Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Beck: Inferno – har helt tappat det som är Beck

by

Beck: Inferno
Betyg 2
Premiär på TV4 Play 8 december 2023
Regi Pontus Klänge

Det som präglade Beck, böckerna och de första filmerna, är samhällskritiken, dess aktualitet. Det har denna film nummer 49 i serien om Beck helt tappat. Vi får följa en berättelse som är förutsägbar och berättats i många versioner i andra filmer redan och som inte alls säger något om det svenska samhället idag. ”Beck – Inferno”, liksom allt Beck-filmerna bygger på författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöös böcker om Martin Beck.

Det är tre saker som gör att denna Beck-film fallerar. Att den saknar skärpa i samhällskritiken är det första. Det andra är att Beck, spelad av Peter Haber, reduceras till en bifigur medan polismannen Josef Eriksson (som spelas av Martin Wallström) tar över huvudrollen och han är rätt ointressant. Martin Beck har en intressant personlighet men när han nu är helt borta ur fokus är det på gränsen till falsk marknadsföring att kalla det en Beck-film. Martin Wallström var en av två skådespelare (den andre var väl norrmannen Kristofer Hivju som är jättebra som vilde i Game of Thrones men inte riktigt hittat en plats i Beckfilmerna)som jag tror togs in för att axla den roll av svart får, Gunvald Larsson, som Mikael Persbrandt spelade. Men Josef Eriksson är inte på långa vägar i nivå med Gunvald Larsson. Nej tack, säger jag. Martin Wallström är bra i andra filmer men här är hans karaktär inte intressant nog att dra en hel film. Dessutom när berättelsen delvis handlar om en lögn som Josef tillsammans med avdelningschefen Alexandra ”Alex” Beijer (spelas av Jennie Silfverhjelm) utreds för.

Det tredje skälet är att hela historien misslyckas med att bli spännande eller engagerande. Det är inget nytt som berättas om korrumperade polischefer och stenrika företagare som är kriminella. Det största problemet är att detta i dagens Sverige helt förlorat realism. Knarkhandeln i Sverige styrs av gängkriminella som använder många unga från förorter. Att de gängkriminella i Sverige skjuter ihjäl varandra och ibland också mördar människor som råkar befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt borde inte någon ha missat och att det är dessa gäng som styr knarkhandeln borde inte vara någon hemlighet.

Om man inte är berörd av samhällets problem idag, om man bor i områden där man är skyddad, ja så förstår man inte vad som är en äkta Beck-berättelse. Visst går det att göra filmer om fantasiberättelser, om saker som inte alls är realistiska och inte säger något om samhällsproblemen, men då går det genuina med Beck-filmer och berättelser förlorat.

OBS: Det kommer ett reklamklipp från något annat först i denna trailer. Det är trots allt en trailer från det kommersiella företaget TV4 Play, som ju vill tjäna pengar på reklam överallt.

Filmrecension: Bamse och världens minsta äventyr – Rolf Lassgård som Bamse är lysande

by

Bamse och världens minsta äventyr
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 december 2023
Regi Christian Ryltenius

Märkligt nog är en film om Sveriges mest älskade björn en film som tål en riktigt djup analys. Inte för att det förekommer något oceansikt djup, utan för att den så väl demonstrerar problematiken i att modernisera och bredda ett älskat koncept. Då Bamse skulle bli biofilm med ’’debuten’’ 2015 fanns en spänning och laddning. Oavsett hur gammal, förbittrad eller cynisk någon må vara är björnen med blå toppluva en nationalklenod som är en närmast cementerad del av svensk kultur som är svår att värja sig ifrån. Med tanke på att generation efter generation exponerats för fenomenet, antingen genom böckerna eller de – närmast, legendariska filmerna med den eminente Olof Thunberg som berättare, fanns det förväntningar, till och med en viss oro. Bamse och Tjuvstaden må ha varit imponerande på ett rent tekniskt plan, med följsam animation och vackra färger, men trots gott handlag var det uppenbart att något hade skett.

Att snegla på våra vänner i väst och låta sig inspireras och, i vissa fall, stjäla diverse inslag är inte fel utan snarare oundvikligt. Men när det skall implementeras i en institution – som Bamse måste kategoriseras som, blir det problematiskt. Detta eftersom det finns tydliga och rigida strukturer som inte alls är särskilt mottagliga – eller ens lämpliga, att fusionera ihop med de mest tradiga Disney-ingredienser. Framförallt fanns det något forcerat, närmast krystat över hela framförandet, alltifrån regin till röstskådespelarna. Detta har fortsatt plåga de tre uppföljarna och någon behaglig eller tillfredställande form har aldrig hittats.

Precis samma åkommor dras Bamse Och Världens Minsta Äventyr med. Återigen är det en film som saknar autenticitet och som bär på ett falskt leende. Där de bästa barnfilmer känns som rena njutningar, där alla iblandade njuter av miljön och materialet, känns detta som en belastning, liksom den stackars sommaranställda på Gröna Lund som tvingats på en stor och varm maskot-kostym. Det pressas in en rad löjliga musikaliska nummer som – trots musik av den legendariske Georg Riedel, känns som AI-skapelser.

Dock finns det också inslag då regissören Christian Ryltenius lyckas kombinera gammalt med nytt. Det gäller framförallt ett par av röstskådespelarna som hittar helt rätt, Rolf Lassgård i rollen som Bamse är fortfarande helt lysande, detsamma kan också sägas om Johan Rabaeus som Krösus Sork. Men den största komiska explosionen sker då före detta statsminister mm Carl Bildt träder in i en kort men mycket betydande roll, vid det tillfället lyckas Ryltenius version av Bamse äntligen kännas modern men samtidigt genuin. Då blir filmen äntligen unik, bekväm med sig själv och sitt budskap.

Slutspurten bjuder också på lite klassisk dunderhonungs-action som tillfredsställer alla åldrar. Dessa ljuspunkter lyfter det hela till att vara acceptabelt men fortfarande långt ifrån fulländat, något denna björn har förmågan att vara.

Filmrecension: Aquaman And The Lost Kingdom – en clownshow utan hänsyn, respekt eller tilltro till sin publik

by

Aquaman And The Lost Kingdom
Betyg 1
Svensk biopremiär 20 december 2023
Regi James Wan

Då uppföljaren till Aquaman har premiär är det fyra dagar kvar till julafton. Det är en tid som brukar associeras med lugn, familj, fina julkappar och god mat. Men sedan finns avigsidan av högtiden – den hopplösa släkten, presentstress, brända pepparkakor och julklappar som inte gör någon glad. Aquaman And The Lost Kingdom är den där klappen som försätter barnen i tårar och som gör hela firandet till en mardröm.

Då man läser om den – påstått, problematiska inspelningen av The Lost Kingdom kan man fråga sig en sak, vem ville egentligen ha en uppföljare? Förvisso lyckades den första filmen spela in hutlösa 1,1 miljarder dollar, men bemötandet av delar av publiken och framförallt kritiker var inte i närheten av samma breddgrad som intäkterna. Och då hela DCEU-satsningen, som Aquaman var en del av, sakteliga har kremerats och spritts med vinden blir existensberättigandet än mindre. Dock har Warner Brothers bjudit på ett par överraskningar i år, både The Flash och Shazam: Fury Of The Gods har varit fullt acceptabla filmer, något som flertalet DCEU-filmer inte kunnat associeras med. Därför fanns det hopp om att regissören James Wan skulle fatta galoppen och göra en bättre, roligare och mer underhållande uppföljare. Men precis allting har gått åt pipsvängen, den beryktat kaotiska inspelningen sipprar in i varenda beståndsdel och gör Aquaman And The Lost Kingdom till ett praktfiasko.

Efter hård kritik om brist på humor och hoppfullhet har ett antal DCEU-filmer försökt ställa om, det har gett blandat resultat. The Flash lyckades att integrera humorn med finess och utan någon som helst ansträngning. Fjolårets Black Adam och årets Blue Beetle föll däremot som bowlingkäglor. The Lost Kingdom tillhör den andra kategorin men lyckas gå ett steg längre – vad gäller att misslyckas kapitalt. Ännu en gång består humorn av den mest pinsamma sortens toaletthumorn, huvudrollsinnehavaren Jason Momoa har också getts mer kreativ makt denna gång, detta genom att få ’’bidra’’ till manuskriptet. Momoa – som privat gillar att skoja och flamsa, har dock fört in helt fel sorts kreativa energi. Hela The Lost Kingdom är som ett urspårat och humorlöst skämt, där den enda som finner det lustigt är berättaren själv. Sättet filmen kränger och grimaserar för att förmedla komik eller dramatik är så plågsamt att se på att det orsakar huvudvärk.

Att inspelningen varit ett kaos är inte bara märkbart, tumultet har tagit överhanden och manifesterar sig som slutresultat. Det finns ingen som helst samlad vision eller ens tanke om en någotsånär sammanhängande film. Flera gånger om känns det som att se på femtio olika filmer, tonen ändras konstant och det rent narrativa är rörigare än något av de hushåll som Marie Kondo brukade besöka.

Ingen av de inblandade verkar överhuvudtaget bry sig, dock är det svårt att klandra dem då försök att rädda åbäket är lika produktivt som att flytta om stolarna på Titanic. Men det är inte ofta som vi får se skådespelare och regissörer vifta vit flagga ett par minuter in i en film, det hela verkar bara vara en övning i att överleva. Detta leder till att allt och alla beter sig som clowner. Skådespelet är lika seriöst som då Björn Ranelid ställde upp i Melodifestivalen. Jason Momoa behandlar det hela som sin privata lekstuga och skämmer ut sig själv bortom all beskrivning. Dock är det Yahya Abdul-Mateen II som kommer känna evig skam för sitt skandalöst apatiska skådespel, jag har aldrig sett en skådespelare så pass desperat, pressad och skrämd förut.

Den kvävande likgiltigheten och apatin som projiceras på publiken är rent giftig. Vad som än dyker upp – visuellt eller berättarmässigt, är det presenterat med en snarkning och en stendöd blick. Trots en påstådd budget på 200 miljoner dollar är filmen plastigare än något vi såg i Greta Gerwigs Barbie. Specialeffekterna är horribla, actionscenerna amatörmässiga och scenografin överdriven och smetig.

Man brukar säga att sjön suger, Aquaman And The Lost Kingdom bekräftar detta med eftertryck. Det här är en clownshow utan hänsyn, respekt eller tilltro till sin publik och en ren skamfläck för serietidningsfilmer.

Filmrecension: The Holdovers – lyfter till fantastiska höjder

by

The Holdovers
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 januari 2024
Regi Alexander Payne

Att se Alexander Paynes senaste film är som att träda in hos en gammal vän. Vad som följer efter entrén till den bekanta bostaden är en klassisk middag, där varje tillbehör är tillagat med kopiösa mängder kärlek. Menyn må inte vara särskilt originell eller nyskapande, men genomförandet och kärleken som kryddat den lyfter det hela till fantastiska höjder.

Likt andra prominenta filmskapare som figurerat på biograferna under 2023, väljer Alexander Payne att gå tillbaka i tiden- visuellt, narrativt och strukturellt. Paynes filmer har mestadels rört sig i nutida miljöer, där tematiken berört den moderna människan och de många livskriser som kan drabba. Men efter att ha försökt ta ut svängarna med ren och skär absurditet och science-fictioninslag med Downsizing gick allt snett. Filmen med en krympt Matt Damon i huvudrollen förblir ett fiasko, men The Holdovers känns som – tack och lov, som en enda lång och kraftfull motreaktion.

Payne går nu tillbaka, bokstavligt talat, genom att göra en film som behandlar både unga och gamla, samt en tidsera som till synes verkar skild från vår samtid, men som successivt visar sig ha alltför många likheter både vad gäller bristen på tolerans och förståelse och även svårigheterna att hantera trauman. Men inledningsvis känns presentationen av det unga 1970-talet närmast ansträngt. Allt ifrån filmstudion Universals retro-logotyp till artificiella bildartefakter känns påklistrat och inte det minsta behövligt. Det digitala fotot – som trots behagligt analogt filmgryn, känns tyvärr anakronistiskt i och med alltför modern komposition.

Men dessa tekniska felsteg är snabbt glömda eftersom Alexander Payne är i högform, inspirationsnivån är rekordhög vilket leder till en av regissörens absolut bästa filmer på flera år. De amerikanska filmskapare som är fascinerade av det vardagliga och nästintill menlösa, har alltid haft nära till surrealismen, detta för att skapa humor och en sorts behövlig självdistans för att ge publiken andrum. Frågan är dock om någon har hittat ett bättre sätt att blanda ironi, lätt surrealism, självdistans och värme än Alexander Payne då han är i sitt esse.

Tematiken och berättarstrukturen må vara familjär men istället för att kännas typisk eller tradig framstår den istället charmigt traditionell. Även om det finns igenkännbara karaktärer – som tangerar att vara stereotyper, samt händelser som setts tusentals gånger förut, så presenteras allt med en sådan ödmjukhet och omtanke att det är svårt att inte svepas med. Det må vara köttbullar och lingon som ligger på tallriken med då det smakar ljuvligt kan ingen klaga.

Payne är också vågad då det kommer till att röra filmen genom en rad olika och – ibland, oväntade faser. Då de mesta essentiella spelpjäserna tycks på plats vänds allting upp och ned för att sedan införa ett nytt berättarparadigm. Karaktärer som verkade vara centrala försvinner för att inte ses till igen. Denna aggressiva avpollettering kan tyckas vara grovhuggen men det blir istället ett oerhört stilfullt sätt att successivt ta sig in i filmens emotionella kärna, som på ett sympatiskt sätt studerar faran och tragiken att inte våga – eller hoppas, på något bättre. Lager för lager skalas bort, och till slut återstår bara de mest centrala personerna och händelserna.

Återföreningen med Paul Giamatti har också gett hög avkastning. Giamatti spelar förvisso en klassisk charmerande kuf i samma anda som Jack Nicholsons Melvin Udall från Livet Från Den Ljusa Sidan. Men Giamatti gör ett fantastiskt jobb genom att balansera mellan fullkomlig sadism och djup tragedi. Bredvid sig har Giamatti den unga Dominic Sessa som lyckas kanalisera samma ungdomliga nativitet och dumdristighet som Ethan Hawke i Döda Poeters Sällskap. Sessa och Giamattis relation må inte vara revolutionerande rent kreativt, men genomförandet är fullkomligt klanderfritt. Överlag är skådespelet på hög nivå och även Da’Vine Joy Randolph som bestämd och empatisk skolkock blir minnesvärd. Sedan tillkommer Paynes klassiskt tokiga humor som blandar högt och lågt men som alltid framstår som smakfull och helt i enighet med sitt berättande.

The Holdovers må inte vara det mest originella som gjorts men den är makalöst familjär och trygg. Det är en åktur som är utmärkt från början till slut och en av Alexanders Paynes allra bästa filmer.

Film om Sara Parkman inviger Tempo Dokumentärfestival som firar 25 år

by

Måndagen den 4 mars 2024 går startskottet för Tempo Dokumentärfestival, som 2024 firar 25-årsjubileum! Festivalens invigningsfilm blir Som vi har älskat – en film om Sara Parkman av regissören Gustav Ågerstrand och årets fokus blir PENGAR.

Ett pressmeddelande berättar:
– Det är otroligt roligt att få öppna festivalen med Som vi har älskat – en film om Sara Parkman. Parkman är ju en så älskad artist och filmen målar ett intimt och mångfacetterat porträtt av henne, samtidigt som den lyfter och hyllar kulturens värde.Tempo har dessutom fått följa regissören Gustav Ågerstrands filmbana sedan vi visade hans kortfilm, Tjuvgods, i vår talangtävling New Doc 2013, så det känns helt rätt att nu kunna visa hans första långfilm i ensam regi, säger Ulrika Bandeira, Tempos konstnärliga ledare.

Filmen får premiär på Tempo, där den också är nominerad till den svenska långfilmstävlingen Tempo Documentary Award. Under våren kommer Som vi älskat – en film om Sara Parkman få svensk biodistribution av Folkets Bio, med premiär den 15 mars.

Tempo dokumentärfestival har varje år ett fokus, som återspeglas i flera av de medverkande titlarna. 2024 djupdyker Tempo i PENGAR.

– I en tid då ord som inflation och belåningsgrad är på allas läppar, samtidigt som det diskuteras om kulturen ska drivas av vinstintressen har vi valt att ha ett särskilt fokus på PENGAR. Här kommer vi att visa dokumentära verk som lyfter allt ifrån konsekvenserna av en globaliserad marknad och inkomstklyftor till lyx och överflöd. Vi kommer även att snudda vid de värden som inte kan mätas i pengar, säger Ulrika Bandeira.

Filmerna på 25:e upplagan av Tempo Dokumentärfestival kommer visas på biografer runt om i Stockholm, såväl som digitalt på strömningstjänsten Draken Film, med några få undantag. Alla medverkande titlar i festivalprogrammet släpps den 7 februari. Mer information samt pressbilder kommer löpande att finnas på www.tempofestival.se.