Hur presenterar man Sveriges popkung på ett värdigt sätt? Det finns få som man hör direkt på första tonen att det är just den artisten. Orup är en av de artisterna. Min relation till Orup sträcker sig långt tillbaks. När jag som fyraåring sitter med min mamma på bussen uppe i Boden och sjunger ”Jag vågar inte sova längre för hon ligger med min bäste vän”. Många medpassagerare kollade konstigt på mig och min mamma. Det var 1988 och Orups debutplatta var enorm. Nu är det 2014 och Orup är aktuell med sin egna krogshow, premiär 25 september, och även sin medverkan i Så mycket bättre.
Hur går du tillväga för att välja ut låtar till din show på Hamburgerbörs?
– Det har inte varit helt lätt, jag hade en lista med 35-40 låtar. Då fick man börja tänka ”nu får vi se, hur ska vi göra?”. Det är ett par saker som styrt låtvalet. Det är klart att jag spelar många låtar som folk har hört. Sedan, när man gör en sådan här föreställning, är det inte bara folk som är fans utan även personer som befinner sig på börsen just då och ser att Orup ska spela. Då känner jag att jag måste köra mina stora låtar. Fast det brukar jag göra ändå. Sedan gjorde jag en show på Grand Hotell i december förra året, en julshow fast det var nästan inga jullåtar. Det serverades julbord i alla fall. Där så gjorde jag och min kapellmästare Per Björling så att vi arrangerade om alla låtar. Vi hade en idé att det skulle låta klassisk show från 70-talet, Elvis och där man blandar rock och soul med en orkestral sättning. Lite blås, stråk och sådana saker. Använda sig av klassiska instrument istället för backtracks. Alla melodilinjer ligger på stråk och blås. Då låter det lite gammaldags, lite tidlöst. Många av mina låter passar bra att framföras så. Mycket av det jag lyssnat på när jag skrivit mina låtar är just gammal motown, den tidens R&B. När jag arrangerat mina låtar har jag använt mig mycket av det. Folk kommer ju naturligtvis att känna igen låtarna, det är samma melodier och samma tempo, men vi använder lite andra instrument.
Kommer det att låta ungefär som när du var på Allsång på Skansen i somras?
– Ja, ganska exakt så faktiskt. Fast det kommer inte vara ett medley som vi gjorde där. Men låtarna kommer att spelas så fast med ett annat band.
Kommer det dyka upp någon mindre känd låt?
– Det kommer det att göra. Jag vill inte riktigt gå in på vilka, men när jag tittar på låtlistan — som du som tur är inte kan se — så ser jag att det är 7-8 låtar som inte är de stora hitsen. De är ju såklart inte helt okända, men tillhör inte de jag alltid brukar spela.
När det gäller krogshowskonceptet med humor, kommer du att fokusera mest på musiken?
– Om jag säger så här. Det jag kommer att göra på börsen kan enklast förklaras med att jag gör en konsert. Jag kommer att fokusera mer på det visuella. Eftersom att vi ligger stilla på samma scen så har jag råd att ha ett jävligt stort band. Man har inga resekostnader och hotellkostnader. Vi har inga dansare, inga sketcher, ingenting sådant. Helt enkelt för att det är sådant jag inte kan. Det blir en lite gräddigare Orup-konsert.
Du som har varit med så länge. Hur tycker du att musikscenen i Sverige har förändrats genom åren?
– Det är svårt att se hur den förändrats genom åren, däremot kan man göra en liten analys hur den är just nu. Jag är mer låtorienterad än albumorienterad. Jag har alltid älskat singelformatet, så hade jag kommit fram nu hade jag tyckt det varit väldigt kul att man inte behöver göra ett helt album. Under alla mina år har jag tjatat om att jag inte vill göra album, jag vill göra singlar, men det hade då blivit en ekonomisk katastrof. Idag kan man göra det. Man kan välja arr bara göra singlar, eller en EP. Jag lyssnar väldigt mycket på ny popmusik. En sak när det gäller musikscenen i Sverige som är fascinerande är att varje gång jag hör en ny bra låt så är den svensk. Eller har en svensk anknytning. Varför det är så har jag ingen analys på. Även det som sjungs på svenska. Jag tycker att det sjungs för lite pop på svenska men den finns. Den som finns är oftast väldigt bra. Det kommer väldigt mycket popmusik idag och det kanske betyder att det blir kortare tid i rampljuset, vad vet jag, men om det är riktigt bra så klarar det sig nog. Så har det ju alltid varit. Sedan kan man göra så mycket nu. Olika konstellationer, olika stilar, så rent kreativt är det en väldigt fri arena nu. Det känns så i alla fall. Popmusiken tillåts att fungera på alla möjliga plan och alla möjliga sätt.
Hur ser du på din egen påverkan på Popsverige? Det är ju omöjligt att komma ifrån att du haft en stor betydelse.
– Det är oerhört svårt för mig att höra det själv. Av den enkla anledningen att det är svårt att se sig själv utifrån. Däremot så har folk sagt det och jag har läst. Är det så att jag har haft en viss påverkan tar jag emot det med stolta öppna armar. Det är naturligtvis väldigt smickrande om det är så.
Jag minns när du efter några års frånvaro från rampljuset började spela akustiskt på små indie-festivaler. Är det något du skulle vilja göra igen? Göra spelningar i ett mindre format?
– Det skulle jag kunna tänka mig. Det är nog något som jag inte har så bråttom med. Det passar när jag är lite gråhårig., Precis som den där countryskivan jag alltid sagt att jag ska göra. Det gör liksom ingenting om jag är 75, så det kommer definitivt mer sådana saker. Jag tycker att det är skitkul.
Vi pratade lite om musikscenen i Sverige. Din musik har alltid haft sina grunder i brittisk pop. Hur ser du på musikscenen i England idag?
– Just nu påverkar den inte mig lika mycket som den har gjort. Det där går i vågor. Även om jag lyssnar väldigt mycket på ny popmusik så har jag inte lika stor koll på vilka det är eller var de kommer ifrån.
Följer du fortfarande Pet Shop Boys?
– De lyssnar jag faktiskt på fortfarande när de kommer något nytt. Men jag torskar inte sådär stenhårt. De skulle vara tvungna att göra världens bästa låt för att jag verkligen skulle kunna ta det till mig. Jag lyssnar nästan bara på nya artister. Det händer väl då och så att jag lyssnar på någonting annat. Det var väl sist när Bowie kom med singeln Where Are We Now som jag tyckte var oerhört fin. Sedan blev jag besviken när plattan kom.
Blev du det? Jag tyckte det var en svinbra platta.
– Jag var inte så förtjust i den. Då tycker jag det är roligare med nya artister. Jag tycker om att se vad som händer. Little Jinder är jag väldigt förtjust i, men det är skitsvårt att hänga med i allt som kommer.
När jag ser din klädstil kan jag direkt dra paralleller till Dave Gahan från Depeche Mode. Har du några speciella stilförebilder?
– Inte medvetet kanske men absolut! Jag tar nog från alla möjliga. Dave Gahan, sedan gillar jag han Babyshambles-snubben också. Pete Doherty. Han klär sig jävligt skönt tycker jag. Just nu är jag väldigt inne på det där med dyra lyxiga kläder som man bär slarvigt. Det tycker jag är skönt.
Du har fastnat för att ha hatt numera.
– Jag har alltid gillat hattar. Jag bodde på Lidingö i tjugo år, men bor nu vid Mariatorget. Det är så tacksamt där för man kan gå ner till affären och testa en ny outfit varje dag. Sedan finns det en väldigt bra hattaffär i närheten av där jag bor som heter Hattbaren.
Som avslutning måste jag fråga om du hittat vilken Bowie-låt det är som ligger till grunden för Vid min faders grav?
– Nä, jag har inte det. Det låter konstigt men jag har inte det.
Text: Mikael Grönlund