Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Roger Karlsson inför release av albumet “In i äventyrets vilda labyrint”

by


“Tycker du det låter som visor”, säger Roger Karlsson och ser bekymrad ut. Vi sitter på Söder och pratar om hans nya CD “In i äventyrets vilda labyrint”.
Det var nog tänkt som lite bredare, men håller med om att det är svårt att bestämma janger. Vispop enas vi om efter en stund.

Det har tagit förhållandvis lång tid att göra den här CD, berättar Roger, närmare bestämt 1,5 år. Dessutom är den inspelad på klassikt studiovis. Lifeband i ena rummet och Roger sjungande i ett rum bredvid. Tanken var att ge skivan så mycket av lifespelning som var möjligt.
– För ofta finns det så stor skillnad mellan det du gör på skiva och det du spelar i verkligheten, att närvaron och det lilla extra försvinner. Vi pratade mycket i bandet om att det alltid låter så mycket bättre på konserter så det var värt att testa på den här skivan. Men det krävs att musikerna är bra, så att det inte blir några felspelningar.

Som så många ur hans generation finns rötterna i 1970-talets punkmusik.
Punken var bra, säger han och skrattar eftersom det tillät oss att spela fast vi egentligen inte kunde. Men punken hade också närvaro, var protesten mot det etablerade och bristen på att söka det galna i livet.
– Jag är ju framvuxen ur *Ultrahuset i Handen, punkens högborg, berättar han.

Jag infogar att det inte finns så mycket punk i Rogers nya musik, men han säger att det rebelliska och att gå mot strömmen finns i texterna, om än i högre kvalitet. Uttrycket lever kvar.Texterna är in te lika präglade av bara lusten att spela. Nu är kraven högre, att hitta texternas kärna.

Familjefar till två småbarn. Hus i Ågesta, arbete på heltid som fritidspedagog. Bla ansvarig för ett musikprojekt på Lågstadiet i skolan där han jobbar. Med andra ord full dag och lite till. När hinner du skriva musik, blir min fråga.
“Nätterna. När barnen lagt sig. Så barnen ser mig nog mer än min fru gör, säger han lite urskuldande.
Därtill kommer traditionen från Punktiden “musikerns GDS – Gör det själv”. Sätta upp affischer, boka spelningar. Det senare ett måste för Roger som liksom många andra av dagens musiker inte har produktionsbolag i ryggen, för det är på konserterna som skivorna säljs.

PS
* Kulturföreningen Ultra, höll till i Handen mellan 1980 och 1988, och var under några år en central punkt i det unga punk-Stockholm.

Ett år efter bildandet fick kulturföreningen tillgång ett av de många övergivna hus som fanns i Handen.

Huset på Källvägen 9 i Handens centrum blev nu ett aktivitetshus, det så kallade Ultrahuset. Det som gjort Ultrahuset vida känt var dock alla de konserter som arrangerades där på helger. Under de år som huset fanns gjordes tusentals spelningar med nästan lika många band. Ryktet om det lilla huset med den mycket lilla scenen i vardagsrummet, intill köket där det bakades bullar spreds. Det lockade folk från hela Stockholms län (eller ännu längre bort) att göra resan till Handen på helgerna. Publikrekordet på en spelning där sattes när Ebba Grön spelade där 1981, då det kom 200 personer till lokalen. Den mest välkände av föreningens eldsjälar var Tompa Eken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Intervju med Looptroop Rockers

by

De har hållit på i över tjugo år – den nionde mars släpper hiphop-gruppen Looptroop Rockers från Västerås sin nya skiva Professional Dreamers. Kulturbloggen fick träffa Magnus Bergkvist (Embee) och Tommy Isacsson (CosM.I.C) när gruppen besökte Radiohuset i Stockholm

Vad är det som driver er till att göra musik idag?

Magnus: Det är alltid spännande att se hur en låt blir till från att bara vara en idé tills att den är färdig. Vi är alla hängivna musikälskare och sedan funkar det rätt skapligt att åka runt i världen och ha lite fans här och var. Det har blivit en livsstil.

Tommy: Vi försöker överträffa oss själva och är alltid på jakt efter något bättre.

Var det likadant när ni började?

Magnus: Vi har blivit bättre tekniskt. Precis som en hantverkare utvecklas så har vi blivit bättre på att skriva låtar.

Hur träffades ni och när började ni spela musik tillsammans?

Magnus: Jag och Mårten träffades i högstadiet, när jag gick i sjuan och han gick i åttan. Vi började skriva låtar tillsammans på eftermiddagarna. Ett år senare – 1992 – lärde vi känna Tommy genom en gemensam vän som också höll på med musik. Matte kom med 1995 och vi släppte vår första vinylskiva 1997, fast vi hade släppt en del självfinansierade singlar och EP:s tidigare.

Ni driver även ett eget skivbolag, kan ni berätta om det?

Magnus: 1998 startade vi vårt egna skivbolag David vs Goliath men vi har aldrig drivit det som ett skivbolag och vi har inte signerat några fler band.

Kan ni berätta lite om er nya skiva Professional Dreamers som släpps den nionde mars?

Tommy: Vi brukar beskriva den som ett steg tillbaka men ändå ett steg framåt.

Magnus: Den är mer likt det vi brukar göra – och vi experimenterar inte fullt så mycket med olika genrer som vi gjorde på förra skivan. Sedan har vi lite olika gäster.

Vilka är gästerna?

Magnus: Gnucci Banana, Lisa Ekdahl och Chords.

Hur var de att jobba med?

Magnus: Det var olika med var och en men det gick otroligt smidigt. Det är alla artister som vi diggar sedan tidigare så det är en ära att de ville vara med.

On Repeat är skriven som en reaktion på att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, hur gick det till när ni skrev den låten?

Tommy: Vi hade bokat tid i en studio precis efter valet och då var det heta samtalsämnet hur ett främlingsfientligt parti hade kunnat komma in i riksdagen. Det kändes naturligt att göra något av det. Perioden från idé till produkt var rätt så kort. Vi skrev text och musik på en dag. Relativt tätt inpå gjorde vi mixningen och mastringen som också bara tog en dag. Beatet består nästan bara av stängda dörrar vilket jag tycker är en skön symbolik för Sverigedemokraternas vision att stänga ute folk.

Har ni fler politiska låtar på skivan?

Magnus: Flera av låtarna speglar vårt förhållningssätt till världen som på nått sätt är politiskt fast det är inga andra kängor åt nått speciellt håll.

Tommy: Det är en ganska personlig platta och handlar mycket om sånt som händer oss just nu. Även On Repeat är personlig för vi kände ju så just då.

Hur går det till när ni skriver låtar?

Tommy: Det är ganska olika. Oftast börjar det med att Mange jobbar på beats i studion som vi sedan får ta del av.

Magnus: Vi brukar ha kommit på ett ämne, en titel eller ett frö till en refräng innan rätt beats har uppenbarat sig. Texterna skriver vi på var sitt håll – hemma eller i olika hörn av studion. Samtidigt som vi skriver en låt spelar vi in små demos för att komma ihåg våra idéer.

Tommy: Fast On Repeat skrev vi på ett helt annat sätt, då var alla med från scratch när Mange skrev beatsen.

Hur lång tid tar det att skriva en låt?

Magnus: Att komma på en idé till en låt kan gå jävligt snabbt. Jag brukar sätta mig ner i sex timmar och försöka komma på sex olika låtidéer – då tvingar jag mig själv att ha en idé färdig redan efter en timme. Sedan kan det ta allt mellan två veckor och två år innan låten är klar men jag jobbar ju inte intensivt med en låt så länge. Det är snarare så att jag låter en idé gro.

När vet ni att en låt är klar?

Magnus: Det där är så svårt att veta.

Tommy: Det är mest Mange som fixar det slutgiltiga med mixningen. Oftast finns det en deadline och då måste man säga till sig själv att det är klart.

Magnus: Vi brukar inte ha några problem med att bli klara i tid, vi är inga evighetsmaskiner.

Tommy: Det är helt enkelt roligare att gå vidare och göra nya låtar.

Är det stor skillnad att höra er på skiva och att höra er live?

Magnus: Det är en ganska stor skillnad.

Tommy: Vi försöker göra någonting extra som att sätta ihop två-tre låtar till ett medley.

Vilket är ert bästa konsertminne?

Magnus: När vi spelade på en festival som heter Splash i Tyskland spelade vi inför en publik på 20.000 – 30.000 personer, vilket är den största publiken vi spelat inför. Det var speciellt på så sätt. När vi var i Los Angeles spelade vi på Viper Room på Sunset Boulevard – ett litet ställe som tar emot 200 personer. Det var som en bra svensk klubbspelning och det var kul att se att någonting sånt kan hända i Los Angeles. Att komma till exotiska ställen är alltid kul, om två veckor ska vi spela i Kuba för första gången.

Vad kan vi förvänta oss av er spelning på Strand den 28:e april?

Magnus: Ett jävla fyrverkeri av nya och gamla örhängen. Kanske någon gästartist men jag kan inte utlova något. Looptroop extra allt helt enkelt. Det är faktiskt första gången vi spelar på Strand men jag har alltid gillat den lokalen när jag varit där privat. Sedan var det länge sedan vi spelade i Stockholm över huvudtaget så vi är extra peppade.

Relaterat: Dagens Nyheter

Kulturbloggen träffar Jean M Auel som släpper sista delen i Grottbjörnens folk i slutet av mars

by


Hon debuterade som författare i 40-årsåldern och nu, nyss fyllda 75 år, har Jean M Auel skrivit den sjätte och avslutande delen i sin romanserie om stenåldersflickan Ayla och Grottbjörnens folk. Med bland världspressen som fick träffa Jean M Auel på ett hotell i London fanns Kulturbloggen.

Hotellentrén var magnifik, ståtlig med blomsterrabatter trots att våren knappt kommit. Ni vet, det var ett sådant där hotell med finklädda män som tar emot vid entrén.

I rummet där Jean M Auel tog emot möttes jag av Lenore, en leende kvinna i medelåldern, som visar sig vara hennes tredje dotter som jobbar för sin mamma. Författarinnan själv satt på en soffa längre in i rummet. Hon gillar när familjemedlemmar gör saker tillsammans och hon uppskattade att höra om Kulturbloggen, att jag driver den tillsammans med min 21-åriga son.

Den sista boken i serien om Ayla släpps över hela världen 29 mars. I USA släpps dessutom eboks-versionen samtidigt. ”The Land of Painted Caves” är den engelska titeln och på svenska blir det ”De målade grottornas land”.

Jean M Auel berättade att hon var väldigt glad över att ge ut. Den delen kommer att förklara mycket av det som hänt i de tidigare delarna och den utspelar sig i grottor som flera finns kvar idag. Det är absolut den sista delen i serien, säger hon. Men kanske kan det komma en bok om Durc, den son som Ayla födde när hon bodde hos klanfolket neandertalarna.

– Fast vi får se, jag blir ju inte yngre, säger hon.
Men det är många som vill veta hur det går för Durc, som ju är en blandning av Cro Magnon och neandertalare.

”De målade grottornas land”, den sjätte och avslutande delen handlar om Ayla som fött en dotter och som ska utbildas till medicinkvinna, eller trolldomskvinna. Hon beger sig ut på en resa tillsammans med den kvinna som ska lära upp henne. Hennes man, Jondalar, dottern och några till följer med på resan.

Det ligger oerhört mycket research bakom böckerna. Böckerna handlar mycket om växter och örter, hur de kan användas som läkemedel och till mat. Hur överlever människor i en värld där det inte alla de verktyg vi är vana vid finns? Hur tämjer man hästar och hur kan Ayla på ett trovärdigt sätt kunna tämja sin varg? Det är mycket som Jean M Auel forskat kring för att kunna skriva böckerna. Grottorna som finns i böckerna har hon besökt och hon har många kontakter med forskare som specialiserat sig på istiden.

Samtidigt har hon ju en författarens frihet och hon har skildrat människorna från denna tiden som ganska lika oss idag på många sätt. En del är rätt egoistiska, drivs av makthunger och använder klanens regler för egna syften och andra har hjärta och medkänsla.

Jean M Auel har fem barn. Hon gifte sig när hon var 18 år och när hon var 25 år var hon mamma till fem barn. Då började hon studera elektronik.

– Män har ofta bättre löner, hade jag märkt, så jag valde att utbilda mig inom ett mer manligt område, för att få bättre betalt, berättar hon.

Att jobba är självklart för henne. Hon har alltid jobbat från sitt första extrajobb som tidningsbud när hon var nio år.
Det var bara pojkar som gjorde det, jag var den enda flickan. Ville tjäna egna pengar, det har jag alltid velat, säger hon.

Utbildningen i elektronik gav henne jobb där hon utvecklade kretskort. Det var på det sättet hon kom in på att skriva. Hon fick ofta frågor kring olika delar av processen med kretskort och skrev då en manual för den som arbetar med kretslopp.
– Jag skrev den för att få vara ifred med att utveckla det elektroniska, slippa svara på alla frågor, säger hon.
Manualen fungerade så bra att hennes chef frågade henne om hon ville bli teknikförfattare, skriva tekniska manualer.

När hon var 40 år och barnen inte krävde lika mycket av hennes tid började hon skriva på sitt projekt om Ayla, Cro Magnonflickan hamnar hos och växer upp hos neandertalare. Hon är annorlunda, kan jaga vilket väcker uppseende och retar många i klanen av neandertalare. Ayla är en stark flicka som går sin egen väg. När hon under seriens gång kommer i kontakt med sitt eget folk är hon fortfarande annorlunda, eftersom hon är uppväxt hos ett annat folkslag.
– Jag tror de flesta kan känna igen sig i att vara annorlunda. Åtminstone under tonårstiden brukar nog de flesta känna att det knappt finns någon i hela världen som förstår dem, säger Jean M Auel.

Relaterat:
Bra Böckers sida om den kommande boken

Intervju med sångaren Magnus Carlson

by

Magnus Carlson, sångare och låtskrivare, har sedan 1990-talet varit frontfigur i Weeping Willows och är nu aktuell med sitt andra album med det lite mer jazzbetonade bandet Magnus Carlson & the Moonray Quintet.

Jag träffade Magnus Carlson för en lite längre intervju. Det blev en resa med en trevlig och framför allt generös
sångare, som tvärtemot ryktet inte alls är speciellt svårmodig.

Samarbetet med Petter ” Gör min dag” kändes lite otippat, var det du eller Petter som tog kontakt?
– Samarbetet med Petter kommer sig av att jag arbetade under ett par år på Kvarnen (känt söderhak). Kvarnen
arrangerar inte studentfester, ett år gjordes dock ett undantag då ägares son tog studenten. I samma klass gick
Petter.
Han och hans polare var väldigt imponerade att jag hade sett Public Enemies, ett band som inte många då hade sett
live. Kvarnen var då känt som en ställe man kunde repa på, jag fick en av Petters demos, där han rappar på engelska.
Vi träffades senare när han, Weeping Willows och några andra band var med på Kalasturnén. Där vi bestämde oss för att göra något senare, som blev till ”Du gör min dag”, en titel som jag kom på. Petter har blivit allt mer intresserad av soul och då passade min röst.

Hur kommer det sig att du började sjunga som gästartist i ”På Spåret”?
– Jag känner hela bandet (Augustifamiljen) genom Håkan Hellström. Jag har från tiden i Weeping Willows då vi
knappt gjorde intervjuer ändrat mig. Många har en bild av mig som en lite introvert person, det stämmer inte.
Jag är en rätt utåtriktad person som gillar att vara med där det händer.
Jag tycker själv att ”På Spåret” är något av det bästa som finns på tv just nu. Det är ett grymt program.

Min tanke går osökt till Melodifestivalen kommer du att ställa upp någon gång?
– Varje år brukar jag ge den en chans. Jag sitter och tittar och efter 20 minuter så vill man kasta ut tv:n genom
fönstret. Det känns som ett barnprogram som handlar omMcDonalds. Det är inte vad jag kallar kultur och framför
allt inte bra underhållning.

Vad driver dig?
– Det viktigaste för mig är att det görs med känsla, att det kommer från hjärtat. Jag är främst sångare. Jag
försöker göra det på mitt sätt, även när jag sjunger jazz, hiphop eller pop så är det i min mening ”Blue eyed Soul”.
Jag har framför allt förebilderna Ian McCulloch, David Gahan och Morrissey, tre som är rätt lika mig; de gillar
alla fotboll, öl och kläder. De är även personer som gör allt med hjärtat, riktiga ”crooners”. Det är antigen eller
för dem.

Ditt fotbollsintresse har jag förstått funnits med hela tiden. Vad är det som gör fotboll så intressant?
– Fotbollsintresset har jag alltid haft. Hammarby var laget för mig. Jag har även träffat de flesta av mina kompisar
genom Hammarbyklacken, så det har betytt mycket för mig. Jag började gå redan som liten med farsan en gång i tiden.

Din kärlek till Storbritannien har framkommit på många sätt, hur kommer det sig?
– Jag gjorde en gång en lista på band jag gillar från den första skivan som jag köpte, ett Sweetalbum, till idag. Det
mesta av de banden som jag gillar, från punktiden till idag, är band som kommer från Storbritannien.
Punken var något som introducerade mig och min generation till band som spelade från hjärtat, det betydde mycket. Och det var även en stil, där vi som var med då inte såg ut som punkare idag. Punkare idag är mer Oi-punkare eller modepunkare som man kallade dem då. Kolla tidiga Ebba Grön: de hade jeans, gympadojor och kort hår. T-shirten kunde ha en text gjord av en spritpenna men inget mer. Hade man kort hår då, till skillnad från långt hår, var man punkare.

Du har alltid varit välklädd, vad betyder kläder för dig?
– Det har alltid funnits där. Redan från början med punken och Morrissey till idag där det är lite mer modsinspirerat.
Jag brukar klä mig lite som de band jag gillar. Vår stil i Weeping Willows var en storslagen revolt mot hela 1990-talet. Grunge, det var obegripligt. Ha på sig toppluvan inomhus? T-shirt utanpå skjortan och shorts utanpå jeansen? Hur fan ser du ut?!
Vi hade på oss kostymer och köpte även gamla westernskjortor för att sticka ut. Det var min revolt. Vi jobbade även hårt på att vara det mest deppiga bandet med de sorgligaste sångerna i Sverige, något som vi lyckades bra med.

Blev inte du framröstad som Sveriges bäst klädde man?
– Det minns jag inte, men jag minns att Peter Siepen blev vald till Sveriges bäst klädde man. Det var något som
förvånade mig. Och vad är hela den här Hipstergrejen? Streck på glasögonen? Kom igen.

Vad har du för nya projekt på gång?
– Jag kommer göra några spelningar med Moonray Quintet och det kommer att bli lite mer Weeping Willows. Vi tänkte oss i Weeping Willows att göra några spelningar i vår och sommar och sätta oss i studion igen. Jag gillar att spela live och jag har flera band som jag gillar att göra saker med. Jag ser mig inte som musiker utan mer ett musikfan som sjunger jävligt bra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Intervju med Autisterna

by

När jag kom till Hornstull Strand var bandet mitt inne i soundcheck. Senare på kvällen skulle de nämligen ha releasefest för sin nya skiva Legender som släpptes samma dag. Efter att ha tjuvlyssnat soundchecket dök det sju man starka bandet, med Per-Olof Stjärnered i spetsen, upp i logen för en spontanintervju med Kulturbloggen.

Hur träffades ni?

Andreas och Anders har spelat med mig i andra band i över tio års tid och de andra är personer vi lärt känna genom att vi pluggat tillsammans. Erik känner vi från Östersund där vi kommer ifrån.

Vad fick er att börja spela tillsammans som den här uppsättningen?

Det började egentligen med att jag hade lite låtar som jag ville göra nått av men som inte funkade med mitt andra band och det resulterade i Autisterna. Sedan har bandet genomgått en del medlemsbyten på grund av att vissa har skaffat barn eller börjat forska.

Du nämnde att ni spelat i andra band tidigare, vad var det för band?

Vi spelade i ett band som hette Lola Barbershop tidigare men vi har även spelat lite i Vapnet och Hello Saferide.

Vad hade ni för ambitioner när ni bildade Autisterna?

Vi bildade ju bandet enbart för att jag hade låtar som inte passade in i mitt tidigare band, så när vi började hade vi egentligen inte så mycket mer ambitioner än att göra de låtarna på ett bra sätt. Sedan har det vuxit fram större ambitioner med tiden. När vi hade tillräckligt många låtar för att spela in en skiva hade vi ambitionen att göra en skiva.

Hade ni några gemensamma influenser inom bandet när ni bildades?

Nja, vi lyssnade mycket på singer/songwriter-stuket men det återspeglas inte riktigt i vår musik. När man startar ett band blir det aldrig som man tänkt sig – det uppstår en speciell energi eller känsla som inte går att förutse.

Fanns det någon speciell artist som fick dig att vilja börja med musik?

Faktiskt inte – jag började spela i band så tidigt. När man är i femtonårsåldern har man vanligtvis usel musiksmak. Ena stunden vill man spela i ett popband bara för att spela i ett hårdrocksband veckan därpå. Det fanns inte så mycket annat att göra där jag växte upp. Om man var för tanig för att spela ishockey så hade de ett rum med några gitarrförstärkare i ungdomsgården.

Kan ni försörja er på musiken?

Alla har andra jobb vid sidan om bandet – vi tjänar löjligt lite på musiken. Eller man kanske inte ska kalla det löjligt lite men det räcker absolut inte för att ens försörja en medlem under korta perioder. Jag skulle säga att vi går plusminus noll med alla omkostnader.

Vad har ni för andra jobb?

Några av oss är journalister och Anders är doktorand i biologi. Några jobbar som personlig assistent och några pluggar.

Ni är aktuella med en ny skiva, hur skulle du beskriva den?

En popskiva på svenska. Oj vad tråkig den beskrivningen lätt – ett pretentiöst försök till total ohipphet.

Skiljer den sig från er första skiva?

Den här är lite lugnare, det är lite mer stämsång och vi använder orgel, cembalo och munspel vilket vi inte gjorde på förra skivan.

Det känns som att era texter är väldigt framträdande, var hittar ni inspiration?

Texterna är viktiga, det handlar om sånt man varit med om och sånt man tänker på. Allt är inte självupplevt. Det mesta är fiktiva berättelser men det måste beröra en, annars klingar det falskt.

Finns det några särskilda ämnen ni brukar skriva om?

På nya skivan finns det faktiskt två låtar som handlar om arbetslöshet, det var roligt att skriva om.

Vilka låtar är det?

Sista dagen och Rachael Ray – de två första låtarna på skivan. Man får sparken på första och är arbetslös på andra men sedan finns det ingen röd tråd. Jag försökte medvetet skriva olika slags texter på den här skivan, Den andra sidan till exempel är en dialog mellan en far och en son.

Hur lång tid tar det att skriva en låt?

Det kan ta hur lång tid som helst. Vissa av låtarna på nya skivan har tagit tre-fyra år att skriva men alla låtar tar inte så lång tid. Mellanspel och Bara en dröm tog bara en eftermiddag. Jag ser ingen anledning att stressa och låter hellre låtarna mogna fram.

Vad har ni för planer för framtiden?

Vi ska spela lite grann ute – dels vanliga spelningar men vi ska även åka på en akustisk turné i Västsverige och spela unplugged på kaféer vilket jag ser fram emot. Nyanserna går fram tydligare när man spelar akustiskt och jag behöver inte skrika för att höras.

Kommer vi få se er på någon festival i sommar?

Jag tror att det är på gång men är inte riktigt säker.

Mer info om bandet hittar du på deras hemsida.