• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Intervju med Raubtier om inte vill bli jämförda med Rammstein

24 augusti, 2010 by Jonatan Södergren

Den 22 september släpps det svenska industrirockbandet Raubtiers andra skiva Skriet från vildmarken, som bland annat innehåller singeln Världsherravälde där de sjunger om ett korrumperat P3.

Kulturbloggen fick lyssna igenom deras nya skiva och träffa hela bandet bestående av Hulkoff, Buffeln och Mörsare för en intervju.

Vilka är Raubtier?

Buffeln: Det är vi. Två tokstollar från Haparanda och en tokstolle från Uppsala.

Ni gick snabbt ifrån att vara förhållandevis okända till att vara ett av Sverige största metalband. Hur känns det att ha slagit igenom över en natt?

Hulkoff: Det tar lång tid att bli rockstjärnor över en natt. Jag och Buffeln har spelat tillsammans i tio år. Nu på sistone har det börjat gå jävligt bra.

Känner ni er som rockstjärnor?

Hulkoff: Hur känner sig en rockstjärna? Det är klart att det är smickrande när någon som går förbi oss visar sin uppskattning.

Buffeln: Det är många som får hybris men vi har inte fått det än och kommer troligtvis aldrig att få det. Vi är de vi alltid har varit.

Vad hade ni för ambitioner när ni startade bandet?

Mörsare: Jag var inte med när de bildade bandet.

Hulkoff: Vi nötte i tio år innan vi bytte namn och inriktning. Vår enda strävan är att skapa musik som går rakt in i hjärtat på alla som hör. Musik som berör – oavsett om det är att folk gillar eller hatar musiken även om det är roligast om folk gillar den.

Andra skivan är ofta svårare att skriva än den första på grund av fansens förväntningar. Känner ni någon press?

Buffeln: Nej, vi känner ingen press alls. Vi gör bara musik som vi själva tycker om.

Hulkoff: Vi kan inte göra musik som vi inte tror på.

Vad inspirerar er att skriva låtar?

Hulkoff: Det finns inget speciellt tema men jag tar ofta upp negativa aspekter av livet. Inspiration hittar vi i vildmarken och i skogen.

Mörsare: Jag skulle säga att flera av låtarna handlar om kämpaglöd.

I videon till Världsherravälde slår ni sönder TV-apparater med ZTV:s logga och nu går ZTV i graven. Hur ser ni på det?

Buffeln: Det är ju en seger för oss. MTV står näst på tur.

Hulkoff: Vi hatar mainstreamkulturen för den är så korrumperad. Utbudet är smalt och består bara av musik som inte berör. Jag har inte lyssnat på radio på flera år. Det är de stora bolagen med mycket pengar som köper upp all medietid och det värsta är att vi betalar skatt för public service.

Kommer ni åka på turné efter att ni släppt er nya skiva?

Hulkoff: Jag vi åker på turné i Skandinavien och Tyskland tillsammans med Sabaton. Vi tar det som det kommer men hösten börjar bli fullbokad.

Ni har ofta blivit jämförda med Rammstein. Tycker ni det finns några likheter mellan er?

Hulkoff: Vi blir jämförda med Rammstein av journalister med ett behov att stämpla saker. Det är bara ett enkelt sätt för dem att avskriva oss.

Mörsare: På nya skivan låter vi inte så mycket som Rammstein. Likheten är väl att vi spelar industrirock på vårt modersmål med en teatralisk frontman.

Hulkoff: Rammstein har inte så stor påverkan på vad vi gör. Jag lyssnar mest på Wagner, Beethoven och Eddie Meduza men vi har ingen tanke att låta som någon annan. Vi präglas av vad vi tycker om och jag kan inte sjunga som Joey Tempest. Jag har ingen fin, ljus stämma. Min röst är präglad av hembränd sprit och tobak. Det blir vad det blir.

Hur ser ni på framtiden. Kommer ni fortfarande att spela Kamphund om tio år?

Hulkoff: Det får framtiden utvisa. Vi kommer fortfarande att spela Kamphund om tio år om det är vad publiken vill höra.

Mörsare: Mitt tips är att alla ger nya skivan en chans och ser den med nya ögon. Jag tror vi kommer ha fullt med låtar som folk vill höra istället för Kamphund om tio år.

Arkiverad under: Intervju

Intervju med Islands mest spännande nya band: Hjaltalin

24 augusti, 2010 by Redaktionen

Hjaltalin är ett isländskt band som hemma på Island slog igenom med dunder och brak med förra plattan: sålde guld på hemmaplan, spelade runt om i Europa med bland andra Bloc Party, Cold War Kids coh Jens Lekman.

Nya plattan TERMINAL släpps i sverige den 25 augusti, och har redan fått lysande recensioner utomlands i bla MOJO 4 av 5, Clash Magazine 8 av 10.

Kulturbloggen lyssnade på kommande skivan, tyckte om vad vi hörde och fick en intervju med bandet. För att vi inte ska missa något med översättning publicerar vi intervjun som det var, på engelska:

You are said to be the next big Icelandic band. I think that the mainstream Swede have only heard about two Icelandic band/musicians before: Sigur Ros and Björk.
Your music is quite different from theirs, I think anyhow. How would you describe your music?

It’s difficult to describe, really, but the term ”chamber pop” may be appropriate, at least regarding the first album (Sleepdrunk Seasons). Hjaltalin’s sound today is more orchestral and wide rin scope. We try to use uncommon instruments, taken from the classical world, to create a new soundscape.

How do you work when you create your music?
Usually one of the two major songwriters in the group, Högni and Viktor come up with an idea or a song structure that we work out together. Some songs are written in cooperation but some of them come from those two fully written and arranged. We like to try new numbers live and change them, even from concert to concert.

What do you think about the texts?
At first we didn’t care that much about the actual content of the lyrics; the vocals were considered as an instrument, in a way. But now we try to make them more meaningful, and consider them very important.

What influences do you have for your music?
The music of Hjaltalín is quite varied, so there are lot’s of influences. Generally speaking, our influences encompass everything from classical to techno. The fun thing about Hjaltalín is that everyone in the group has very different musical tastes. Axel loves Sleigh Bells, while Guðmundur listens avidly to classical Icelandic pop song. Sigríður likes French chansons, while Rebecca likes having a party with some crazy mixtape. While all this happens, Högni and Viktor are in some corner, listening to some weird, contemporary classical music. This somehow makes up to a whole, which you can hear on Terminal.

How would you describe the new album “Terminal” if comparing it with your first album “Sleepdrunk Seasons”?
It is larger in scope, and more diverse, more ambitious. We are more experienced, I mean most of us hadn’t reach the age of 20 when we started working on Sleepdrunk Seasons, and that hopefully comes across in how the album sounds. The texts matter more, and the vocals of Sigríður are more prominent than in the previous album.

You are a nine piece band. Would you like to tell me the name of all nine and who is playing what?
We are actually seven.
Axel Haraldsson – Drums

Guðmundur Óskar Guðmundssson – Bass

Hjörtur Ingvi Jóhannsson – Piano/Keyboards

Högni Egilsson – Singer/Guitar

Rebekka Bryndís Björnsdóttir – Bassoon/Percussions

Sigrídur Thorlacius – Singer

Viktor Orri Árnason – Violin

When did you start the band Hjaltalin?
It started in the autumn of 2004, in our gymnasium, Menntaskólinn við Hamrahlíð, but the band varied a lot the first couple of years, both regarding style and members, but we can say that the band started as it looks like today in early 2006.

Are you still the same members?
No, but most of them are the same. We had a clarinet and a cello player, but we are seven today. There were also various members when the group started, and we were playing different kinds of music, but the seven members who are in the group now are all long time members.

How is it so keep together such a big band, with that many members?
It can be difficult, but it is extremely rewarding once we are on the same spot. Viktor is currently living in Berlin, but that is no big deal given that we are most of the time playing on the continent anyways. The large amount of members is just lovely. Everybody likes each other and the morale is very good.

What are going on now, are you on your way touring?
Actually we are currently in the Czech Republic, resting before we go to this festival in Hungary called Sziget. After that we will head back home, but we will be touring more and less all winter. We will be doing a small scandinavian tour in early september, but unfortunately we won’t be playing in Sweden, only Norway and Denmark.

Have you plans for coming to Sweden?
Yes, definitely. We have never been to Sweden, but we definitely want to come over.

Have you ever played in Sweden?
No, we have never played, which is kind of funny because we have played very often in all other Scandinavian countries. But this must change in 2011, hopefully sooner.

Do you like any Swedish musicians?
Yes, of course. We don’t even have to mention ABBA, which we all adore.. then you have lots of fine jazz musicians, like Jan Johansson, Monica Zetterlund and Esbjörn Svensson (who sadly passed away recently). We also like the Cardigans, and Martin Fröst, the brilliant clarinet player who played recently in Iceland. The Swedish indie scene is also influental in Iceland – your scene is definitely something we look up to.

What do think about living in Iceland and being a band?
Is it an advantage with all beautiful nature and old stories – or is it an obstacle with always have to use airplane when you are on tour abroad?

The thing about airplanes is very true in our case. It can be extremely cumbersome and inconvenient to take a plane every time you have to get somewhere, instead of taking a train or driving. So that is a disadvantage of living in Iceland. Regarding the environment, it is really a good thing to be there, because the music scene is so vibrant and open-minded. But we often get the impression that people abroad think that our music is directly influenced by the nature, elves, other famous Icelandic bands, etc.. but this is maybe a somewhat exaggerated impression that people get. Although we are certainly proud of our national heritage, we look for international influences wherever we can find them (and this is for example evident on “Terminal”).

Do you all live in Iceland?
All of us live in Iceland, except Viktor, who is studying composition and conducting in Berlin.

Do have plans to move?
Well, some of us. Berlin seems very exciting. Actually it seems likely that, for early 2010 roughly half of the group will live there, and the rest in Iceland.

What do you think about the Icelandic music stage?
I’ts very dynamic and much fun, and everybody knows everyone. The music is very diverse and there are lots of fun things going on at the moment. But, as everywhere, there are good and bad things. The best place to spot up and coming Icelandic artists is the Airwaves festival in October.

Här kan du lyssna på Hjaltalin på Myspace.

Recension i DN av nya albumet med Hjaltalin.

Läs även andra bloggares åsikter om Island, indie. popmusik, musik, Hjaltalin

Arkiverad under: Intervju Taggad som: Indie. popmusik, Island, Musik

Kulturbloggen träffar duon bakom Sleigh Bells

22 augusti, 2010 by Jonatan Södergren

Sleigh Bells är en musikerduo från Brooklyn bestående av låtskrivaren Derek E. Miller och sångerskan Alexis Krauss.

Deras debutalbum Treats som släpptes tidigare i år hyllades av Pitchfork och de hamnade på plats fyra på NME:s lista över årets bästa band.

Innan de blev signade av M.I.A.s skivbolag N.E.E.T. Recordings var de nästintill okända men i höst åker de på turné med LCD Soundsystem.

Deras första spelning i Sverige skedde på Way Out West och Kulturbloggen fick träffa både Derek och Alexis för en intervju.

Hur träffades ni två?

Alexis: Min mamma träffade Derek på en middag där han jobbade som kypare i juli 2008. De kommer båda ursprungligen från Florida, så det var på det sättet de började prata. Derek berättade för min mamma att han höll på med ett musikprojekt och var på jakt efter en sångare och min mamma gjorde det mest mammiga hon kunde göra och föreslog att han skulle höra av sig till mig. Han fick min mailadress och det visade sig att vi bodde i samma kvarter i Brooklyn.

Hade ni samma musiksmak?

Alexis: Inte samma men vi hade mycket gemensamt. Popmusik från 50- och 60-talet. Soul, motown och hip hop med starka rytmer. Det är bara att kolla på banden som spelar här på Way Out West. M.I.A., The xx och LCD Soundsystem är alla fantastiska.

När bestämde ni er för att starta Sleigh Bells?

Derek: Innan jag lärde känna Alexis. Sedan urminnes tider. I början var det instrumentalt och inte särskilt bra men det förändrades när jag lärde känna Alexis.

Alexis: Under förra sommaren skrev Derek material samtidigt som jag hade en heltidsanställning som lärare. När vi väl gick in i studion var skivan i stort sett redan klar.

Ni är signade till M.I.A.s skivbolag N.E.E.T. Recordings. Hur upptäckte hon er?

Alexis: Det var en vän till henne som hade hört oss på en blogg. M.I.A. mailade dirkekt till oss och det var det sista vi hade förväntat oss.

Derek: Hon är fantastisk.

Hur känns det att ert rykte har spridit sig så snabbt över nätet att ni nu kan spela på festivaler som Way Out West?

Alexis: Vi är väldigt glada över att få komma hit och spela och tacksamma för vad som hänt.

Hur skulle ni beskriva er musik?

Derek: Det är jag som har skrivit det mesta av Treats men i framtiden kommer vi nog att arbeta mer tillsammans. Musiken är tung och högljudd med mycket volym. Vår inspiration är framför allt annan musik. Jag har varit besatt av att skriva låtar sedan jag var ett barn.

Foton av Linnea Amling

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Sleigh Bells, Way Out West

Intervju med Nationalteaterns rockorkester inför spelningen på Mosebacke

22 augusti, 2010 by Rosemari Södergren


Den som är i Stockholmstrakten den 25 augusti rekommenderas att försöka få biljett till Mosebacke. Då spelar legendariska Nationalteaterns rockorkester. En kväll med rock, utlovas. Kulturbloggen har fått en intervju med Nikke Ström från Nationalteatern.

Nationalteatern och rockorkestern har en hemsida där det finns en hel del information och det går att lyssna på dem på Myspace också.
För att reda ut begreppen:
Nationalteatern bildades som en utbrytargrupp från Lilla teatern i Lund och startade Gorillateatern som var verksam på Kirsebergs teater i Malmö på slutet av 1960-talet. Gruppen bytte namn till Nationalteatern 1969, och 1971 flyttades dess starka fäste till Göteborg då man ansåg att de skånska myndigheterna krånglat för mycket. (historiken lånad från wikipedia).
Nationalteatern gjorde i början små spelningar och teateruppsättningar, och deras låga budget gjorde att det var svårt att annonsera och visa att man fanns. Pjäserna som Nationalteatern framförde blev alltmer politiska. Skivbolaget MNW hade hört talas om gruppen och gav dem chansen att spela in ett album. 1972 kom debutalbumet Ta det som ett löfte.
Låtarna var smakprov från Nationalteaterns pjäser och ursprungligen egentligen inte avsedda att framföras separat, utanför sitt sammanhang. Det verkliga politiska budskapet i vissa låtar – exempelvis Speedy Gonzales och Livet är en fest – har därför ibland misstolkats. Dessa låtar har ibland kommit att betraktas som förutsättningslös drog- och festmusik trots att det avsedda budskapet egentligen snarast varit det omvända.
1980 skildes rockgruppen från teaterverksamheten och Nationalteaterns Rockorkester bildades. Denna konstellation gav ut en skiva, Rövarkungens ö (1980) och genomförde året därpå en avskedsturné. Man återförenades 1991 med två bejublade spelningar på Rondo i Göteborg, samt en konsert i Trädgårdsföreningen. Man har sedan dess framträtt mer eller mindre regelbundet. Under sommaren 2007 gjorde bandet ett tiotal spelningar.

Rockorkestern har fortsatt att spela sedan återföreningen och nuvarande uppsättning av medlemmar är Ulf Dageby, Mattias Hellberg, Jaqee, Håkan Nyberg, Nikke Ström och Håkan Svensson.

För personer som liksom jag växt upp med Nationalteatern, som spelade deras låtar i kollektivet jag bodde i med vänner när jag var yngre och dansade till dem på Sprängkullen i Göteborg, är det helt enormt att åter gå och höra dem. Det känns att ett rockigt politiskt band som Nationalteaterns rockorkester behövs mer än någonsin idag när högerkrafter tar sig in och styr överallt och förändrar vårt samhälle.

Och dessutom är Nationalteatern på gång med en revy. Den har premiär i Göteborg 2 september.

Här är intervjun med Nikke Ström:

Inför spelningen på Mosebacke: Vad kan vi vänta oss för spelning?
En rock-konsert!

Klassiska Nationalteater-låtar, något nyskrivet?
Ja & nej!
Ja, ni frågade: ”klassiska låtar” vilket jag svarade ja på & ni frågade ”något nyskrivet” vilket jag svarade nej på. Men: hur nyskrivna låtar har ni? Inget nyskrivet alltså!

När kom Jaqee med i Nationalteatern?
Jag är kass på årtal!

Har det förändrat er musik?
Nej, förutom att vi började spela låtar vi aldrig gjort live tidigare. Jaqee har flyttat till Berlin & är bara med på 4 spelningar i år, men det händer att vi spelar Ingelas Sång, Ge Mig Mitt Liv Nu, Det Finns Så Många Son Inte Får Finnas när hon är med + Hanna Från Arlöv

Hur mycket beror Nationalteatern på vilka medlemmar som är med för tillfället?
Allt beror på vilka som är med för tillfället!

Vilka projekt har ni för närmaste framtiden?
Jag ska spela revy med teater-gruppen i höst. RockOrkestern lirar oxå lite sporadiskt. Dessutom spelar jag med en massa andra band.

Om vi uppfattat det rätt förbereder ni en revy?
Ja, premiär 2 sept på Rest Trädgårn i Gbg.

Vem har skrivit den?
NationalTeatern

Vad handlar den om?
Det är en nummer-revy & den handlar om en massa olika saker.

Kan vi räkna med att revyn har något att säga inför valet?
Inga kommentarer!

Hur många originalmedlemmar finns kvar idag?
3 i RockOrkestern.

Hur vill ni beskriva er, var och en i tre-fyra meningar.
Medlemmarna i RockOrkestern är musikanter.
Nikke Ström är sammankallande. Ulf Dageby & Anders Melander skrev låtarna. Nikke håller oftast i mediekontakterna.

Hur viktigt är det att skilja på Nationalteatern och Nationalteaterns rockorkester?
Väldigt viktigt! NT var en teatergrupp som inte längre existerar (tillfälligt undantag: 40 års-revyn i höst). NTRO är ett band som fortfarande lirar mer eller mindre regelbundet.

Har ni något favoritminne från de många åren som rockorkester?
Kass på minnen, – jag går vidare!

Vilka är er egna favoriter bland alla era klassiska låtar?
Rövarkungens Ö

Finns det någon låt ni är så trött på att ni vägrar spela den?
Nej, inte jag!

Hur tycker ni att proggen påverkat dagens musik?
Fråga inte mig, fråga ”dagens musik”!

Bor ni alla kvar i Göteborgstrakten?
Ja, nästan alla, men inte Nyberg som bor i Malmö.

Ãr det något särskilt med Göteborg och Nationalteatern, att de liksom hör ihop?
Nej, det vill jag inte påstå.

Finns det någon ny musik idag som är politisk och som ni gillar?
Ja, massor! Timbuktu, Navid Modiri, Stefan Sundström, Dundertåget, Lillasyster, Bruket, Kapten Röd …

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Mosebacke, intervju, musik, Nationalteatern, revy, Göteborg

Arkiverad under: Intervju Taggad som: Göteborg, Intervju, Mosebacke, Musik, Nationalteatern, Politik, revy

Kulturbloggen möter Girls

19 augusti, 2010 by Jonatan Södergren

Girls är bandet från San Francisco som förra året tog världen med storm. Deras debutskiva, som helt enkelt bär titeln Album, toppade de flestas listor över årets bästa skivor. I samband med deras spelning på Way Out West fick Kulturbloggen en pratstund med Chrisopher Owens och Garett Godard som utgör kärnan av bandet.

[Angående Christopher Owens nya frisyr] Du har klippt dig sedan sist jag såg dig!

Christopher: Ja, jag tappade kontrollen en natt och klippte av det.

Garett: Egentligen hade han på sig en peruk förra gången du såg honom.

Hur skulle ni beskriva er själva som band?

Christopher: Jag vet faktiskt inte. Det är så svårt att definiera musik i dagens läge. Förr i tiden spelade man antingen rock’n’roll eller rhythm & blues men idag kan de flesta band placeras inom fyra eller fem olika genrer. Vi försöker bara göra vår egen musik.

Vilka är era influenser?

Christopher: Alltifrån klassisk till elektronisk musik – vi har en bred musiksmak. Idag finns det hundratals band som gör bra musik medan The Beatles kunde säga att de var influerade av Elvis eller någon bluesartist.

Hur lärde ni känna varandra och när startade ni bandet?

Christopher: Vi var vänner som alla flyttade till San Francisco samtidigt. På dagarna jobbade vi ihop och på kvällarna gick vi ut och såg band tillsammans. Jag började skriva låtar som jag spelade in och lade ut på nätet. Bandet bildades på grund av den goda responsen och att vi ville kunna spela låtarna live.

Ni kommer från Kalifornien. Hur känns det att komma till Sverige?

Christopher: Vi älskar Sverige. Det här är tredje gången vi spelar här och det är ett av våra favoritställen att komma till. Paris är coolt, New York är coolt och Stockholm är coolt.

Vad gillar ni med Sverige?

Christopher: Publiken är fantastisk liksom svensk popmusik. När jag började lyssna på musik på 90-talet var det svenska band som Ace of Base och Roxette som gällde. En av mina favoritlåtar är You & Me Song av det svenska bandet The Wannadies.

Garett: På det sociala planet verkar det som att den svenska befolkningen ägnar mer tid än den amerikanska åt tanken på en välfungerande stad.

Christopher: Jag bodde i Danmark i tre år och då brukade jag ta båten över och besöka Sverige.

Vad är era ambitioner med bandet?

Christopher: Ända sedan början har vi strävat efter att bli populära genom att skriva musik som alla älskar.

Garett: Fast vi vill inte vara populära på ett tillgjort sett. Vi vill inte mata våra lyssnare med skit, vår musik måste ha en mening.

Foton av Linnea Amling

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Girls, Way Out West

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 91
  • Sida 92
  • Sida 93
  • Sida 94
  • Sida 95
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 109
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Passenger – fantasilösa metaforer

Passenger Betyg 1 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Passenger – fantasilösa metaforer

Finstämt charmiga visor med variation och originella texter – Plåster av Axel Sondén och Flyttfåglarna

Axel Sondén & … Läs mer om Finstämt charmiga visor med variation och originella texter – Plåster av Axel Sondén och Flyttfåglarna

Recension: Rick Astley rickrollar Gröna Lund – och alla älskar det

Rick Astley Gröna Lunds stora scen, … Läs mer om Recension: Rick Astley rickrollar Gröna Lund – och alla älskar det

Filmrecension: Miroirs nr 3 – En båt på oceanen

Miroirs nr 3 - En båt på oceanen Betyg … Läs mer om Filmrecension: Miroirs nr 3 – En båt på oceanen

Mångmiljondonation bakom nytt centrum för konstnärlig gestaltning

Lunds universitet satsar på teater – nu … Läs mer om Mångmiljondonation bakom nytt centrum för konstnärlig gestaltning

Recension: Beatles utan nerv, djup eller riktning

Viktor Norën och Björn Dixgård sjunger … Läs mer om Recension: Beatles utan nerv, djup eller riktning

Filmrecension: Star Wars: The Mandalorian and Grogu – underhållning, spänning, gulligt och en riktig storfilm

Star Wars: The Mandalorian and Grogu … Läs mer om Filmrecension: Star Wars: The Mandalorian and Grogu – underhållning, spänning, gulligt och en riktig storfilm

Oanständigt hotfullt förhållande belyst inifrån – Den gröna jättekvinnan i gästspel på Redbergsteatern

Manus & regi: Vera Berzak … Läs mer om Oanständigt hotfullt förhållande belyst inifrån – Den gröna jättekvinnan i gästspel på Redbergsteatern

Brassaï på Moderna museet fångar drömmar och begär – men gäckar med sin ”objektiva” blick

Brassaï – Paris hemliga … Läs mer om Brassaï på Moderna museet fångar drömmar och begär – men gäckar med sin ”objektiva” blick

Förbluffande nivå på samspel och jazziga låtar – Pianomusik för basister med och av Den hårt arbetande basisten

Den hårt arbetande … Läs mer om Förbluffande nivå på samspel och jazziga låtar – Pianomusik för basister med och av Den hårt arbetande basisten

Recension: Sebastian Murphy gör Bellman till ett fylleslagsmål mellan dåtid och nutid

Sebastian Murphy och Svenska … Läs mer om Recension: Sebastian Murphy gör Bellman till ett fylleslagsmål mellan dåtid och nutid

Olikartad koreografi i ett gästspel att minnas – MiR Dance Company på Storan

12/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Olikartad koreografi i ett gästspel att minnas – MiR Dance Company på Storan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in