• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

The Antlers

De bästa låtarna 2014: 40-21

11 december, 2014 by Redaktionen

foxygen

2014 var året då Toronto-duon Death From Above 1979 äntligen följde upp sitt tio år gamla debutalbum You’re a Woman, I’m a Machine. De kanadensiska landsmännen i Alvvays blev nya indiefavoriter och First Aid Kit skapade en debatt kring svensk musikkritik.

Varje dag fram till fredagen den 12 december presenterar vi 20 låtar i vår årslista. Här är plats 40-21:

21. Foxygen – Coulda Been My Love
22. Father John Misty – Bored in the USA
23. Death from Above 1979 – White is Red
24. Kate Tempest – The Beigeness
25. Say Lou Lou – Games for Girls
26. Hamilton Leithauser – Alexandra
27. Woman’s Hour – Her Ghost
28. Ben Khan – Youth
29. The Afghan Whigs – Royal Cream
30. Alcest – Away
31. Alvvays – Archie, Marry Me
32. Happyness – Great Minds Think Alike, All Brains Taste the Same
33. Jungle – Time
34. The Antlers – Palace
35. Grouper – Holding
36. Interpol – All the Rage Back Home
37. Sam Smith – Stay With Me
38. First Aid Kit – My Silver Lining
39. Bear in Heaven – Autumn
40. together PANGEA – Badillac

41. Spoon – Inside Out
42. Ought – Habit
43. Wild Beasts – Palace
44. Per Egland – Bowie framför spegeln
45. The Drums – I Can’t Pretend
46. Vashti Bunyan – Holy Smoke
47. Hospitality – Rockets and Jets
48. The Horrors – I See You
49. SBTRKT – New Dorp New York
50. Röyksopp & Robyn – Do It Again
51. Hannah Lou Clarke – Kids in Heat
52. Shura – Indecision
53. Purity Ring – Push Pull
54. Tobias Jesso Jr. – True Love
55. Sean Nicholas Savage – Empire
56. Twin Shadow – To the Top
57. Nicole Sabouné – Saving Up
58. Cut Copy – In These Arms of Love
59. Electric Youth – Runaway
60. Marina and the Diamonds – Froot
61. Panda Bear – Mr. Noah
62. Ty Segall – Feel
63. Damon Albarn – Heavy Seas of Love
64. J Mascis – Every Morning
65. Lana Del Rey – Brooklyn Baby
66. The Pains of Being Pure at Heart – Until the Sun Explodes
67. Zola Jesus – Dangerous Days
68. Christopher Owens – Never Wanna See That Look Again
69. Mogwai – Teenage Exorcists
70. The Smashing Pumpkins – Being Beige
71. The Hanged Man – Into the Night
72. Pixies – Greens and Blues
73. I Break Horses – You Burn
74. Twin Peaks – I Found a New Way
75. Melody’s Echo Chamber – Shirim
76. Gruff Rhys – American Interior
77. How to Dress Well – Repeat Pleasure
78. Jessica Pratt – Back, Baby
79. Kent – La Belle Epoque
80. LUH – Unites
81. The Decemberists – Make You Better
82. A Sunny Day in Glasgow – In Love with Useless
83. Francis Lung – A Selfish Man
84. Cloud Nothings – I’m Not Part of Me
85. Jenny Lewis – Just One of the Guys
86. Morrissey – Staircase at the University
87. The Tarantula Waltz – Scandinavian Minds
88. Warpaint – Disco//very
89. Lyla Foy – Impossible
90. Tove Lo – Habits (Stay High)
91. Caribou – Can’t Do Without You
92. SOAK – B a noBody
93. Aphex Twin – minipops 67 [120.2][source Field Mix]
94. Lykke Li – Never Gonna Love Again
95. Flying Lotus – Never Catch Me
96. La Roux – Uptight Downtown
97. Kendrick Lamar – i
98. My Brightest Diamond – Lover Killer
99. School ’94 – Like You
100. Dum Dum Girls – Are You Okay?

Du kan följa listan på Spotify:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Alcest, Alvvays, Bear in Heaven, Ben Khan, Death from Above 1979, Father John Misty, First Aid Kit, Foxygen, Grouper, Hamilton Leithauser, Happyness, Interpol, Jungle, Kate Tempest, Sam Smith, Say Lou Lou, The Afghan Whigs, The Antlers, together PANGEA, Woman's Hour

The Antlers: ”Jag upptäckte yoga och österländsk filosofi”

9 oktober, 2014 by Jonatan Södergren

antlers

The Antlers började som Peter Silbermans sovrumsprojekt i Brooklyn, men blev en trio när trummisen Michael Lerner och multi-instrumentalisten Darby Cicci anslöt sig i samband med att arbetet med 2009 års Hospice påbörjades. Innan dess hade Silberman själv släppt Uprooted och In the Attic of the Universe.

Deras femte album Familiars släpptes tidigare i år. Så här lät det när jag mötte upp Peter Silberman på hotellet i Zinkensdamm inför bandets spelning på Debaser Strand.

Familiars — ert första album på tre år — verkar ha ett större fokus på atmosfärer. Vad hade du i åtanke när du påbörjade arbetet med albumet? Var det något specifikt du ville göra annorlunda från de tidigare albumen?

– Jag var faktiskt mindre intresserad av atmosfärer den här gången. Alla i bandet täcker olika saker, den här gången var jag särskilt intresserad av att jobba på gitarren och sången. Dels ville jag finslipa gitarrljudet så det finns en kontinuitet albumet igenom. Sedan ville jag kunna spela låtarna själv. Till skillnad från när man bygger flera olika lager så ville jag kunna spela låtarna från början till slut utan overdubs.

Så ni skrev albumet med era spelningar i åtanke?

– Lite så. Det är inte skräddarsytt till våra konserter, snarare accepterar vi verkligheten att vi inte långt efter att vi skrivit färdigt låtarna ska framföra dem live. Jag försökte välja mina strider. Du har en skrivperiod, en inspelningsperiod och efter det kommer vanligtvis en period då du måste arrangera om låtarna så att de funkar live. Jag ville inte göra det den här gången. Jag ville att skrivandet och inspelningen skulle förbereda oss så att vi redan visste våra delar när vi började repa för konserterna

Är det här albumet mer hoppfullt än de tidigare?

– Jag tror det, åtminstone var det vad jag siktade på; att nå en fridfull plats. Men för att göra oss förtjänta av att komma dit var vi tvungna att gå genom lite mörkare territorium i början av skivan.

Ni producerade albumet själva. Vilka texturer och stämningar var ni ute efter att skapa? Kommer ni ta in en utomstående producent någon gång framöver?

– Texturerna är det mestadels Dorby som står för. Han är multi-instrumentalist och på det här albumet spelar blåset en betydelsefull roll. Det var mer betoning på organiska texturer. Inte lika elektroniskt, vi har försökt fånga levande ljud. Som gitarrist har jag förlitat mig på massa delay och reverb, den här gången ville jag hitta ett renare gitarrljud.

– När det gäller att ta in en utomstående producent så har jag aldrig funnit den tanken särskilt tilltalande. För mig ligger produktionen så nära skrivandet. Dessutom är vi själva kapabla till att producera, så vi har ännu inte behövt en utomstående röst.

Textmässigt kretsade Hospice kring ett centralt tema, gör Familiars också det?

– Ja, men den har ett annat slags tema. Hospice var en berättelse och det var flera teman som försiggick inom ramen för den berättelsen. Det är flera teman på Familiars också, men de är mindre tydliga. Generellt handlar det om att upptäcka sig själv i takt med att du blir äldre, hur din relation till dig själv förändras, hur din idé av vad som är ”hemma” utvecklas, hur du dras till det som är familjärt och låter det bli en ledande kraft i ditt liv.

Så det här albumet har en tydligare koppling till saker som händer i ditt eget liv?

– Jag vet inte om det är mer eller mindre personligt en tidigare album. Det är personligt på ett annat sätt. Familiars är medvetet mindre specifikt. Jag ville inte att den lika direkt skulle relatera till anekdoter ur mitt liv. Hospice var baserad på väldigt specifika händelser som tillsammans skapade någon slags mening. Familiars är mer science fiction — eller åtminstone fiktion. En mer spirituell berättelse.

Du har nämnt Enter the Void som inspiration till albumet. Vad mer har du inspirerats av och vad har dragit dig till de referenserna?

– Massa saker har hittat sig in i albumet. Jag upptäcke yoga och österländsk filosofi när vi var i startgropen av albumet, så det har guidat mig. Mycket av texterna handlar om en osynlig transformation. Hur människor förändras, uppvaknanden. Erfarenheter jag själv hade under den perioden. Enter the Void var en film jag råkade se medan vi arbetade med albumet. Jag blev intresserad av dess struktur, den var så cirkulär och tilltalade mig på ett annorlunda sätt. Den ledde mig in på Den tibetanska dödsboken som den till stor del bygger på.

– Även buddistisk litteratur och enkla meditationsinstruktioner fascinerade mig. De texterna har ett väldigt inkluderande sätt att tilltala läsaren. Istället för första- eller tredje person används termer som vi och oss. Det tyckte jag var intressant eftersom det upplöser gränsen mellan författare och läsare, något jag ville föra in i mitt eget skrivande.

Återspeglas det även i musiken?

– Jag tycker det, musikaliskt är det ett välkomnande album. Det drar in snarare än alienerar lyssnaren. Det är alltid en faktor i musik, huruvida du vill välkomna eller utmana lyssnaren. Det enda det här albumet utmanar är lyssnarens tålamod.

Eftersom det är ert längsta album hittills?

– Och så har den flera steg. Det är svårt för mig att veta eftersom jag aldrig haft möjligheten att lyssna på den för första gången med nya öron, jag kan den ju från början till slut så jag vet inte hur en förstagångslyssnare uppfattar den, men det krävs nog att du spenderar en del tid med den för att det ska klicka.

Hur har du utvecklats som sångare sedan The Antlers bildades? Försökte du medvetet göra något annorlunda med din röst på det här albumet?

– Jag har definitivt utvecklats som sångare, speciellt sedan vi började turnera och jag började använda min röst dagligen. När vi turnerade med Hospice skrek jag hela tiden. Jag ansträngde mig så mycket att jag tappade rösten. Nu har jag lärt mig att använda rösten på ett smartare sätt. Det är inte lika ansträngt, jag har bättre kontroll.

– På det här albumet är jag mer medveten om hur jag använder rösten. Eftersom jag har förlitat mig så mycket på min falsetto ville jag fokusera mer på mellanregistret den här gången. Den ligger ju närmre hur jag pratar, så det låter mer som min riktiga röst. Det är där soulen kommer ifrån. Dessutom försökte jag sjunga som olika personer utan att förvränga rösten, genom att behandla falsetton, mellanregistret och det lägre registret som olika karaktärer.

Har känslorna du försöker förmedla med rösten också förändrats genom åren?

– Definitivt. På Hospice använde jag min röst som rening. Burst Apart handlade om osäkerhet, så då är den mer återhållsam eller ängslig. Den här gången hade jag mer kontroll; jag visste vad jag ville säga och såg till att det fanns en sårbarhet i det.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: brooklyn, Debaser Strand, Familiars, Peter Silberman, The Antlers

Marika Hackman öppnar för The Antlers

6 oktober, 2014 by Redaktionen

marikahackman

”En artist mer benägen att citera proto-feministiska spökhistorier som ’The Yellow Wallpaper’ än att anpassa sig efter publikens förväntningar och sjunga fina låtar med en trevlig röst,” står det i hennes pressmeddelande. På sina tre EP:s har Marika Hackman blandat sina folkrötter med psykedelia. I början av nästa år albumdebuterar den engelska låtskrivaren med We Slept At Last som producerats av Charlie Andrew som tidigare jobbat med Alt-J.

Redan nu — närmare bestämt den 9 respektive 10 oktober — öppnar hon för The Antlers på Debaser Strand i Stockholm samt Pustervik i Göteborg. Du kan se hennes musikvideo till Bath is Black här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Marika Hackman, The Antlers

The Antlers på Debaser Slussen

29 november, 2011 by Jonatan Södergren

The Antlers, Debaser Slussen
Betyg: 3+

The Antlers bildades 2006 och har sedan dess, till en början på egen hand, hunnit ge ut en rad album och EP:s. Genombrottet kom 2009 med konceptalbumet Hospice som behandlade relationen mellan en sjukvårdsarbetare och en dödssjuk patient. Nej, kanske inte det gladaste ämnet att sjunga om, men på deras fjärde skiva Burst Apart som släpptes tidigare i år tycks Brooklynbandet ha fått en mer positiv världssyn. Öppningsspåret I Don’t Need Love verkar handla om bandets nyfunna inre frid och även musikaliskt har de blivit mer trygga i sig själva.

Peter Silbermans androgyna falsettoröst är stundtals drömlikt vacker men alltför ofta tenderar låtmaterialet att bli lite väl lågmält och trevande i livesammanhang. Som helhet är konserten på gränsen till pretentiös (vilket inte minst avslöjas av det faktum att gitarristen använder en sisådär femtioelva effektpedaler). Den starka avslutningen med låtar som I Don’t Want Love och Sylvia får mig nästan att vilja höja betyget ett snäpp, därav pluset. The Antlers har helt klart både talangen och potentialen att utvecklas potentiellt. Än så länge har de dock inte gjort sitt magnum opus men det ska i allra högsta grad bli intressant att följa deras framtida utveckling.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Debaser Slussen, The Antlers

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Filmrecension: Elvis

Elvis Betyg 3 Svensk premiär 29 juni … Läs mer om Filmrecension: Elvis

Bokrecension: Damaskus av Iben Albinus

Damaskus Författare Iben Albinus Serie … Läs mer om Bokrecension: Damaskus av Iben Albinus

Filmrecension: Filmtjuven – överraskande unik indisk hyllning till filmkonsten

Filmtjuven Betyg 4 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Filmtjuven – överraskande unik indisk hyllning till filmkonsten

Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

Erik Dahl Music For Small … Läs mer om Minimalistiska utvidgningar fascinerar – Music For Small Rooms av Erik Dahl

Lyssna: The Confusions – Fell Out Of Bed

The Confusions har släppt en ny singel: … Läs mer om Lyssna: The Confusions – Fell Out Of Bed

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in