Jag och min bror
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi Monia Chokri
Jag skulle vilja tycka om den här filmen. Bland annat på grund av att det är en debutfilm av Monia Chokri, som har en bakgrund som skådespelerska på scen, film och TV. Hennes genombrott på film kom 2010 med Xavier Dolans uppmärksammade film Hjärtslag där hon har den kvinnliga huvudrollen. Jag och min bror är hennes långfilmsdebut. Filmen av öppningsfilm i sektionen Un Certain Regard i Cannes 2019.
Filmen handlar om en ung kvinna, Sofia, relativt ung i alla fall, som börjar närma sig den ålder då hon inte längre kan få barn. Hon har egentligen panik för att hon inte lyckas hitta den stora kärleken, fast det döljer hon genom att vara helt hopplös. Hon pratar för mycket, väljer fel män, bråkar med alla hon möter och hatar sin brorsas nya flickvän.
Filmen börjar med att hon misslyckas med att få det jobb hon vill ha ett jobb hon trodde var menat för henne. Hon har skrivit en doktorsavhandling i den traditionstyngda patriarkala miljön på universitetets filosofiska institution. Men när hon inte får jobbet hon sökt där, kastar hon demonstrativt hela sin avhandling i luften.
Visst, det skulle kunna vara intressant. Men filmen följer inte upp de trådar som skulle kunna ge något. Det första som gör filmen svår att engagera sig i är att filmens huvudperson, Sofia, är extremt otrevlig. Det är inte alls konstigt att hon inte fick jobbet. Vem vill ha en sådan kollega?
När hon nu är arbetslös och utan bostad har hon inget annat val är att flytta in hos sin storebror Karim, vilket ingen av dem har något emot. Det finns saker i luften där som får mig som tittare att misstänka att deras relation är mer än bror och syster. För en dag blir Karim plötsligt och otippat störtkär i Sofias abortläkare. Sofia känner sig helt övergiven och hon blir om möjligt ännu otrevligare. Det är omöjligt att känna någon form av sympati eller förståelse för henne.
Jag satt och skruvade mig filmen igenom och önskade bara att denna prövning skulle ta slut.