Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Woody Harrelson kommer till galapremiären av Triangle of Sadness

by

I veckan hålls en galapremiär i Stockholm för Triangle of Sadness. Med anledning av den kommer Woody Harrelson till Sverige för att närvara på röda mattan tillsammans med Ruben Östlund och flera av de andra skådespelarna från filmen.

Ett pressmeddelande berättar:
Med anledning av Triangle of Sadness premiär på svenska biografer kommer nu Woody Harrelson till Stockholm. Han kommer gå på röda mattan den 6 oktober tillsammans med Ruben Östlund, Zlatko Buric, Vicki Berlin, Carolina Gynning och Henrik Dorsin med flera. Triangle of Sadness fick sin världspremiär på den prestigefyllda filmfestivalen i Cannes i våras där filmen också tog hem ett av filmvärldens finaste pris – Palme d’Or.
Triangle of Sadness är en samtidssatir som genom modellparet Carl (Harris Dickinson) och Yaya (Charlbi Dean) tar avstamp i modevärldens finrum, fortsätter på en lyxyacht tillsammans med miljonärer, vänliga vapenhandlare och en marxistisk sjökapten (Woody Harrelson) och slutar på en öde ö där hierarkierna vänds upp och ned i kampen om överlevnad.
Triangle of Sadness får premiär på svenska biografer över hela landet den 7 oktober.

Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Triangle of Sadness

Lasse Hallström: Medium till stor hjälp då vi filmade Hilma

by

Lasse Hallström, foto: Jenny Drakenlind

Hilma af Klint var övertygad om att andevärlden existerar. Lasse Hallström tog fasta på det då han skrev manus och regisserade filmen Hilma. Han gick till medium för att få kontakt med Hilma.

Filmen Hilma har svensk biopremiär 19 oktober och visas därefter på Viaplay från 18 november.

Foto: Magnus Ragnvid

Lasse Hallström samlade information om Hilma af Klint i närmare fyra år innan filmen spelades in. Han har läst doktorshandlingar, haft kontakt med stiftelsen som förvaltar Hilmas arv, haft tillgång till alla hennes anteckningsböcker, blivit visad runt av hennes släktingar till alla platser som var viktiga för henne och han hade kontakt med Hilma genom mediet Benny Rosenqvist flera gånger, redan från projektets start.

– Det kändes verkligen att Benny fick kontakt med Hilma. Det var till stor hjälp. Jag fick mycket till filmen på det sättet, saker jag använt i repliker och information om hur Hilma och hennes grupp av konstnärsväninnor fungerade tillsammans, säger Lasse Hallström.

Inte bara Lasse Hallström träffade medium under arbetet med filmen, flera av skådespelarna hade kontakt med Hilma genom medium.

Lasse Hallström träffade några andra medier också under researchen, men dessa kontakter kändes inte bra.
– Nej det kändes inte alls lika äkta, berättar han.

Så även om Lasse Hallström tror på att det är möjligt att få kontakt med de som gått ur tiden är han noga med att det ska kännas seriöst och trovärdigt.

Lena Olin och Tora Hallström som spelar Hilma i olika åldrar. Foto: Jenny Drakenlind

Filmen skiljer sig en del från tidigare verk om Hilma af Klint då den fokuserar mycket på hennes tro. Kontakten med medium har fördjupat Lasse Hallströms intresse för andlighet.
– Det har varit otroligt omvälvande, säger Lasse Hallström. Genom Benny fick jag kontakt med mina föräldrar som gick bort 1997 och 1999.

Det var framför allt Hilma af Klints engagemang och intresse för andevärlden som inspirerade Lasse Hallström att göra filmen. Han berättar att hans fru Lena Olin hade sett en film, Personal Shopper, där det dök upp en svensk konstnärinna som sade att hon målade andevärlden. Det var Hilma af Klint.
– Jag blev fascinerad av Hilma af Klint och hennes tankar och hur hon sade sig måla andevärlden, berättar Lasse Hallström.

Filmen bygger på tre teman kring Hilma af Klint: konsten, det andliga intresset och hennes självständighet som kvinna, som en tidig kämpe för kvinnors rätt att leva självständigt. I filmen berörs två kärleksrelationer hon ska ha haft med kvinnor.
– Det är inget nytt jag kommer med, det finns en hel del om detta i det material om henne som redan publicerats i avhandlingar och i film. Vi har också fått det bekräftat av Hilma då hon talat genom Benny, säger Lasse Hallström.

Lasse Hallströms intresse för andliga frågor började några år tidigare än arbetet med filmen Hilma. Intresset startade då han gjorde research för en film om UFO, kontakt med existenser i rymden.
– UFO har alltid fascinerat mig och det finns många kopplingar till andlighet där, frågor om tid och rum, säger han.

Filmen om UFO har inte förverkligats än.
– Manuset behöver skrivas om i så fall, säger han.

Kanske kommer det ytterligare någon film av Lasse Hallström om mediumskap. Han berättar att han samlar material om ett kvinnligt medium. Så kanske det blir en film.

Foto: Jenny Drakenlind

Fakta om Lasse Hallström:
Lasse Hallström har gjort ett trettiotal filmer En kille och en tjej, ABBA – The Movie, Två killar och en tjej, Mitt liv som hund, Alla vi barn i Bullerbyn, Mer om oss barn i Bullerbyn, Gilbert Grape, Ciderhusreglerna, Chocolat och Hachiko – En vän för livet.
Innan karriären som spelfilmsregissör hade Hallström redan gjort sig känd för den breda tv-publiken i Sverige då han samarbetade med vännerna Magnus Härenstam och Brasse Brännström i ett flertal tv-program. Han gjorde också de flesta av gruppen ABBA:s musikvideor.

Hilma och hennes konstnärsväninnor.

Filmrecension: Born To Fly – Bångstyrig dokumentär om pojken som nådde oanade höjder

by

Born to fly
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 september 2022
Regi: Brennan Robideaux

Born to Fly är berättelsen om pojken som aldrig gav upp, som ständigt pushade sig själv och till slut vann guld och gröna skogar. Vi har hört den förut, men det hindrar inte regissör Brennan Robideaux från att beröra.

Armand Duplantis har väl knappast gått någon sportintresserad förbi. Han är stavhopparen från Louisiana som sedan barnsben lagt all vaken tid på sporten. En engagerad pappa gjorde allt för sin son, tränade honom och byggde i trädgården en enkel konstruktion med ribba med två stolpar emellan. Det blev Mondos huvudsäte för att kunna utveckla sina kunskaper inom stavhoppandets ädla konst. Han excellerade och snart blir istället de stora arenorna hans hemort.

Med en mamma från Sverige var det svenska traditionerna nära förbundet med familjens seder och värderingar. Därför var steget inte långt att välja Sverige före USA som värdland. En blott sjuttonårig Mondo kommer till Sverige och inser först inte den extrema konkurrensen som råder på den elitnivå där han befinner sig. Nerver och omognad blir hinder på vägen att nå de riktigt stora pokalerna. För Mondo finns bara ett mål. Världsrekordet på 6.16 meter har varit i sikte enda sedan han började tävla som fyraåring hemma i trädgården.

Brennan har gjort en berörande men ofokuserad film om stavhoppslegenden Armand Duplantis där familjen är kitet – ankare som får honom att flyta trots upprepade motgångar. Dynamiken pappan och sonen emellan är stark.  Oftast är den varm och kärleksfull men ibland skärv och hård. Engagerade föräldrar pushar honom till oanade höjder.

Effektivt illustrerar Born To fly hur tufft det kan vara som elitidrottare, vad som krävs för att nå sina mål och hur en världsrekordhållare också ibland kan tappa det. Även om Mondo är fascinerande sammanbiten.

Trots att Born To Fly har hjärtat på rätt ställe är det en ojämn film med ett spretigt manus, som att regissören inte vet vad han vill säga. Är det den klassiska berättelsen om hur allt är möjligt bara man ger sig fan på det? Eller handlar det om att konkurrensen där uppe bland höjdare är stenhård eller att familjen är allt för att man ska lyckas här i världen? Det är oklart vad fokus ligger om inte på Armand.

Han är en udda fågel som oväntat drar mattan över fötterna på giganterna. Stavhopparen Hendricks beskriver Mondo som en idrottare som inte fyller något klassisk manus för hur en stavhoppare ska vara. Det är fräsch oväntad vinkel att få höra de andra idrottarnas perspektiv med avundsjuka och frustration som naturliga ingredienser. Born To Fly är  enkelspårig och redovisade utifrån mall 1A. Det är en bångstyrig dokumentär som kunde varit så mycket mera om man bara vågat välja väg.

Petter Stjernstedt

Filmrecension: Triangle of Sadness – rolig, absurd, tragisk, tankeväckande

by

Triangle of Sadness
Betyg 5
Svensk biopremiär 7 oktober 2022
Manus och regi Ruben Östlund
I rollerna ser vi Harris Dickinson, Charlbi Dean, Woody Harrelson, Zlatko Buric, Vicki Berlin, Henrik Dorsin, Dolly De Leon, Iris Berben, Sunnyi Melles och Oliver Ford Davies

En underbar dissekering av det kapitalistiska västerländska samhället. Ett lustmord på den rika överklassen. Jag går ut från salongen helt omskakad. Ruben Östlund skärskådar och granskar vårt samhällssystem där klyftan mellan de rika och den stora arbetande massan är gigantisk och därför också har helt olika liv. Triangle of Sadness är absurd och komisk, men trots att vissa scener verkar överdrivna sätter sig skrattet i halsen.

Filmen vann Guldpalmen, det finaste priset i filmfestivalen i Cannes 2022. Därmed blev Ruben Östlund tvåfaldigt vinnare av Guldpalmen. Fem år tidigare vann han med The Square.

Vi följer ett ungt par, modeller och influencer, Carl (Harris Dickinson) och Yaya (Charlbi Dean), som hänger ihop kanske mest för att de båda har nytta av att synas tillsammans. Eller så finns det kärlek, det är osäkert, både dem och vi som ser filmen. De får följa med gratis på en en lyxyacht tillsammans med miljonärer, vänliga vapenhandlare och en marxistisk sjökapten (Woody Harrelson). Där får vi se en skarp, delvis absurd, men egentligen väldigt realistisk skildring av de gigantiska klyftorna mellan de rika och arbetarklassen i det moderna kapitalistiska samhällssystemet.

En talande scen är när den äldre hustrun till den stenrika ryssen badar i en bubbelpool, uppassad av en ung kvinna i serveringspersonalen. Plötsligt inser den rika ryskan hur orättvist det är att hon själv kan ligga i badet och njuta medan personalen inte får bada. Hon bestämmer att all personal ska bada. Eftersom hennes man är så rik att han kan köpa lyxbåten kan ingen sätta emot. Att mitt i allt stök med allt som ska fixas inför kvällens kaptensmiddag tvinga ut all personal att bada – det gör att jobbet bara blir ännu stressigare för de anställda. En metafor för hur de rika och mäktiga många gånger bara ställer till det när de vill ge något till de fattigare och mindre mäktiga.

En katastrof slår också till mot lyxresan och vi får se en spyscen utan like. Scenen kan verka överdriven och en slags dissekering av överklassen. Jag ser ovädret som en metafor för vart mänskligheten tycks vara på väg mot, klimathotet. De slöseri som världens rika och för den delen också medelklassen står för banar definitivt vägen för klimatförändringarna.

Ruben Östlund vrider och vänder på könsroller och begrepp om vem som har makten och varför. Allt avslutas på en öde ö där hierarkierna i kampen om överlevnad vänds upp och ned. Plötsligt är det andra egenskaper som avgör vem som får makten.

Det finns mycket att fundera på och prata efter att ha sett filmen. Ruben Östlund ger inga tydliga svar. Han visar på det absurda i den kapitalistiska västvärlden men visar också på svårigheter att hitta ett alternativ. Han ställer frågor kring vad människor är. Är vi av naturen drivna av viljan att dominera andra? Vem har rätt att dominera och bestämma?

Triangle of Sadness är rolig, absurd, tragisk, tankeväckande. En stark film som skruvar och vrider och vänder på könsroller, makt och hierarki.

Filmrecension: See How They Run – Charmig “whodunit” i Agatha Christies anda

by

See How They Run
Betyg 3
Svensk biopremiär biopremiär 30 september 2022
Regi Tom George
I rollerna Sam Rockwell, Saoirse Ronan, Adrien Brody, David Oyelowo, Ruth Wilson, Reece Shearsmith, Sian Clifford, Harris Dickinson, Charlie Cooper

See How They Run är en meta-“whodunit” som behandlar genren den verkar inom. Den går upp på bio knappt en månad efter att Lucy Worsleys biografi om den lika hemlighetsfulla som svårfångade deckarförfattaren publicerades. Har hela världen blivit Agatha Christie-tokig?

Filmen utspelar sig tidigt 50-tal. Miljön är Londons teaterscen, West End. Estetiken påminner om fjolårets Last Night in Soho blandat med Wes Anderson. Agatha Christies pjäs The Mousetrap gör succé och ska snart spelas in som film. En osympatisk jänkare (Adrien Brody) ska agera regissör. Men i samband med en fest backstage för att fira det hundrade framförandet av pjäsen blir han mördad i kostymförrådet. Alla är misstänka och har sin egna motiv för att vilja ha ihjäl Hollywood-regissören.

Sam Rockwell och Saiorse Ronan spelar de två Scotland Yard-poliserna som ska lösa fallet. En stor del av behållningen i filmen är just deras personkemi. Brittisk statushierarki bidrar med ytterligare ett komiskt inslag när de kallar varandra för kommisarie, inspektör, konstapel, etc., till absurdum. I slutändan blir det kanske för mycket pastisch, mer komedi än mysterium, men alltjämt en charmig whodunit.