The Antlers

The Antlers började som Peter Silbermans sovrumsprojekt i Brooklyn, men blev en trio när trummisen Michael Lerner och multi-instrumentalisten Darby Cicci anslöt sig i samband med att arbetet med 2009 års Hospice påbörjades. Innan dess hade Silberman själv släppt Uprooted och In the Attic of the Universe.

Deras femte album Familiars släpptes tidigare i år. Så här lät det när jag mötte upp Peter Silberman på hotellet i Zinkensdamm inför bandets spelning på Debaser Strand.

Familiars — ert första album på tre år — verkar ha ett större fokus på atmosfärer. Vad hade du i åtanke när du påbörjade arbetet med albumet? Var det något specifikt du ville göra annorlunda från de tidigare albumen?

– Jag var faktiskt mindre intresserad av atmosfärer den här gången. Alla i bandet täcker olika saker, den här gången var jag särskilt intresserad av att jobba på gitarren och sången. Dels ville jag finslipa gitarrljudet så det finns en kontinuitet albumet igenom. Sedan ville jag kunna spela låtarna själv. Till skillnad från när man bygger flera olika lager så ville jag kunna spela låtarna från början till slut utan overdubs.

Så ni skrev albumet med era spelningar i åtanke?

– Lite så. Det är inte skräddarsytt till våra konserter, snarare accepterar vi verkligheten att vi inte långt efter att vi skrivit färdigt låtarna ska framföra dem live. Jag försökte välja mina strider. Du har en skrivperiod, en inspelningsperiod och efter det kommer vanligtvis en period då du måste arrangera om låtarna så att de funkar live. Jag ville inte göra det den här gången. Jag ville att skrivandet och inspelningen skulle förbereda oss så att vi redan visste våra delar när vi började repa för konserterna

Är det här albumet mer hoppfullt än de tidigare?

– Jag tror det, åtminstone var det vad jag siktade på; att nå en fridfull plats. Men för att göra oss förtjänta av att komma dit var vi tvungna att gå genom lite mörkare territorium i början av skivan.

Ni producerade albumet själva. Vilka texturer och stämningar var ni ute efter att skapa? Kommer ni ta in en utomstående producent någon gång framöver?

– Texturerna är det mestadels Dorby som står för. Han är multi-instrumentalist och på det här albumet spelar blåset en betydelsefull roll. Det var mer betoning på organiska texturer. Inte lika elektroniskt, vi har försökt fånga levande ljud. Som gitarrist har jag förlitat mig på massa delay och reverb, den här gången ville jag hitta ett renare gitarrljud.

– När det gäller att ta in en utomstående producent så har jag aldrig funnit den tanken särskilt tilltalande. För mig ligger produktionen så nära skrivandet. Dessutom är vi själva kapabla till att producera, så vi har ännu inte behövt en utomstående röst.

Textmässigt kretsade Hospice kring ett centralt tema, gör Familiars också det?

– Ja, men den har ett annat slags tema. Hospice var en berättelse och det var flera teman som försiggick inom ramen för den berättelsen. Det är flera teman på Familiars också, men de är mindre tydliga. Generellt handlar det om att upptäcka sig själv i takt med att du blir äldre, hur din relation till dig själv förändras, hur din idé av vad som är ”hemma” utvecklas, hur du dras till det som är familjärt och låter det bli en ledande kraft i ditt liv.

Så det här albumet har en tydligare koppling till saker som händer i ditt eget liv?

– Jag vet inte om det är mer eller mindre personligt en tidigare album. Det är personligt på ett annat sätt. Familiars är medvetet mindre specifikt. Jag ville inte att den lika direkt skulle relatera till anekdoter ur mitt liv. Hospice var baserad på väldigt specifika händelser som tillsammans skapade någon slags mening. Familiars är mer science fiction — eller åtminstone fiktion. En mer spirituell berättelse.

Du har nämnt Enter the Void som inspiration till albumet. Vad mer har du inspirerats av och vad har dragit dig till de referenserna?

– Massa saker har hittat sig in i albumet. Jag upptäcke yoga och österländsk filosofi när vi var i startgropen av albumet, så det har guidat mig. Mycket av texterna handlar om en osynlig transformation. Hur människor förändras, uppvaknanden. Erfarenheter jag själv hade under den perioden. Enter the Void var en film jag råkade se medan vi arbetade med albumet. Jag blev intresserad av dess struktur, den var så cirkulär och tilltalade mig på ett annorlunda sätt. Den ledde mig in på Den tibetanska dödsboken som den till stor del bygger på.

– Även buddistisk litteratur och enkla meditationsinstruktioner fascinerade mig. De texterna har ett väldigt inkluderande sätt att tilltala läsaren. Istället för första- eller tredje person används termer som vi och oss. Det tyckte jag var intressant eftersom det upplöser gränsen mellan författare och läsare, något jag ville föra in i mitt eget skrivande.

Återspeglas det även i musiken?

– Jag tycker det, musikaliskt är det ett välkomnande album. Det drar in snarare än alienerar lyssnaren. Det är alltid en faktor i musik, huruvida du vill välkomna eller utmana lyssnaren. Det enda det här albumet utmanar är lyssnarens tålamod.

Eftersom det är ert längsta album hittills?

– Och så har den flera steg. Det är svårt för mig att veta eftersom jag aldrig haft möjligheten att lyssna på den för första gången med nya öron, jag kan den ju från början till slut så jag vet inte hur en förstagångslyssnare uppfattar den, men det krävs nog att du spenderar en del tid med den för att det ska klicka.

Hur har du utvecklats som sångare sedan The Antlers bildades? Försökte du medvetet göra något annorlunda med din röst på det här albumet?

– Jag har definitivt utvecklats som sångare, speciellt sedan vi började turnera och jag började använda min röst dagligen. När vi turnerade med Hospice skrek jag hela tiden. Jag ansträngde mig så mycket att jag tappade rösten. Nu har jag lärt mig att använda rösten på ett smartare sätt. Det är inte lika ansträngt, jag har bättre kontroll.

– På det här albumet är jag mer medveten om hur jag använder rösten. Eftersom jag har förlitat mig så mycket på min falsetto ville jag fokusera mer på mellanregistret den här gången. Den ligger ju närmre hur jag pratar, så det låter mer som min riktiga röst. Det är där soulen kommer ifrån. Dessutom försökte jag sjunga som olika personer utan att förvränga rösten, genom att behandla falsetton, mellanregistret och det lägre registret som olika karaktärer.

Har känslorna du försöker förmedla med rösten också förändrats genom åren?

– Definitivt. På Hospice använde jag min röst som rening. Burst Apart handlade om osäkerhet, så då är den mer återhållsam eller ängslig. Den här gången hade jag mer kontroll; jag visste vad jag ville säga och såg till att det fanns en sårbarhet i det.