Bear in Heaven

Deras fjärde studioalbum Time is Over One Day Old är ute nu och mellan den 10 och den 12 oktober är de aktuella med tre spelningar på svensk mark. Kulturbloggen passade på att maila lite med bandets frontman Jon Philpot.

Jag gillar albumtiteln Time is Over One Day Old. Hur kom ni fram till den?

– Det var ett felmeddelande på vår kompis TV. Jag tror den försökte berätta att någonting hade varit på för länge.

Tid är ju rätt abstrakt. Var det något särskilt som influerade tidskonceptet på albumet?

– Tid är en ofrånkomlig kraft. Vi lever och dör med det vi gör och när vi gör det. Musikaliskt har vi brutit med begränsningar och hittat dolda övertoner. Som ett band är vi inget mer än ett blip i tid och rum. Tittar ut, försöker vara ett med det eviga.

Har albumet några andra teman?

– Som alltid; kärlek, gud och lögner.

Berätta om processen bakom albumet. Stötte ni på några hinder, lärde ni er något nytt, var det några skillnader från hur ni gjorde era tidigare album?

– Varje album är en annorlunda process. Varje album är svår på sitt sätt. Med det här albumet försökte vi öppna upp och hitta vår mittpunkt. Kärnan i vilka vi är. Det visade sig vara viktigt. Tomhet och rymd är fascinerande.

Hur har bandet utvecklats sedan du började göra musik som Bear in Heaven?

– Började själv, gick sedan från att vara sex till att vara fem till att vara fyra innan vi insåg att två-vägs-kommunikation är det bästa, fick några fans, blev en trio, turnerade massvis, fick en ny trummis, är fortfarande en trio, turnerar och har fortfarande roligt.

Många har beskrivit det här albumet som en återgång till Beast Rest Forth Mouth. Vad hade ni åtanke när ni påbörjade arbetet med skivan?

– Man kan säga att det är en återgång till det sättet att skriva låtar. Att arbeta på en idé utan att ha någon tydlig destination. Fast den här gången hade vi fler lager och tänkte inte på dansmusik.

Ni har sagt att ni ville göra musik från hjärtat istället från hjärnan. Kan du vidareutveckla?

– När du gör ett album med hjärnan tänker du på vad du vill göra och för vem du vill göra det. När du gör ett album från hjärtat blir det istället det som kommer ut naturligt. Du kämpar inte emot dig själv, tänker inte på vad det skulle kunna vara. Det bara är vad det är.

Hur har ert låtskrivande utvecklats genom åren? Hur har tillskottet av Jason Nazary påverkat ert sound? Var det några andra erfarenheter som formade albumet?

– Jason är en fantastisk trummis. Det var coolt att göra låtar med en ny trummis. Han injicerade nytt liv och nya idéer. Över åren har vi blivit medvetna om vem som är bäst på vad, det tar tid att nå den nivån av tillit. Att vara i ett band är som att vara gifta, utan sexet. Så det blir frustrerande om man inte kan kommunicera med varandra.

Du kommer ursprungligen från Atlanta, kan du berätta om musikklimatet du var omgiven av i Bear in Heavens tidiga dagar? Varför flyttade du till New York?

– Atlanta var fyllt med noise, hip hop, frijazz och math rock. Radiostationen WREK 91.1 påverkade vilken musik jag gillade. Flytten till New York var helt och hållet för att överleva. Jag kunde inte försörja mig i Atlanta.

Hur har turnén varit hittills? Vilket är det bästa turnéminnet?

– Turnén har varit rolig, vi har sprungit in i massa vänner. Ett av de bästa minnena var när vi campade i Redwoodskogen tillsammans med banden vi hade med oss; Miles Cooper Seaton och Young Magic. Ett av de sämsta minnena var när vår ljudtekniker blev slagen i ansiktet på en fest. Det var inte hennes fel, det var killen som var ett skithuvud.

Ser ni fram emot att spela i Sverige? Gillar ni några svenska band?

– Vi ser fram emot att spela i Sverige. Vi har haft några konstiga och roliga spelningar där, så förhoppningsvis håller den trenden i sig. När det gäller band… Studio, JJ, The Field. Det finns så mycket bra svensk musik.

Vad tycker ni om att spela live i allmänhet? Försöker ni presentera låtar annorlunda gentemot i studion?

– Ja, det är annorlunda. I studion gör du något att lyssna på i hemmet, i hörlurar eller i bilen. Spelningarna handlar helt och hållet om att vi, bandet och publiken, förlorar oss och släpper taget. Så kom igen, släpp taget!