The Holdovers
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 januari 2024
Regi Alexander Payne
Att se Alexander Paynes senaste film är som att träda in hos en gammal vän. Vad som följer efter entrén till den bekanta bostaden är en klassisk middag, där varje tillbehör är tillagat med kopiösa mängder kärlek. Menyn må inte vara särskilt originell eller nyskapande, men genomförandet och kärleken som kryddat den lyfter det hela till fantastiska höjder.
Likt andra prominenta filmskapare som figurerat på biograferna under 2023, väljer Alexander Payne att gå tillbaka i tiden- visuellt, narrativt och strukturellt. Paynes filmer har mestadels rört sig i nutida miljöer, där tematiken berört den moderna människan och de många livskriser som kan drabba. Men efter att ha försökt ta ut svängarna med ren och skär absurditet och science-fictioninslag med Downsizing gick allt snett. Filmen med en krympt Matt Damon i huvudrollen förblir ett fiasko, men The Holdovers känns som – tack och lov, som en enda lång och kraftfull motreaktion.
Payne går nu tillbaka, bokstavligt talat, genom att göra en film som behandlar både unga och gamla, samt en tidsera som till synes verkar skild från vår samtid, men som successivt visar sig ha alltför många likheter både vad gäller bristen på tolerans och förståelse och även svårigheterna att hantera trauman. Men inledningsvis känns presentationen av det unga 1970-talet närmast ansträngt. Allt ifrån filmstudion Universals retro-logotyp till artificiella bildartefakter känns påklistrat och inte det minsta behövligt. Det digitala fotot – som trots behagligt analogt filmgryn, känns tyvärr anakronistiskt i och med alltför modern komposition.
Men dessa tekniska felsteg är snabbt glömda eftersom Alexander Payne är i högform, inspirationsnivån är rekordhög vilket leder till en av regissörens absolut bästa filmer på flera år. De amerikanska filmskapare som är fascinerade av det vardagliga och nästintill menlösa, har alltid haft nära till surrealismen, detta för att skapa humor och en sorts behövlig självdistans för att ge publiken andrum. Frågan är dock om någon har hittat ett bättre sätt att blanda ironi, lätt surrealism, självdistans och värme än Alexander Payne då han är i sitt esse.
Tematiken och berättarstrukturen må vara familjär men istället för att kännas typisk eller tradig framstår den istället charmigt traditionell. Även om det finns igenkännbara karaktärer – som tangerar att vara stereotyper, samt händelser som setts tusentals gånger förut, så presenteras allt med en sådan ödmjukhet och omtanke att det är svårt att inte svepas med. Det må vara köttbullar och lingon som ligger på tallriken med då det smakar ljuvligt kan ingen klaga.
Payne är också vågad då det kommer till att röra filmen genom en rad olika och – ibland, oväntade faser. Då de mesta essentiella spelpjäserna tycks på plats vänds allting upp och ned för att sedan införa ett nytt berättarparadigm. Karaktärer som verkade vara centrala försvinner för att inte ses till igen. Denna aggressiva avpollettering kan tyckas vara grovhuggen men det blir istället ett oerhört stilfullt sätt att successivt ta sig in i filmens emotionella kärna, som på ett sympatiskt sätt studerar faran och tragiken att inte våga – eller hoppas, på något bättre. Lager för lager skalas bort, och till slut återstår bara de mest centrala personerna och händelserna.
Återföreningen med Paul Giamatti har också gett hög avkastning. Giamatti spelar förvisso en klassisk charmerande kuf i samma anda som Jack Nicholsons Melvin Udall från Livet Från Den Ljusa Sidan. Men Giamatti gör ett fantastiskt jobb genom att balansera mellan fullkomlig sadism och djup tragedi. Bredvid sig har Giamatti den unga Dominic Sessa som lyckas kanalisera samma ungdomliga nativitet och dumdristighet som Ethan Hawke i Döda Poeters Sällskap. Sessa och Giamattis relation må inte vara revolutionerande rent kreativt, men genomförandet är fullkomligt klanderfritt. Överlag är skådespelet på hög nivå och även Da’Vine Joy Randolph som bestämd och empatisk skolkock blir minnesvärd. Sedan tillkommer Paynes klassiskt tokiga humor som blandar högt och lågt men som alltid framstår som smakfull och helt i enighet med sitt berättande.
The Holdovers må inte vara det mest originella som gjorts men den är makalöst familjär och trygg. Det är en åktur som är utmärkt från början till slut och en av Alexanders Paynes allra bästa filmer.