Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Bear’s Den: ”Vi är intresserade av ögonblicket du når bristningsgränsen”

by

bearsden1phototyJohnson2

De tilltalas av Till vildingarnas land, boken som gett dem deras namn, eftersom den återger världen från både en vuxen och ett barns ögon. Den 22 oktober släpper London-trion Bear’s Den, som utgörs av Joey Hannes (bas), Kevin Jones (trummor) och Andrew Davie (sång, gitarr) sitt debutalbum Islands.

”Textmässigt berättar vi historier från dubbla perspektiv. Tanken är att pojken i boken växt upp och återvänder till ön, kanske i sökandet efter en säker plats eller som någon slags terapi från svåra saker,” berättar Kevin Jones när jag möter upp dem i Scandic Grand Centrals hotellreception i Stockholm. ”Ett annat tema är isolering; folk som medvetet eller omedvetet avlägsnar sig från en situation”.

”Det är Andrew som skriver texterna, han har sagt att han är intresserad av ögonblicket du når bristningsgränsen. Han hittar inspiration i de råa och ofiltrerade känslorna som då kommer till ytan” tillägger bandets norska multi-instrumentalist Joey Hannes.

Kommer från samma kompisgäng i London

”Andrew och jag spelade i ett band för sex år sedan, och lärde på så sätt känna massor av trevliga musiker som bodde i västra London. Vi var som ett stort kompisgäng,” säger Kevin. ”När bandet splittrades fortsatte vi hänga och så småningom började vi prata om att starta upp ett nytt band med en något annorlunda approach. Vi ville göra något som innefattade multi-instrumentalister. När vi började leta musiker hörde vi talas om Joey genom det här kompisgänget. Han är basist, men på sin audition spelade han även banjo och gitarr, så han passade in perfekt. Det klickade eftersom han hade samma inställning som oss.”

Växte upp med Beatles

”Det vi lyssnade på som kids har lagt grunden för vad vi gör idag. Jag brukade lyssna på Beatles hela tiden när jag var liten och eftersom de är de bästa låtskrivarna i världen blev det naturligt att jag drogs till låtar. Sedan kom jag in på Led Zeppelin och crazy, instrumentala grejer. Så jag formades även lite av det” säger Kevin.

”Mina föräldrar lyssnade på mycket klassisk musik. När jag frigjorde mig från det och började utforska musik utanför deras värld var det alltifrån de gamla svenska favoriterna Europe till Dire Straits och Michael Jackson. Sedan upptäckte jag jazz. Det låter som en kliché men jag tänker inte på musik i genrer, så länge musiken berör mig på något sätt bryr jag mig inte om vad det är” berättar Joey.

Har tre EP:s i ryggen

”Vi gick medvetet igenom tre distinkta processer när vi gjorde våra tre EP:s, tre olika utmaningar, och albumet är alla de saker vi lärde oss kristalliserade. Ett album är det mest sannolika sättet att exponeras för en bredare publik, så du vill se till att du porträtteras på ett riktigt sätt. Vi har kunnat spela in det här albumet på grund av det följe vi byggt upp genom turnerandet, alla fans som kommit på våra spelningar, så om vi nu vände om och gjorde ett EDM-album skulle det vara orättvist mot de som stöttat oss de senaste två åren” säger Joey.

Låtarna tillkommer på olika sätt

”Vanligtvis börjar det med att Andrew skriver en text eller kommer på en melodislinga,” berättar Kevin. ”Fast ibland händer det att vi har ett jam i studion och han inspireras och börjar skriva något utifrån det. Låtar har skrivits på åtminstone tre-fyra olika sätt. Ibland är de perfekta efter tre minuter — eller inte perfekta men alla fundamentala delar är där — ibland tar det flera månader. Ibland kommer Andrew med en färdig låt och då handlar det bara om att komma på ett sätt att spela den. Vi har definitivt ingen färdig formel”.

Albumet producerades av Ian Grimble som tidigare arbetat med Manic Street Preachers och The 1975

”Vi var angelägna om att arbeta med någon vi litade på. I synnerhet med ett debutalbum är det ju mycket som står på spel. Du vill försäkra dig om att du är i säkra händer och vi har känt honom länge, han vet vart vi kommer ifrån och vad vi vill åstadkomma, så han var absolut det bästa valet för oss,” säger Kevin. ”Vi visste att han aldrig skulle försöka vrida på vår vision”.

Bear in Heaven: ”Att vara i ett band är som att vara gifta, utan sexet”

by

bearinheaven

Deras fjärde studioalbum Time is Over One Day Old är ute nu och mellan den 10 och den 12 oktober är de aktuella med tre spelningar på svensk mark. Kulturbloggen passade på att maila lite med bandets frontman Jon Philpot.

Jag gillar albumtiteln Time is Over One Day Old. Hur kom ni fram till den?

– Det var ett felmeddelande på vår kompis TV. Jag tror den försökte berätta att någonting hade varit på för länge.

Tid är ju rätt abstrakt. Var det något särskilt som influerade tidskonceptet på albumet?

– Tid är en ofrånkomlig kraft. Vi lever och dör med det vi gör och när vi gör det. Musikaliskt har vi brutit med begränsningar och hittat dolda övertoner. Som ett band är vi inget mer än ett blip i tid och rum. Tittar ut, försöker vara ett med det eviga.

Har albumet några andra teman?

– Som alltid; kärlek, gud och lögner.

Berätta om processen bakom albumet. Stötte ni på några hinder, lärde ni er något nytt, var det några skillnader från hur ni gjorde era tidigare album?

– Varje album är en annorlunda process. Varje album är svår på sitt sätt. Med det här albumet försökte vi öppna upp och hitta vår mittpunkt. Kärnan i vilka vi är. Det visade sig vara viktigt. Tomhet och rymd är fascinerande.

Hur har bandet utvecklats sedan du började göra musik som Bear in Heaven?

– Började själv, gick sedan från att vara sex till att vara fem till att vara fyra innan vi insåg att två-vägs-kommunikation är det bästa, fick några fans, blev en trio, turnerade massvis, fick en ny trummis, är fortfarande en trio, turnerar och har fortfarande roligt.

Många har beskrivit det här albumet som en återgång till Beast Rest Forth Mouth. Vad hade ni åtanke när ni påbörjade arbetet med skivan?

– Man kan säga att det är en återgång till det sättet att skriva låtar. Att arbeta på en idé utan att ha någon tydlig destination. Fast den här gången hade vi fler lager och tänkte inte på dansmusik.

Ni har sagt att ni ville göra musik från hjärtat istället från hjärnan. Kan du vidareutveckla?

– När du gör ett album med hjärnan tänker du på vad du vill göra och för vem du vill göra det. När du gör ett album från hjärtat blir det istället det som kommer ut naturligt. Du kämpar inte emot dig själv, tänker inte på vad det skulle kunna vara. Det bara är vad det är.

Hur har ert låtskrivande utvecklats genom åren? Hur har tillskottet av Jason Nazary påverkat ert sound? Var det några andra erfarenheter som formade albumet?

– Jason är en fantastisk trummis. Det var coolt att göra låtar med en ny trummis. Han injicerade nytt liv och nya idéer. Över åren har vi blivit medvetna om vem som är bäst på vad, det tar tid att nå den nivån av tillit. Att vara i ett band är som att vara gifta, utan sexet. Så det blir frustrerande om man inte kan kommunicera med varandra.

Du kommer ursprungligen från Atlanta, kan du berätta om musikklimatet du var omgiven av i Bear in Heavens tidiga dagar? Varför flyttade du till New York?

– Atlanta var fyllt med noise, hip hop, frijazz och math rock. Radiostationen WREK 91.1 påverkade vilken musik jag gillade. Flytten till New York var helt och hållet för att överleva. Jag kunde inte försörja mig i Atlanta.

Hur har turnén varit hittills? Vilket är det bästa turnéminnet?

– Turnén har varit rolig, vi har sprungit in i massa vänner. Ett av de bästa minnena var när vi campade i Redwoodskogen tillsammans med banden vi hade med oss; Miles Cooper Seaton och Young Magic. Ett av de sämsta minnena var när vår ljudtekniker blev slagen i ansiktet på en fest. Det var inte hennes fel, det var killen som var ett skithuvud.

Ser ni fram emot att spela i Sverige? Gillar ni några svenska band?

– Vi ser fram emot att spela i Sverige. Vi har haft några konstiga och roliga spelningar där, så förhoppningsvis håller den trenden i sig. När det gäller band… Studio, JJ, The Field. Det finns så mycket bra svensk musik.

Vad tycker ni om att spela live i allmänhet? Försöker ni presentera låtar annorlunda gentemot i studion?

– Ja, det är annorlunda. I studion gör du något att lyssna på i hemmet, i hörlurar eller i bilen. Spelningarna handlar helt och hållet om att vi, bandet och publiken, förlorar oss och släpper taget. Så kom igen, släpp taget!

Christopher Owens: ”Så fort du tror dig ha livet utklurat inser du att så inte är fallet”

by

christopherowens

Efter förra årets Lysandre, som kretsade kring ett visst koncept och ett meloditema som återkom i olika arrangemang genom albumet, är Christopher Owens andra soloalbum A New Testament en återgång till det som gjorde Girls till ett av det senaste decenniets mest intressanta indieband. Så här lät det när Kulturbloggen ringde upp den San Francisco-baserade låtskrivaren.

Förra gången jag intervjuade dig berättade du att du vill utforska ett nytt koncept för varje soloalbum. Hur kom du fram till konceptet på A New Testament?

– Jag har tänkt på att göra ett country-influerat album under en längre tid. Det första albumet jag gav ut solo kändes som något jag behövde få ur mig direkt, men efter det kände jag mig mer öppen. Vad kan jag göra? Vad skulle vara roligt? Jag bestämde mig för att ge mig på det här country-albumet. Det utvecklades lite under inspelningen, i slutändan smög det sig även in gospel och R&B, men konceptet var att se hur mycket country jag kunde göra utan att förlora alltför mycket av min egen stil.

Varifrån kommer ditt intresse för country?

– Jag bodde i Texas, i en liten stad som heter Amarillo i nio år. Det var massor av country där. Jag gick på några spelningar och det spelades på radion. Dessutom är country en väldigt etablerad genre. Är du musikintresserad har du antagligen åtminstone ett par country-skivor i din samling. Men anledning till att jag fastnade för genren är att den är så enkel och så ärlig. Som låtskrivare kände jag att det var något jag skulle kunna göra. De pratar om sina känslor på ett väldigt enkelt sätt. Nästan som pop med en stil för själva musiken.

Berätta om de andra musikerna som medverkar på albumet. Visst är det de som står bredvid dig på albumets omslag?

– Ja, det är personer jag jobbat med tidigare. I Girls var det så mycket som tjugo personer som var med i bandet vid olika tillfällen. Många var med en månad eller ett år och lämnade sedan. De hade sina egna saker de ville göra istället. Min tanke var att försöka jobba med några av dem igen, så jag fick kolla vilka som var tillgängliga. Som tur är ville flera av dem vara med på det här. Bortsett från mig är det sex tidigare Girls-medlemmar som är med på det här albumet. Det är en ny kille som spelar pedal steel på albumet. Jag träffade honom på en konsert förra året och vi började prata om country. Han är äldre och gillar traditionell country.

Hade du någon särskild instrumentation i åtanke innan du påbörjade inspelningen av albumet? Vilken inverkan hade de andra musikerna på albumets sound?

– Jag visste att jag ville ha med pedal steel, för så fort du hör det ljudet vet du att det är country. Sedan ville jag att vissa gitarrsolon skulle spelas på ett country-sätt. Mycket av country-soundet ligger i rytmen, i trummorna, så jag bad alla att ha det i åtanke. Men alla bidrog med sin karaktär och i slutändan har ju alla sin egen spelstil. Jag tror det gjorde albumet till någonting större än vad jag ens vågat hoppas på. På grund av gruppdynamiken blev det ett väldigt unikt album. Sättet tjejerna sjunger eller hur orgeln spelas gjorde att det gick från att bara vara country till country med något extra.

I mina öron låter A New Testament mer som en uppföljare till Father, Son, Holy Ghost än vad Lysandre gjorde. Vilka tycker du är skillnaderna mellan Lysandre och A New Testament? Var det något särskilt du försökte göra annorlunda som en reaktion på Lysandre?

– Jag håller med. Det är en återgång till vad som är normalt för mig. Vanligtvis när jag gör ett album kollar jag igenom en lista jag har över låtar jag skrivit genom åren och väljer ut den låten och den låten. Det är vad jag gjorde den här gången. Lysandre däremot är ett album som skrevs som en historia, där varje låt behövde berätta nästa kapitel i berättelsen, så de var tvungna att komma efter varandra i en speciell ordning. Det var unikt för mig och jag är fortfarande stolt över det albumet, men den här gången ville jag göra ett vanligt album. Det finns en koppling till Father, Son, Holy Ghost eftersom så många av musikerna från det albumet även är med den här gången och det hörs. Det är till och med samma producent.

Ett av albumspåren – Stephen – tar specifikt upp din brors död. Även din relation till din far är ett ämne som återkommer genom flera av låtarna på albumet. Att skriva om såpass personliga ämnen, hjälper det dig att bearbeta de tillhörande känslorna? Ser du musiken som ett sätt att läka sår?

– För mig är låtar ett sätt att prata om saker som är svåra att ta upp i en konversation. Min pappa och jag bor inte i samma stat så vi ses sällan, och eftersom jag inte växte upp med honom har vi inga djupa dialoger. Så när jag träffar honom vill jag inte spendera tiden med att älta det gamla, jag pratar hellre om nuet med honom. En låt är en plats där du kan reflektera över svåra saker. Det har varit ett sätt för mig att ta upp djupare och mer komplicerade frågor. Och det är fantastiskt eftersom han lyssnar, ringer upp mig så har vi ett litet samtal. Det är likadant med min mamma och min syster. Låtskrivande är ett sätt att gräva djupare. Som terapi.

Som lyssnare känner vi till din historia, så när du använder ord som ”father” får det en viss betydelse, men jag tänker att folk som inte är så insatta i din musik kanske uppfattar det som att du sjunger om gud. Är det medvetet?

– Jag använder aldrig det ordet när jag sjunger om sekten. Jag pratar om det några gången men då gör jag det oftast på ett tydligt sätt. Det är inga dolda betydelser, jag brukar vara rätt enkel av mig.

Men du förstår frågan? Titeln kan ju också väcka religiösa konnotationer.

– Jag är inte religiös. Det är inte en del av mitt liv idag, men det var det när jag växte upp så jag kan inte fly från det. Även om jag letar efter en annan betydelse i en titel som A New Testament så kan jag inte komma undan min uppväxt. Det är någonting som följer med mig naturligt. För mig är det viktigt att veta vart jag kommer ifrån och ta från mina egna erfarenheter. På gott och ont är det en av mina erfarenheter.

Enkelheten har genomgående varit ett bärande inslag i dina texter. I It Comes Back to You sjunger du textraden ”You’ve got to give your love away/ It comes back to you”. Hur viktigt är det för dig att din egen personlighet speglas i texterna?

– Det är det viktigaste. Om jag inte lyckas med det så kan jag lika gärna skriva instrumental musik. Enda anledningen för mig att skriva texter är för att säga något om mitt liv och mina övertygelser. Tanken i den låten är samma som jag försöker presentera i flera av mina låtar; tanken att om du vill väl så kan du hitta vad du söker efter, längtan efter något positivt kan bringa fram något positivt. Som i Hellhole Ratrace när jag sjunger ”I don’t want to cry so come on and laugh with me, I don’t want to die so come on and dance with me”. Att slänga ut en positiv tanke, för mig är det vad som ger texterna mening.

Så du skriver fortfarande om samma teman, du hittar bara nya sätt och infallsvinklar att skriva om dessa teman?

– Jag tror det. Jag menar, ibland kan jag berätta en ny historia eller prata om en ny person men i grunden tror jag inte att det har förändrats så mycket.

Hur mycket oinspelat material sitter du på nu? Nyligen premiärade du en ny låt som heter Brian Deneke och det finns ännu fler akustiska framföranden av osläppta låtar på YouTube. Vet du själv när de här låtarna kommer att släppas? Har du redan nu börjat planera för nästa skiva?

– Jag har en ganska bra plan, men realistiskt måste jag vänta ett år innan jag påbörjar nästa album, så jag får vänta och se hur jag känner mig då. Jag har flera låtar, över hundra som är färdiga, och på min mobiltelefon har jag ytterligare trettio låtidéer. När jag släpper ett nytt album tenderar jag att fokusera på det nya materialet, men det är kul när möjligheter att framföra låtar som Brian Deneke dyker upp. Det blir något annorlunda så jag försöker göra det då och då. Annars väntar jag tills nästa chans att gå in i studion igen, då går jag igenom låtlistan och ser vad jag känner för att spela in då. Dessutom måste jag ju ha i åtanke vilka musiker som finns tillgängliga och vill spela med mig, då kan jag bestämma vad som blir bra utifrån deras styrkor och färdigheter.

Vilken är den senaste låten du skrev för A New Testament?

– [Skratt] Bra fråga, är det ett test? Jag har en tendens att glömma bort när jag skrev dem men jag tror den nyaste är It Comes Back to You.

Befinner du dig på en annan plats nu jämfört med när du var med i Girls eller gjorde Lysandre?

– Både ja och nej. Jag var med om mycket från det att jag släppte det första Girls-albumet till att jag släppte mitt första soloalbum. Det är erfarenheter jag har lärt mig av, men mycket av upprymdheten och pressen tror jag att jag fortfarande känner. Samtidigt vet jag mer kring hur ett album kommer till, och jag har lärt känna fler musiker. Saker och ting förändras, men innerst inne handlar det fortfarande om att ta itu med samma saker när du ska göra ett album. Jag delar fortfarande med mig av väldigt sårbart material. Varje gång känns det ungefär likadant, men som person har jag blivit äldre. Jag lär mig saker hela tiden. Så fort du tror dig ha livet utklurat inser du att så inte är fallet. Jag vet inte vad som väntar runt hörnet. Jag har inga barn. Om jag skulle skaffa ett barn skulle jag antagligen tänka ”wow, nu måste jag börja om på nytt, jag har ingen aning om hur man gör det här”. Livet är ett konstant lärande.

The Drums: ”Folk som är annorlunda måste kunna få vara sig själva”

by

drums

Tre år har gått sedan The Drums senast släppte ifrån sig en låt. Nu är Brooklynbandet tillbaka med sitt tredje album Encyclopedia. Kulturbloggen ställde några frågor till bandets ena hälft Jacob Graham.

Från att ha varit en kvartett är ni nu en duo. Hur påverkades albumet av att antalet bandmedlemmar skalades ner?

Egentligen var det ingen större skillnad eftersom Jonny och jag alltid har gjort det mesta av studioarbetet själva. Men på ett annat plan, eftersom vi spelade in albumet i hemlighet, kände vi verkligen att vi hade friheten att göra precis vad vi ville. Just därför tycker jag att det här albumet är mer intressant. Det är som ett musikaliskt äventyr fyllt med twister och vändningar.

Producerade ni albumet på egen hand?

Allt vi har släppt har vi producerat själva. Vi är riktiga control freaks så det kommer nog aldrig hända att vi samarbetar med någon utomstående producent. Hellre låter vi dåligt än som någon annan.

Hur kom ni fram till titeln Encyclopedia?

Vi hade ingen titel förrän albumet var så gott som färdigt. Då lutade vi oss tillbaka, gick igenom allt vi hade spelat in och kände att Encyclopedia passade både musikaliskt och estetiskt.

Var det något ni försökte göra annorlunda från de två första albumen?

När vi bildade bandet för flera år sedan hade vi en idé att vi ville kombinera 60-talet och girl groups med Factory och Sarah Records. När vi påbörjade arbetet med Encyclopedia var vår tanke att kombinera råa, trashy gitarrer med majestätiska synthar. Det är en otydligare idé än den ursprungliga, men just på grund av vagheten var det roligare och mer mystiskt för oss.

Det har gått tre år sedan ni släppte Portamento. Hur har bandets betydelse för er förändrats under den perioden? Var ni vid något tillfälle på väg att splittras och vad har era soloprojekt haft för inverkan på The Drums av idag?

Att ta ledigt från The Drums och arbeta på musik på våra egna håll gav oss nya färger att leka med. Jag kände att jag kunde vässa mina egna musikaliska verktyg på ett nästan meditativt sätt. Vi tänker på att splittras hela tiden, men vi tänker även på att inte splittras. Det är lustigt, det är som att vi tänker ”det här är mitt liv, är det verkligen vad jag vill hålla på med?” för att sedan tänka ”well, vad skulle jag annars göra?”.

Albumet inleds med Magic Mountain och slutar med en låt som heter Wild Geese; två låtar som tycks komma från två vitt skilda platser. Var spektrumet av ljud och variationsrikedomen något ni medvetet hade i åtanke?

Jag tycker att de två låtarna kommer från liknande platser; att känna sig annorlunda och utanför. Skillnaden mellan Magic Mountain och Wild Geese är vart de tar vägen efter den utgångspunkten. Den ena är mer ungdomligt naiv, att man håller sig undan och stänger ute världen, men när vi når slutet av albumet har vi lärt oss att motsatsen, att öppna sig och våga lita på andra, är ett bättre alternativ. Att det finns styrka och glädje i att vara fler. När det gäller sounden på Encyclopedia ville vi packa in så mycket som möjligt. Vi ville skapa ett färgrikt spektrum av smutsiga gitarrer, skimrande snythar och allt däremellan.

Ni har nämnt att Let Me inspirerades av händelserna i Ryssland. Vilket mottagande fick låten när ni för inte så länge sedan framförde den live i Ryssland och kan du vidareutveckla vilka ämnen det är låten tar upp?

Vi öppnade faktiskt vårt set i Moskva med Let Me. Mottagandet var bra, men du vet, man uppfattar inte alltid texten live. Låten handlar om att folk som är annorlunda måste kunna få vara sig själva. Självmordsstatistiken hos HBTQ-ungdomar är oroväckande hög, ändå kan folk vara så onda att de säger åt dessa ungdomar att gå och dö. Let Me vänder på det och säger att alla som inte accepterar homosexualitet kan gå och dö. Givetvis vill vi inte att någon ska ta livet av sig, det är bara vårt (ska vi säga punkiga?) sätt att kasta ljus över situationen.

Hur har turnén gått än så länge? Hur väl går de nya låtarna ihop med de gamla?

Det har gått väldigt bra. Det gamla och det nya fungerar bra ihop. Vi har spelat låtar från hela vår bakkatalog, så långt tillbaka som från vår första EP Summertime, så det är en blandad kompott.

Det känns som att ni har fört in lite mörkare teman i era låtar. I takt med den utvecklingen, kan ni fortfarande relatera till låtar som Let’s Go Surfing?

Inte alls, ärligt talat kunde vi aldrig relatera till den låten. Det var bara ett roligt litet infall som fick ett eget liv.

Ni har tidigare nämnt svenska band som The Embassy och Tough Alliance som influenser. Har ni hittat några nya svenska band som ni tycker om på sistone?

Inga nya, men en artist vi älskar men inte pratat om så mycket är Joel Alme. Han är fantastisk. Och så jämn. Han sjunger alltid om den som kom undan. Vi älskar dig Joel!

Orup: ”Jag lyssnar nästan bara på nya artister”

by

orup

Hur presenterar man Sveriges popkung på ett värdigt sätt? Det finns få som man hör direkt på första tonen att det är just den artisten. Orup är en av de artisterna. Min relation till Orup sträcker sig långt tillbaks. När jag som fyraåring sitter med min mamma på bussen uppe i Boden och sjunger ”Jag vågar inte sova längre för hon ligger med min bäste vän”. Många medpassagerare kollade konstigt på mig och min mamma. Det var 1988 och Orups debutplatta var enorm. Nu är det 2014 och Orup är aktuell med sin egna krogshow, premiär 25 september, och även sin medverkan i Så mycket bättre.

Hur går du tillväga för att välja ut låtar till din show på Hamburgerbörs?

– Det har inte varit helt lätt, jag hade en lista med 35-40 låtar. Då fick man börja tänka ”nu får vi se, hur ska vi göra?”. Det är ett par saker som styrt låtvalet. Det är klart att jag spelar många låtar som folk har hört. Sedan, när man gör en sådan här föreställning, är det inte bara folk som är fans utan även personer som befinner sig på börsen just då och ser att Orup ska spela. Då känner jag att jag måste köra mina stora låtar. Fast det brukar jag göra ändå. Sedan gjorde jag en show på Grand Hotell i december förra året, en julshow fast det var nästan inga jullåtar. Det serverades julbord i alla fall. Där så gjorde jag och min kapellmästare Per Björling så att vi arrangerade om alla låtar. Vi hade en idé att det skulle låta klassisk show från 70-talet, Elvis och där man blandar rock och soul med en orkestral sättning. Lite blås, stråk och sådana saker. Använda sig av klassiska instrument istället för backtracks. Alla melodilinjer ligger på stråk och blås. Då låter det lite gammaldags, lite tidlöst. Många av mina låter passar bra att framföras så. Mycket av det jag lyssnat på när jag skrivit mina låtar är just gammal motown, den tidens R&B. När jag arrangerat mina låtar har jag använt mig mycket av det. Folk kommer ju naturligtvis att känna igen låtarna, det är samma melodier och samma tempo, men vi använder lite andra instrument.

Kommer det att låta ungefär som när du var på Allsång på Skansen i somras?

– Ja, ganska exakt så faktiskt. Fast det kommer inte vara ett medley som vi gjorde där. Men låtarna kommer att spelas så fast med ett annat band.

Kommer det dyka upp någon mindre känd låt?

– Det kommer det att göra. Jag vill inte riktigt gå in på vilka, men när jag tittar på låtlistan — som du som tur är inte kan se — så ser jag att det är 7-8 låtar som inte är de stora hitsen. De är ju såklart inte helt okända, men tillhör inte de jag alltid brukar spela.

När det gäller krogshowskonceptet med humor, kommer du att fokusera mest på musiken?

– Om jag säger så här. Det jag kommer att göra på börsen kan enklast förklaras med att jag gör en konsert. Jag kommer att fokusera mer på det visuella. Eftersom att vi ligger stilla på samma scen så har jag råd att ha ett jävligt stort band. Man har inga resekostnader och hotellkostnader. Vi har inga dansare, inga sketcher, ingenting sådant. Helt enkelt för att det är sådant jag inte kan. Det blir en lite gräddigare Orup-konsert.

Du som har varit med så länge. Hur tycker du att musikscenen i Sverige har förändrats genom åren?

– Det är svårt att se hur den förändrats genom åren, däremot kan man göra en liten analys hur den är just nu. Jag är mer låtorienterad än albumorienterad. Jag har alltid älskat singelformatet, så hade jag kommit fram nu hade jag tyckt det varit väldigt kul att man inte behöver göra ett helt album. Under alla mina år har jag tjatat om att jag inte vill göra album, jag vill göra singlar, men det hade då blivit en ekonomisk katastrof. Idag kan man göra det. Man kan välja arr bara göra singlar, eller en EP. Jag lyssnar väldigt mycket på ny popmusik. En sak när det gäller musikscenen i Sverige som är fascinerande är att varje gång jag hör en ny bra låt så är den svensk. Eller har en svensk anknytning. Varför det är så har jag ingen analys på. Även det som sjungs på svenska. Jag tycker att det sjungs för lite pop på svenska men den finns. Den som finns är oftast väldigt bra. Det kommer väldigt mycket popmusik idag och det kanske betyder att det blir kortare tid i rampljuset, vad vet jag, men om det är riktigt bra så klarar det sig nog. Så har det ju alltid varit. Sedan kan man göra så mycket nu. Olika konstellationer, olika stilar, så rent kreativt är det en väldigt fri arena nu. Det känns så i alla fall. Popmusiken tillåts att fungera på alla möjliga plan och alla möjliga sätt.

Hur ser du på din egen påverkan på Popsverige? Det är ju omöjligt att komma ifrån att du haft en stor betydelse.

– Det är oerhört svårt för mig att höra det själv. Av den enkla anledningen att det är svårt att se sig själv utifrån. Däremot så har folk sagt det och jag har läst. Är det så att jag har haft en viss påverkan tar jag emot det med stolta öppna armar. Det är naturligtvis väldigt smickrande om det är så.

Jag minns när du efter några års frånvaro från rampljuset började spela akustiskt på små indie-festivaler. Är det något du skulle vilja göra igen? Göra spelningar i ett mindre format?

– Det skulle jag kunna tänka mig. Det är nog något som jag inte har så bråttom med. Det passar när jag är lite gråhårig., Precis som den där countryskivan jag alltid sagt att jag ska göra. Det gör liksom ingenting om jag är 75, så det kommer definitivt mer sådana saker. Jag tycker att det är skitkul.

Vi pratade lite om musikscenen i Sverige. Din musik har alltid haft sina grunder i brittisk pop. Hur ser du på musikscenen i England idag?

– Just nu påverkar den inte mig lika mycket som den har gjort. Det där går i vågor. Även om jag lyssnar väldigt mycket på ny popmusik så har jag inte lika stor koll på vilka det är eller var de kommer ifrån.

Följer du fortfarande Pet Shop Boys?

– De lyssnar jag faktiskt på fortfarande när de kommer något nytt. Men jag torskar inte sådär stenhårt. De skulle vara tvungna att göra världens bästa låt för att jag verkligen skulle kunna ta det till mig. Jag lyssnar nästan bara på nya artister. Det händer väl då och så att jag lyssnar på någonting annat. Det var väl sist när Bowie kom med singeln Where Are We Now som jag tyckte var oerhört fin. Sedan blev jag besviken när plattan kom.

Blev du det? Jag tyckte det var en svinbra platta.

– Jag var inte så förtjust i den. Då tycker jag det är roligare med nya artister. Jag tycker om att se vad som händer. Little Jinder är jag väldigt förtjust i, men det är skitsvårt att hänga med i allt som kommer.

När jag ser din klädstil kan jag direkt dra paralleller till Dave Gahan från Depeche Mode. Har du några speciella stilförebilder?

– Inte medvetet kanske men absolut! Jag tar nog från alla möjliga. Dave Gahan, sedan gillar jag han Babyshambles-snubben också. Pete Doherty. Han klär sig jävligt skönt tycker jag. Just nu är jag väldigt inne på det där med dyra lyxiga kläder som man bär slarvigt. Det tycker jag är skönt.

Du har fastnat för att ha hatt numera.

– Jag har alltid gillat hattar. Jag bodde på Lidingö i tjugo år, men bor nu vid Mariatorget. Det är så tacksamt där för man kan gå ner till affären och testa en ny outfit varje dag. Sedan finns det en väldigt bra hattaffär i närheten av där jag bor som heter Hattbaren.

Som avslutning måste jag fråga om du hittat vilken Bowie-låt det är som ligger till grunden för Vid min faders grav?

– Nä, jag har inte det. Det låter konstigt men jag har inte det.

Text: Mikael Grönlund