Magnus Carlson, sångare och låtskrivare, har sedan 1990-talet varit frontfigur i Weeping Willows och är nu aktuell med sitt andra album med det lite mer jazzbetonade bandet Magnus Carlson & the Moonray Quintet.
Jag träffade Magnus Carlson för en lite längre intervju. Det blev en resa med en trevlig och framför allt generös
sångare, som tvärtemot ryktet inte alls är speciellt svårmodig.
Samarbetet med Petter ” Gör min dag” kändes lite otippat, var det du eller Petter som tog kontakt?
– Samarbetet med Petter kommer sig av att jag arbetade under ett par år på Kvarnen (känt söderhak). Kvarnen
arrangerar inte studentfester, ett år gjordes dock ett undantag då ägares son tog studenten. I samma klass gick
Petter.
Han och hans polare var väldigt imponerade att jag hade sett Public Enemies, ett band som inte många då hade sett
live. Kvarnen var då känt som en ställe man kunde repa på, jag fick en av Petters demos, där han rappar på engelska.
Vi träffades senare när han, Weeping Willows och några andra band var med på Kalasturnén. Där vi bestämde oss för att göra något senare, som blev till ”Du gör min dag”, en titel som jag kom på. Petter har blivit allt mer intresserad av soul och då passade min röst.
Hur kommer det sig att du började sjunga som gästartist i ”På Spåret”?
– Jag känner hela bandet (Augustifamiljen) genom Håkan Hellström. Jag har från tiden i Weeping Willows då vi
knappt gjorde intervjuer ändrat mig. Många har en bild av mig som en lite introvert person, det stämmer inte.
Jag är en rätt utåtriktad person som gillar att vara med där det händer.
Jag tycker själv att ”På Spåret” är något av det bästa som finns på tv just nu. Det är ett grymt program.
Min tanke går osökt till Melodifestivalen kommer du att ställa upp någon gång?
– Varje år brukar jag ge den en chans. Jag sitter och tittar och efter 20 minuter så vill man kasta ut tv:n genom
fönstret. Det känns som ett barnprogram som handlar omMcDonalds. Det är inte vad jag kallar kultur och framför
allt inte bra underhållning.
Vad driver dig?
– Det viktigaste för mig är att det görs med känsla, att det kommer från hjärtat. Jag är främst sångare. Jag
försöker göra det på mitt sätt, även när jag sjunger jazz, hiphop eller pop så är det i min mening ”Blue eyed Soul”.
Jag har framför allt förebilderna Ian McCulloch, David Gahan och Morrissey, tre som är rätt lika mig; de gillar
alla fotboll, öl och kläder. De är även personer som gör allt med hjärtat, riktiga ”crooners”. Det är antigen eller
för dem.
Ditt fotbollsintresse har jag förstått funnits med hela tiden. Vad är det som gör fotboll så intressant?
– Fotbollsintresset har jag alltid haft. Hammarby var laget för mig. Jag har även träffat de flesta av mina kompisar
genom Hammarbyklacken, så det har betytt mycket för mig. Jag började gå redan som liten med farsan en gång i tiden.
Din kärlek till Storbritannien har framkommit på många sätt, hur kommer det sig?
– Jag gjorde en gång en lista på band jag gillar från den första skivan som jag köpte, ett Sweetalbum, till idag. Det
mesta av de banden som jag gillar, från punktiden till idag, är band som kommer från Storbritannien.
Punken var något som introducerade mig och min generation till band som spelade från hjärtat, det betydde mycket. Och det var även en stil, där vi som var med då inte såg ut som punkare idag. Punkare idag är mer Oi-punkare eller modepunkare som man kallade dem då. Kolla tidiga Ebba Grön: de hade jeans, gympadojor och kort hår. T-shirten kunde ha en text gjord av en spritpenna men inget mer. Hade man kort hår då, till skillnad från långt hår, var man punkare.
Du har alltid varit välklädd, vad betyder kläder för dig?
– Det har alltid funnits där. Redan från början med punken och Morrissey till idag där det är lite mer modsinspirerat.
Jag brukar klä mig lite som de band jag gillar. Vår stil i Weeping Willows var en storslagen revolt mot hela 1990-talet. Grunge, det var obegripligt. Ha på sig toppluvan inomhus? T-shirt utanpå skjortan och shorts utanpå jeansen? Hur fan ser du ut?!
Vi hade på oss kostymer och köpte även gamla westernskjortor för att sticka ut. Det var min revolt. Vi jobbade även hårt på att vara det mest deppiga bandet med de sorgligaste sångerna i Sverige, något som vi lyckades bra med.
Blev inte du framröstad som Sveriges bäst klädde man?
– Det minns jag inte, men jag minns att Peter Siepen blev vald till Sveriges bäst klädde man. Det var något som
förvånade mig. Och vad är hela den här Hipstergrejen? Streck på glasögonen? Kom igen.
Vad har du för nya projekt på gång?
– Jag kommer göra några spelningar med Moonray Quintet och det kommer att bli lite mer Weeping Willows. Vi tänkte oss i Weeping Willows att göra några spelningar i vår och sommar och sätta oss i studion igen. Jag gillar att spela live och jag har flera band som jag gillar att göra saker med. Jag ser mig inte som musiker utan mer ett musikfan som sjunger jävligt bra.
Läs även andra bloggares åsikter om Magnus Carlson, intervju, Weeping Willows, musik
[…] Kulturbloggen […]