Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
När de kanadensiska konstrockarna i Women bestämde sig för att lägga ner valde tur nog två av bandets medlemmar att fortsätta som Viet Cong. Den 20 januari släpps deras självbetitlade debutalbum via Jagjaguwar och som ledsingeln Continental Shelf antyder är det en utveckling från Cassette -EP:n som släpptes tidigare i år.
I samband med albumsläppet beger sig Viet Cong ut på vägarna och den 14 februari intar de scenen på Mejeriet i Lund för sin första spelning på svensk mark.
Deras fjärde studioalbum Time is Over One Day Old är ute nu och mellan den 10 och den 12 oktober är de aktuella med tre spelningar på svensk mark. Kulturbloggen passade på att maila lite med bandets frontman Jon Philpot.
Jag gillar albumtiteln Time is Over One Day Old. Hur kom ni fram till den?
– Det var ett felmeddelande på vår kompis TV. Jag tror den försökte berätta att någonting hade varit på för länge.
Tid är ju rätt abstrakt. Var det något särskilt som influerade tidskonceptet på albumet?
– Tid är en ofrånkomlig kraft. Vi lever och dör med det vi gör och när vi gör det. Musikaliskt har vi brutit med begränsningar och hittat dolda övertoner. Som ett band är vi inget mer än ett blip i tid och rum. Tittar ut, försöker vara ett med det eviga.
Har albumet några andra teman?
– Som alltid; kärlek, gud och lögner.
Berätta om processen bakom albumet. Stötte ni på några hinder, lärde ni er något nytt, var det några skillnader från hur ni gjorde era tidigare album?
– Varje album är en annorlunda process. Varje album är svår på sitt sätt. Med det här albumet försökte vi öppna upp och hitta vår mittpunkt. Kärnan i vilka vi är. Det visade sig vara viktigt. Tomhet och rymd är fascinerande.
Hur har bandet utvecklats sedan du började göra musik som Bear in Heaven?
– Började själv, gick sedan från att vara sex till att vara fem till att vara fyra innan vi insåg att två-vägs-kommunikation är det bästa, fick några fans, blev en trio, turnerade massvis, fick en ny trummis, är fortfarande en trio, turnerar och har fortfarande roligt.
Många har beskrivit det här albumet som en återgång till Beast Rest Forth Mouth. Vad hade ni åtanke när ni påbörjade arbetet med skivan?
– Man kan säga att det är en återgång till det sättet att skriva låtar. Att arbeta på en idé utan att ha någon tydlig destination. Fast den här gången hade vi fler lager och tänkte inte på dansmusik.
Ni har sagt att ni ville göra musik från hjärtat istället från hjärnan. Kan du vidareutveckla?
– När du gör ett album med hjärnan tänker du på vad du vill göra och för vem du vill göra det. När du gör ett album från hjärtat blir det istället det som kommer ut naturligt. Du kämpar inte emot dig själv, tänker inte på vad det skulle kunna vara. Det bara är vad det är.
Hur har ert låtskrivande utvecklats genom åren? Hur har tillskottet av Jason Nazary påverkat ert sound? Var det några andra erfarenheter som formade albumet?
– Jason är en fantastisk trummis. Det var coolt att göra låtar med en ny trummis. Han injicerade nytt liv och nya idéer. Över åren har vi blivit medvetna om vem som är bäst på vad, det tar tid att nå den nivån av tillit. Att vara i ett band är som att vara gifta, utan sexet. Så det blir frustrerande om man inte kan kommunicera med varandra.
Du kommer ursprungligen från Atlanta, kan du berätta om musikklimatet du var omgiven av i Bear in Heavens tidiga dagar? Varför flyttade du till New York?
– Atlanta var fyllt med noise, hip hop, frijazz och math rock. Radiostationen WREK 91.1 påverkade vilken musik jag gillade. Flytten till New York var helt och hållet för att överleva. Jag kunde inte försörja mig i Atlanta.
Hur har turnén varit hittills? Vilket är det bästa turnéminnet?
– Turnén har varit rolig, vi har sprungit in i massa vänner. Ett av de bästa minnena var när vi campade i Redwoodskogen tillsammans med banden vi hade med oss; Miles Cooper Seaton och Young Magic. Ett av de sämsta minnena var när vår ljudtekniker blev slagen i ansiktet på en fest. Det var inte hennes fel, det var killen som var ett skithuvud.
Ser ni fram emot att spela i Sverige? Gillar ni några svenska band?
– Vi ser fram emot att spela i Sverige. Vi har haft några konstiga och roliga spelningar där, så förhoppningsvis håller den trenden i sig. När det gäller band… Studio, JJ, The Field. Det finns så mycket bra svensk musik.
Vad tycker ni om att spela live i allmänhet? Försöker ni presentera låtar annorlunda gentemot i studion?
– Ja, det är annorlunda. I studion gör du något att lyssna på i hemmet, i hörlurar eller i bilen. Spelningarna handlar helt och hållet om att vi, bandet och publiken, förlorar oss och släpper taget. Så kom igen, släpp taget!
Efter två EP:s ger London-trion i Daughter bestående av Elena Tonra, Igor Haefeli och Remi Aguilell den 18 mars ut sitt debutalbum If You Leave via 4AD.
Under våren gästar de dessutom Sverige för spelningar i såväl Lund som Stockholm.
12 april – Lund – Mejeriet (förköp via Tickster)
13 april – Stockholm – Debaser Slussen (fritt inträde innan 21, därefter 100 kr)
Så här skriver Guardian om bandet:
”Like the musical progeny of Enya and Eno, Elena Tonra merges haunting melodies with moody atmospherics. Daughter’s world is full of pain and drama, the kind of place you might want to holiday in if you were feeling particularly masochistic, but not necessarily live.”
Två av de bästa svenska indiebanden gör gemensam turné. Kan de bli bättre för oss indieälskare?
Efter ett hittills massivt turnéår med utsålda spelningar runt om i världen drar nu Shout Out Louds ut på årets sista vändor. Denna veckan startar bandet en lång Europaturné som tar dom genom England, Frankrike, Tyskland, Holland m m. För att sen avsluta året på ett magnifikt sätt med fyra utvalda Sverige spelningar. Shout Out Louds bjuder sina fans på en extra fin upplevelse, då dom valt att ta med sig ett av sina svenska favoritband [ingenting] som gäster på turnén.
Datum för de svenska spelningarna:
17 november – Göteborg, Trädgår’n
18 november – Uppsala, Katalin
19 november – Lund, Mejeriet
20 november – Stockholm, Berns
I ett pressmeddelande säger Shout Out Louds sångare Adam Olenius:
– [ingenting] har varit ett av mina svenska favoritband under de senaste åren och trots att bandnamnet har varit svårt att uttala för utländska journalister har jag alltid tipsat om deras skivor i intervjuer. De gör svensk pop när den är som bäst. Sorgsen men hoppfull.
Mattias Bergqvist från [ingenting] säger:
– Vi tror att mycket av Shout Out Louds framgångar utomlands kan ha grundats i det stöd de fått från oss här i sverige, tänker då inte minst på banjospelande och tamburininhopp som om möjligt höjde nivån och sporrade Shout Out Louds ytterligare. De i sin tur har ju gett [ingenting] enormt mycket stöd och då tänker jag mest på deras introducering av champaridrinken och sången om den.
Lite fakta om grupperna
Shout Out Louds
Det var länge sedan Shout Out Louds enbart var en angelägenhet för inbitna indiefans med för mycket tid i sina liv. Det var länge sedan man satt på sitt rum och tänkte att man var ensam om att älska dem. Nu är det 2010 och man får dela bandet i atomer för att de ska räcka till. Men det gör inte så mycket. Det är ett band man är villig att dela med sig. Och nu har vi all anledning att dela med oss igen med Shout Out Louds tredje album.
”Work”, titeln på albumet, signalerar att det är fan det här som är deras kall. Inte stå och diska på någon sunkig krog, inte kränga försäkringar via telefon, inte böja rör i fabriken. Nej, musiken är deras liv. De korsade Atlanten, hamnade i Seattle hos producenten Phil Ek (Band of Horses, Fleet Foxes, The Shins) och spelade in en skiva som man gjorde förr: räkna in, sen kör alla.
Som sista ord kan vi väl bara säga att det den där är skevheten som man har svårt att sätta fingret på hos Shout Out Louds som alltid har varit det som fått världen att fastna för dem. Det är den trasiga och smått spruckna sången som låter så sorglig som vi identifierar oss med; den slår så kontrastrikt mot de teatraliska ljudkulisserna i moll och dur. Varför nämner vi nu det? För att vi vet med säkerhet var vi hamnar igen, med eller utan brustna hjärtan. Vi hamnar framför scen till Shout Out Louds och vi gör det förutsättningslöst.
[ingenting]
Som med alla namn tar det tid innan det sätter sig, betyder mindre än det är ett epitet. Säkert!, Nirvana och [ingenting]. Det var en tid in i hösten 2009 som diskjockeyn på radion slutade skoja om bandnamnet, [ingenting] var med singeln Halleluja! och tredje albumet Tomhet Idel Tomhet på allas läppar och på största allvar. Sedan dess har ett år gått, ett år av utsålda Dramaten, massiva hyllningar, utlandslansering och digert turnerande – inte minst på sommarens festivaler.
Stockholmarna i [ingenting] har med Christopher Sander som språkrör och spindoktor tagit politiken, andligheten och festen på djärva utflykter i rytmiska djunglar och vokala steppmarker. Med en poetisk och harmonisk studsmatta långt olik villaförortens, naggad av väder och vind och med hål efter allt för många försök att lyfta mot skyn, fyller [ingenting] popen med kultur, kulturen med pop.
Nu stundar nya tider… tiden, vilken opålitlig rackare. Eller för att citera bandets batterist: den som lever får se.
Shout Out Louds – Fall Hard from Merge Records on Vimeo.
Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg, Trädgår’n, Uppsala, Lund, Stockholm, Berns, Shout out louds, musik, [ingenting], Mejeriet, Katalin