Shout out louds

Det har gått tio år sedan Shout Out Louds gav ut sin första fullängdare. I samband med en releasefest för fjärde albumet Optica, som ges ut den 27 februari, mötte Kulturbloggen upp sångaren Adam Olenius och basisten Ted Malmros som tillsammans utgör två femtedelar av bandet.

När ni ser tillbaka på era tio år som band, vilka har varit höjdpunkterna?

Ted: Att släppa första EP:n var förstås väldigt stort. Att man fick skivkontrakt, det var ju stort.

Adam: Det var på den tiden när skivkontrakt på något sätt kändes viktigt. [skratt] Jag vet inte, det var mer som en större grej då.

Ted: Ja, nu behöver man det ju inte på samma sätt. Man kan ju släppa själv eller vad som helst.

Adam: Sen tror jag vår första USA-turné. Vi hade aldrig gjort mer än typ fem spelningar i rad och skulle vara borta en månad, det kändes som en evighet. Det kändes som en stor grej, då blev det på riktigt.

Ted: Egentligen var alla de här första grejerna väldigt stora händelser. Sedan är det ju förstås alltid en höjdpunkt att släppa skivan.

Adam: Allt smälter ihop lite grann.

Ted: Vi försöker också kunna uppskatta allting så mycket som möjligt, eller hur?

Adam: Jo, det är klart. Jag tänker ofta på den där Brasilien-turnén vi gjorde. Det var väldigt roligt att åka så långt hemifrån och spela. Nu kommer det massa höjdpunkter här, men sist när vi gjorde en spelning i Berlin. Det var nästan vår största spelning, det var en stor grej att spela inför så mycket folk. Vi märkte att folk plötsligt började köpa biljetter.

Ted: Sedan var det jävligt kul att spela i Japan.

Adam: Ja, det var väldigt roligt. Fast mest av på grund av maten.

Märker ni några skillnader när ni kommer till de här olika platserna?

Ted:  Ja, det är alltid lite små skillnader tycker jag. Sedan brukar det inte behöva vara sådär gigantiska skillnader. Ibland kan man nästan bli lite besviken. Som när vi spelade i Melbourne senast, det kändes verkligen som att man kunde ha varit på St Eriksplan.

Adam: Alla DJ:s spelar ju samma låtar. Det är förstås lite annorlunda i Japan och Brasilien, men det är ju så att om vi skulle turnera nu skulle vi kunna höra Tame Impalas skiva spelas i bakgrunden på varenda ställe. Det är en bra skiva, men det är lite tråkigt att det inte blir starkare inhemska scener. Det är ju jättebra att musik sprids väldigt fort och lätt, men det blir ju också nästan globaliserat.

Ted: Det är ju också därför de har oss där. Om det skulle vara en starkare brasiliansk scen skulle de inte behöva oss.

Adam: Det är en ond cirkel som vi har startat.

Ted: Just i Brasilien när vi spelade på den här Belem, en festival i norra Brasilien, var vi de enda utlänningarna på hela festivalen och det var ju väldigt roligt. De blev så här “smaka på den här glassen och smaka på det där”.

Adam: Det är ju det närmsta Beatles-hysteri vi har kommit, folk ville ha våra kläder.

Hur har ni förändrats sedan ni gav ut Howl Howl Gaff Gaff?

Ted: Vi har gått från att vara tjugo till trettio vilket är en stor förändringstid för alla människor.

Adam: Vi växte upp i det här bandet liksom. Från att bandet var allt allt, det är fortfarande allt, men det är mycket annat som måste planeras också.

Ted: Gruppdynamiken har nog inte förändrats. Alla har sina roller som fortfarande är de samma.

Adam: Vi har kanske blivit bättre på att se positivt på saker. I början höll vi taggarna utåt hela tiden. Det var bra att inte lita på någon när man var debutband, vi hade ett så otroligt kontrollbehov, men nu kan vi inte göra så riktigt. Vi hinner inte lägga energi på att göra det, men vi försöker behålla vår integritet. Man måste kunna lita på att det funkar och att det ordnar sig och blir bra. Nu när vi precis har släppt en skiva är vi ganska snälla mot varandra men sedan när vi har turnerat ett år blir man trötta på varandra.

Optica är det första albumet ni själva har producerat, vad ville ni åstadkomma med produktionen? Det låter ju väldigt mycket 80-tal, var det något ni hade i åtanke?

Adam: Det gör ju det, fast det är faktiskt ingenting jag hade tänkt på.

Ted: Det måste vara någon gömd förkärlek. Vi växte ju upp då.

Adam: Sex-sju år måste jag ha varit då, man kan ju undra hur mycket jag tog in.

Ted: Du måste ha tagit in allt produktionstekniskt.

Adam: Det var absolut inget mål. Vi ville ha en ganska färgstark ljudbild och då är et väl kanske det 80-talet står för. Vi lyssnar ganska mycket på sent 80-tal och 90-tal, vi var inne på Chemical Brothers.

Ted: 90-talet var kanske ganska industriellt med en svartvit ljudbild, vi ville ha det här färgstarka.

Adam: Fast jag gillar inte så mycket synth och jag har aldrig lyssnat så mycket på Depeche Mode. Det är snarare det poppiga då.

Den första låten på skivan, Sugar, låter nästan som The Cure.

Adam: Ja, den gör nog det.

Ted: The Cure brukar vi ju få dras med, men det är inget illa.

Adam: Någon måste ju ta över den stafettpinnen. Det bidrar ju att min röst påminner om Robert Smith, det har den alltid gjort, men det har egentligen bara blivit så eftersom jag lyssnat på massa Dinosaur Jr och Neil Young. Produktionen var mest tänkt att vara lekfull. Kanske är den influerad av indie-scenen på 80-talet med band som Television Personalities, OMD, The Cure, Neu och även The Triffids och lite såna där grejer som vi upptäckte senare. Målet i produktionen var bara att få testa allt och att få skruva på alla knappar. Att verkligen få göra en stor svallande ljudvåg och inte tänka så mycket på om det var rätt eller fel.

Ted: Ljud man kan ta på ville vi skapa.

Adam: Just i Sugar är det ett outro som är nästan religiöst. Att man ser ljuset i tunneln. Vi ville att det skulle låta som Disney-stråkar fast på droger.

Den börjar väl med ett gitarrintro också?

Adam: Det är faktiskt en moog som vi har gjort om så att det låter som en gitarr. På många låtar har synthar gjorts om till gitarr och tvärt om. Vi har jobbat ganska mycket på att hitta ljud som man mår bra av istället för att bara ha gitarr, bas och trummor som Work hade.

Work spelades in i USA och nu spelade ni in i Sverige, har det varit annorlunda på något sätt?

Ted: Vi hade en liten paus mellan andra och tredje skivan, så vi hade inte turnerat på ett tag och då kände vi att det var skönt att repa här och sen åka bort allihopa och fokusera på det istället för att stanna i stan och bli distraherade. Den här gången turnerade vi ganska flitigt med tredje skivan, vi ville egentligen sätta igång under tiden som vi fortfarande turnerade, så då passade det utmärkt att vara hemma.

Adam: Han som har studion, Johannes Berglund som också varit medproducent, har varit väldigt viktig faktiskt. Han har studion i stan men han är även ljudtekniker till Miike Snow och Lykke Li så han har varit ute och rest ganska mycket. Då passade det perfekt att vi var lite lediga när han var borta. Vi har kunnat vara hemma och ha ett normalt liv för en stund. Skillnaden med USA är att det blir mer tidsbegränsat när man åker iväg så där. Att ha ett datum man måste vara klar gjorde det till en lite stressigare inspelning. Sedan är Phil Ek en producent som är ganska traditionell.

Ted: Det passade då, men nu ville vi göra någon reaktion mot det.

Varifrån kom inspirationen till Optica? Finns det några återkommande teman och varifrån kom titeln?

Ted: Vi hade lite teman såsom ljus och tid.

Adam: Speciellt ljus var ju ledordet som vi satte ganska tidigt för att lätt kunna förklara låtarna. Om det till exempel var en mörk låt, det låter enkelt men sedan gick vi in på detaljer som att det här är en solnedgång.

Ted: Men vi ville först och främst ha något ljus i låtarna.

Adam: Jo, jag kommer ihåg att Destroy fick vara en mörk natt och Blue Ice fick vara ett plan som landade på en landningsbana i solnedgången. Det var skönt att kunna bygga upp bilder till låtarna istället för att diskutera om det lät som Grandaddy eller The Smiths. Optica är ju läran om ljuset, sedan kommer jag ihåg att Ebba sa “Optica det låter ju nästan som ett rymdskepp”.

Ted: Det har på sätt och vis varit lite rymd-inspiration. Annars fick det ta lite den väg det ville, för vi hade inte planerat så mycket innan vi började. Vi satte igång och sen kom Blue Ice som satte tonen för resten av skivan.

Ni har även varit och tagit fram artworken, vad var tanken där?

Ted: Det var samma egentligen, med ljuset.

Adam: Den röda tråden ville vi föra över i artworken, så vi jobbade med Frode & Marcus som är ett regissör- och fotograf-par. Tillsammans tog vi fram massa bilder och filmer. Omslaget är projicerat fotografi, vi tog inspiration av en gammal bild vi hittade från 60-talet. Så vi jobbade med ljus liksom, videon till Walking in Your Footsteps har mycket ljusprismor.

Ted: Och rymden är ljusets moder, som i Blue Ice-videon.

Adam: Så alla de där grejerna vi pratade om i studion fick visuell framtoning. Det var ganska mycket att ta fram inspirationsbilder så det var nästan som att man skulle göra något stort konstprojekt. Man tog alla bilder, valde ut de vi gillade och så försökte vi göra egna imitationer av dem. Vi var på statsbiblioteket och kollade på böcker om rymden. Det var ganska roligt att göra sådana grejer, det kändes som att vara i skolan igen.

Ted: Vi brukar försöka få alltihop att bli som ett litet projekt.

Adam: Har man tid att göra det så rekommenderar jag alla band att göra samma sak. Det är roligt.

Vad var tanken med isvinylerna ni skickade ut i samband med att ni släppte Blue Ice?

Ted: Det kom ifrån att vi på många sätt ville gå ut med Blue Ice först som en liten teaser. Då började vi skissa runt lite på vad vi skulle göra för att promote:a den så bra som möjligt. För att väcka lite uppmärksamhet runt den kände vi att det vore kul att inte göra en klassisk video, utan göra någonting som verkligen är baserat på låten, känslan och texten. Då pratade vi lite om hur den är “fading away”.

Adam: En känsla som nästan smälter iväg.

Ted: Sedan heter ju låten Blue Ice.

Adam: Vi pratade om projekt innan och det blev som ett till litet tekniskt skolprojekt.

Ted: Går det att göra? Ja, det är diverse konstnärer som har gjort det förut och lagt upp på nätet. Men ingen har riktigt gjort det i en sådan här skala eller gjort det med en låt som de själva har gjort. Det har mer varit som konstprojekt, så vi pratade med en på labbet nere i Tyskland som måste göra den här formen och hon tyckte att det var “the best idea I’ve heard all year”. Hon den här kvinnan hade tydligen varit med och sett över när de gjort vinyler i choklad, men de på Optimal som gör vinylerna blev så peppade att vi fick göra en extra form och skicka ner till dem.

Adam: Det var också en reaktion mot att all musik blir så tillgänglig med alla bloggar. Det är ju grymt att det är så lätt att få tag på musik, men det är också kul när man får vänta sex timmar vid frysen för att få höra den. Nu har den ju blivit en mp3 ändå till slut, men tankemässigt var det lite som när man har köpt en skiva och sitter på tunnelbanan och väntar på att komma hem och lyssna på den. Hur lång tid tar det att köpa en låt på iTunes? 30 sekunder?

Foto: Emma Andersson