än bror och syster. För en dag blir Karim plötsligt och otippat störtkär i Sofias abortläkare. Sofia känner sig helt övergiven och hon blir om möjligt ännu otrevligare. Det är omöjligt att känna någon form av sympati eller förståelse för henne.

Jag satt och skruvade mig filmen igenom och önskade bara att denna prövning skulle ta slut.

Filmrecension: Les Misérables – svår att värja sig emot och ger inga förenklade svar

by

Les Misérables
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 januari 2020
Regi Ladj Ly

Ett drama som känns som taget direkt ur verkligheten och som är svår att värja sig emot. Den skildrar ungdomar, poliser och olika gäng i Montfermeil, en förort till Paris. Ett område som enligt svenska politikers ordval skulle kallas problemområde. Filmen ger en tankeväckande inblick i livet i förorterna i Paris, bara en timme från turisternas favoritmål Eiffeltornet.

Vi får följa Stéphane, en polis från Cherbourg som ansluter till polisstyrkan i Montfermeil. Hans nya kollegor Gwada och Chris är två råa män. Deras jargong är skrämmande rå. Deras språk obehagligt. Om en unge på gatan retar upp dem kan de säga: ”Tigger han smisk?” De drar sig inte för att kalla folk för ”bögjävlar” eller ”rövknullare”. Chris bestämmer direkt att Stéphane ska kallas för ”Brylkrämen” på grund av att han har använd hårolja för att få sin frisyr snygg.

Det handlar, förstås, om mer än jargong. Gwada och Chris är redo att använda vilka metoder som helst för att upprätthålla ordningen i området. De snackar om att invånarna har respekt för dem, men Stéphane ser snabbt spänningarna som finns i området mellan de rivaliserande gängen. Och han inser också att det handlar inte om att invånarna har respekt för poliserna, det handlar om fruktan.

Skildringen känns oerhört ärlig och underbyggd med verkliga förhållanden. I förorten finns flera olika gäng, en del gäng är kriminella, andra är muslimska grupper som försöker hålla ordning på ungdomarna med andra metoder.

När en cirkus besöker området stjäl en av ungarna en lejonunge. Det sätter igång konflikter mellan de zigenska cirkusfolket och förortens kriminella grupp. Om lejonungen inte kommer tillrätta inom 24 timmar hotar cirkusen med att använda våld. Det startar en jakt på lejonungen både av de kriminella och poliserna, som alla vill avvärja den hotande konflikten.

Under jakten på lejonungen hamnar Stéphane och hans två kollegor i en våldsam konflikt med förortens ungdomar och ett skott går av från polisernas vapen och en tonårspojke blir svårt skadad. En annan tonårspojke råkar spela in detta med en drönare och därmed börjar en jakt på drönaren och videoklippet. Många vill inspelningen. Poliserna vill ha bort bevis på sin våldsamhet, de olika kriminella grupperna vill ha filmklippet för att kunna utpressa poliserna.

Jag får nästan klaustrofobi när jag känner de ungas situation. De är klämda mellan både de kriminella nätverken och polisens brutalitet och fördomar. Filmen är stark, träffsäker och ger mycket att tänka på, den förenklar inte något och ger många sätt att se och förstå vad som händer. Möjligen kan jag tycka att det saknas skildringar av ungdomar som inte grips av raseri och jag undrar också över föräldrarnas reaktioner.

Les Misérables är regisserad av Ladj Ly som 2017 gjorde en prisbelönad kortfilm med samma namn. Titeln är hämtad från Victor Hugos berömda roman som skrevs för 150 år sedan. Filmen vill visa är att de problem som Hugo såg fortfarande är en verklighet.

Les Misérables belönades med juryns pris och var en av de bäst säljande titlarna i Cannes och har bland annat köpts av Amazon i USA för ett rekordbelopp för en fransk debutfilm. Den är också utvald som Frankrikes Oscarsbidrag 2020.

Filmrecension: The Two Popes – omtumlande fantastisk

by


The Two Popes
Betyg 5
Svensk biopremiär 14 december 2019
Premiär på Netflix 20 december 2019
Regi Fernando Meirelles
Manus Anthony McCarten

En omtumlande fantastisk film som tar upp de existentiella frågorna om vad Gud eller det gudomliga är, om att förlåta och om att acceptera livets föränderlighet. Det var länge sedan jag blev så tagen av en film.

Filmen handlar om den förre påven, Benedictus (enastående och perfekt rollbesatt med Anthony Hopkins) och den argentinska kardinalen Bergoglio (suveränt spelad av Jonathan Pryce). Filmen bygger på verkliga händelser. När den tyskfödde påven Benedictus. Han blev vald till stor del för att se till att den katolska kyrkan står fast vid sina ideal som av de högerkonservativa krafterna tolkas som att förbjuda preventivmedel och abort, att präster ska leva i celibat och inga kvinnor får bli präster och att homosexualitet är en synd.

Vi får uppleva mötet mellan två framstående katolska präster. Kardinal Bergoglio är frustrerad över kyrkans vägval. Han vill att den katolska kyrkan ska ta tydlig ställning mot klyftorna i världen, att kyrkan ska kämpa för de fattiga och utsatta och att kyrkan inte ska fördöma homosexuella och släppa in kvinnor.

Kardinal Bergoglio ber påven Benedict om tillstånd att få lämna sin post. Påven väljer istället att kalla kardinalen till sig, väl medveten om att Bergoglio är en av hans mest skoningslösa kritiker. Bakom Vatikanens murar börjar en kamp mellan tradition och utveckling, skuld och förlåtelse, när dessa två väldigt olika män konfronterar händelser från deras förflutna – med målet att hitta en gemensam grund och skapa en framtid för miljarder människor runt om i världen.

Visst ser jag att filmens skapare trycker friskt på knappar som talar till publikens känslor. Men är det inte det filmer ska göra? Få oss att känna saker, få oss att tänka inte bara med intellektet utan på flera nivåer? Det är också fullt möjligt att påven Benedictus avsade sig sitt ämbete på grund av skandalerna om pedofilpräster, vilket berörs mer flyktigt. Det är fyllt möjligt att den här berättelsen skulle kunna gjorts på annat sätt, att det fanns starka krafter som tvingades Benedictus att avgå. Jag är medveten om det och jag är medveten om att mycket finns kvar att förändra inom den katolska kyrkan också nu när påven heter Franciskus. Men det är en stor organisation som säkert inte är lättrörlig och lätt att förändra. Det är en fantastisk berättelse vi får se och en inblick i en miljö vi inte så ofta kan besöka.

För många i Sverige kan det kanske kännas lite konstigt med denna inblick i en helt annat värld, att få se en skildring från centret för katolska kyrkan. 1,2 miljarder människor världen över räknas tillhör katolska kyrkan. För de sekulariserade svenskarna kan det vara obegripligt att förstå hur en kyrka kan ha ett sådant grepp om människorna. Men om vi skrapar under ytan finns det också bland de så kallade sekulariserade svenskarna förmågan att fundera på de existentiella frågorna, om liv och död. En stor undersökning för några år sedan visade att en majoritet av människorna som bor i Sverige tror att det finns någon slags gud eller kraft som ligger bakom livet och existensen. Människor är uppenbarliten intresserade av andliga frågor även om de inte går regelbundet till någon traditionell kyrka.

I filmen upplever jag att två olika synsätt möts och diskuteras. Benedictus står för inställningen att Gud är något statiskt som är åtskilt från människor och som vill bestämma och sätta gränser medan kardinalen Bergoglio, som blev påve Franciskus, vill se det gudomliga i varje människa. Att påve Franciskus därför menar att det är människors plikt att förbättra världen och göra livet bättre för de fattiga, för i alla varelser finns guds närvaro. Det är en diskussion som egentligen finns i andra sammanhang också, inte bara i religiösa sammanhang.

En annan av filmens många styrkor är att visa att inget bara är vitt eller bara svart. Att saker kan ses ur olika synvinklar. I medier idag framställs så mycket i svart eller vitt, rätt eller fel, ont eller gott. Men inget är egentligen så glasklart enkelt och entydligt.

Filmrecension: Unga Kvinnor – stor film om det lilla livet

by

Titel: Unga Kvinnor (Little Women)
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 24 januari 2020

Unga kvinnor är baserad på boken med samma namn skriven 1868 av Louisa May Alcott och utspelar sig i Usa som precis genomlidit ett inbördeskrig. Regin står Greta Gerwig för som tidigare gjort ”Lady Bird”. Filmen kretsar kring de fyra systrarna Josephine ”Jo” (Saoirse Ronan), Margaret ”Meg” (Emma Watson), Amy (Florence Pugh) och Elizabeth ”Beth” (Eliza Scanlen). Vi får följa hur de växer upp och lämnar barndomen för att träda in i vuxenlivet med allt vad det innebär, särskilt i en tid som denna där fattigdom, sjukdom och den osäkerhet en ogift kvinna möter är ständigt närvarande. Vi pendlar mellan de tidiga åren som innehåller mycket lek och stoj och de äldre åren där allvaret hunnit ikapp och svåra val kantar deras liv.

Fokus ligger på Jo och hennes längtan att skriva, både för att hon älskar det men också ett sätt att överleva och livnära sig och sin familj. Saoirse Ronan lyckas perfekt med att porträttera blandningen mellan livlig själ och den allvarsam storasystern. Hon är enkel att relatera till i sitt yviga humör och samtidigt ett väldigt djup och en sällsynt vilja att gå sin egen väg som är beundransvärd.

Genom hela filmen så flyttar sig handlingen mellan tiderna vilket tydligt visas i färgerna och tempot, ändå är det spännande att se att trots de olika svårigheterna som möter syskonen så finns värmen alltid kvar. Det ljusa och det mörka som återfinns i alla epokerna av deras liv. Vissa stunder mer tydligare än andra. De tidiga åren med de klara färgerna, de ljusa rösterna, de lätta stegen; inte obekymrade men inte lika drabbade av den tyngd som kommer med tiden. Och de senare åren där kontrasterna kring hållningen, klädseln, till och med röstläget, som har gått ner någon oktav, är så talande. Det är annorlunda, men på många sätt samma.

Greta Gerwig är duktig på att fånga små detaljer i det alldagliga och göra något exceptionellt av något ganska ordinärt. Det är egentligen ”bara” en film om fyra systrar men det blir både intressant och fängslande i sättet som de gestaltas. Deras hyss, rollerna som de har gentemot varandra och sätten de försöker bryta sig loss från de givna formerna. En historia om den lilla människan, de små valen som skapar det stora livet. En enkel film om att glida ifrån varandra för att sedan kunna komma ännu närmare. De avgörande händelserna som skapar en intensitet i drömmarna; de måste följas.

Den starkaste scenen är när Jo och Beth befinner sig på stranden och pratar om framtiden. Jo har tvivel i sitt skrivande och har bestämt sig för att ge upp sin dröm. Beth ber henne att fortsätta. Hon ser Jo i hennes osäkerhet och säger åt henne att om hon inte kan skriva för sin egen skull så kan hon väl fortsätta skriva för hennes. Det lämnar en kvar med insikten att det ibland är svårt att följa sin dröm för alla de hinder som kommer i vägen och att det kan kännas meningslöst att göra det för sig själv, därför kan det vara enklare att göra det för någon annan. Berätta historien om sin syster, om sin uppväxt, om sitt liv för att det finns någon där ute som behöver höra det. När det blir svårt att göra för sig själv, gör det för någon du älskar tills du börjar älska det igen.