Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

My Brightest Diamond: ”Idag är låttexter mindre viktiga än vad de var för tio år sedan”

by

MBD

Shara Worden är inte den som räds att göra det oväntade. Under namnet My Brightest Diamond har den skolade operasångerskan ända sedan debuten 2006 tänjt på gränserna för vad hon kan göra med sin akrobatiska röst. This is My Hand, hennes fjärde och mest rytmiska album hittills, släpptes tidigare i höstas.

”När jag började skriva låtar till This is My Hand tänkte jag på hur musikindustrin har förändrats så mycket,” berättar hon när jag möter upp henne i logen på Scandic Grand Central där hon ska spela senare på kvällen. ”Hur vi upplever album är så annorlunda från när jag började skriva musik. Det fick mig att börja fundera på musikens värde; antingen ur ett monetärt perspektiv eller vad det betyder för mänskligheten. Det ledde mig in på böcker som Robert Graves White Goddess, som handlar om hur engelska poeter använde sånger för att dölja hemliga meddelanden från kungen. Mycket ordlekar. Sedan läste jag Daniel Levitins The World in Six Songs som analyserar människans historia och argumenterar för att alla låtar kan delas upp i sex kategorier: religion, kärlek, krig, vänskap, sorgsna och informativa låtar.”

Vad tror du den här förändringen beror på?

”Formatet! Så enkelt är det. Du får inte med texterna längre. När du köpte en CD för tio år sedan var det första du gjorde att läsa texthäftet. Du söp in varje detalj; vem spelade vad, vart spelades det in och vem var med i tackorden. Jag minns alla som varit med i tackorden på vissa album jag älskat. Sedan jag flyttade till New York har jag fått träffa en del av dem och tänkt ’jaha, det är så den personen ser ut’. Vi har inte längre samma relation till text. Idag är låttexter mindre viktiga än vad de var för tio år sedan.”

”Sedan funderade jag över musikens funktion i samhället. Här har vi alla samlats för att uppleva en konsert, kanske är det dagens version av en stam? Om vi så bara tillhör stammen för en natt. Så jag gjorde en lista över hur vi kan delta: vi skulle lyssna på en schaman, vi skulle sjunga och dansa och vi skulle klappa händerna tillsammans.”

Återspeglas gemenskapen även i musiken?

”Både ja och nej. Det är en kör, en grupp på tio sångare som sjunger de delar på albumet det är meningen att publiken ska kunna lära sig. Sedan är det handklappningar som är ämnade för publiken att delta i. Och gruppdans. Vi spelade in en instruktionsvideo till Pressure. Om folk vill så kan de se på videon och lära sig dansen innan de kommer till spelningen. Så på sätt och vis: ja. Men Pressure är egentligen den enda låten du kan lära dig hemma. Musikaliskt är flera av låtarna på albumet så komplicerade att de till och med är svåra för mig att framföra. Så det är inte folk- eller punkmusik i den mån att de är lätta att lära sig, men jag vill fortfarande att folk ska kunna delta på något plan.”

”Den tredje komponenten som utgör grunden för albumet är musikkårer. I USA finns de överallt, i varje high school, så jag tyckte det var en passande symbol för något många amerikaner kan känna igen sig i. Tänk om folk kunde plocka fram sina dammiga tromboner från garderoben och ta med dem till konserterna? Det är en utopi.”

Var det någonting som fick dig att byta riktning medan du arbetade med albumet?

”Jag skrev om hälften av låtarna. Jag har aldrig skrivit om så många låtar tidigare som jag skrev om för det här albumet. Kanske berodde det på att låtarna skrevs mer kollaborativt och mer utifrån beats än tidigare. Vanligtvis sitter jag på mitt rum och skriver en låt på alltifrån fem minuter till tio-tolv timmar, sedan är den klar. Jag brukar inte gå tillbaka och ändra saker. Men den här gången, när vi nästan var klara, kände jag att låtarna inte var tillräckligt bra. Inte tillräckligt personliga, inte tillräckligt sårbara. Så det slutade med att jag skrev om nästan hälften av melodierna och i vissa fall även texterna.”

Är den mer rytmisk än de föregående?

”Absolut, startpunkten var rytm. De andra albumen har varit mer drivna av berättandet eller harmonierna. Jag har haft olika intentioner för varje album. Den här handlar om rytm.”

På albumet är det en låt som heter I’m not the Bad Guy. Hör den ihop med The Good and the Bad Guy från ditt debutalbum?

”Ja! Föreställningen att en person antingen är helt god eller helt ond stämmer inte. Vi har alla kapacitet till att älska och hata. Att skapa och förgöra. Men ja, det är ett svar på den låten.”

Genom åren har du samarbetat med flera andra artister. Som musiker, vad har du lärt dig från de här samarbetena?

”Jag skulle säga att det jag tagit med mig från samarbetena tenderar att inte ha så mycket att göra med musik. I slutändan handlar My Brightest Diamond om de som är med i bandet och vad jag tagit med mig från samarbetena har snarare att göra med frågan: ”hur påverkar framförandet det du vill skriva?”. Visst kanske du tar med dig några idéer på arrangemang, men inte alls så mycket som man skulle kunna tro. Det finns verktyg du kan lära dig från andra människor, men i slutändan kan du bara skriva utifrån dig själv.”

Musikaliskt kommer du från både en klassisk och en popbakgrund, och båda dessa världar vävs samman i ditt musicerande. Finns det någon gräns mellan klassisk musik och pop?

”Nej.”

Men angriper du musiken annorlunda om du vill att den ska passa in i den klassiska världen?

”Ja, jag skrev till exempel en barockopera. Musiken är fortfarande melodisk, men strukturen bygger på en text — libretton — och därför skiljer det sig från pop som oftast har en vers-refräng-uppbyggnad. Musiken är melodisk för örat men texten dikterade formen. För mig är det mindre pop eftersom pop generellt brukar vara mer repetitivt. Men det är helt och hållet subjektivt. Du kan lyssna på Queen, Led Zeppelin eller annan musik från 70- och 80-talet som är experimentell och inte har någonting att göra med den typsika popformen. Det har mer med synsätt att göra.”

Greylag: ”Det var när vi började skriva låtar kollektivt vi kom på hur vi ville låta som band”

by

greylag

Fågeln de är döpta efter sägs ha fått sitt namn efter sin gråa fjäderdräkt och det faktum att den släpar efter andra fåglar under flyttleder. Och likt fågeln de är döpta efter är även Portlands alldeles egna Greylag ett berest gäng. Sångaren Andrew Stonestreet kommer från West Virginia, gitarristen Daniel Dixon från Kalifornien och trummisen Brady Swan kommer från Texas.

Men släpar de efter? Mörk och melodisk rotrock har varit en trend ända sedan de där första, glittrande ackorden i Band of Horses Everything All the Time trollband indie-americanans värld 2006. Så kanske har denna fågel landat lite sent, men det är alltjämt en majestätisk varelse att beskåda. Med anledning av att Greylag precis släppt sitt självbetitlade debutalbum passade jag på att maila lite med bandets gitarrist Daniel Dixon.

Nu är ni baserade i Portland, men ni träffades i Kentucky. Hur lärde ni känna varandra?

– Andrew och jag träffades i Kentucky. Jag bodde där en kort period, så det var en ren tillfällighet att våra vägar ens korsades. Andrew kommer från West Virginia som angränsar till Kentucky och en gemensam vän som visste att vi båda spelade musik introducerade oss för varandra.

Ni kommer alla från olika platser ursprungligen. Vad var det som drog er till Portland? Hur är musikklimatet där?

– Vi kommer från Kalifornien, West Virginia och Texas vilket är ungefär så långtifrån varandra, såväl geografiskt som kulturellt, du kan komma i USA. Portland är en spännande plats för musiker. Kreativiteten sprudlar och dessutom är det billigt att bo här. Men anledningen till att vi flyttade hit var snarare att vi drogs till den här mystiken som finns i nordvästra USA. Det är så rikt på natur. Vi har berg, raviner, vulkaner, floder, skogar och hav. Och så finns det en melankoli och ett allvar som kommer med regnet. Det var bara något med landskapet som attraherade oss.

Vad drog er samman och hur formades idén att bilda ett band ihop? Har ni samma musikaliska influenser?

– Efter att jag lämnade Kentucky bodde jag ett tag hos Andrews familj i West Virginia. Det var då vi började skriva musik ihop seriöst. Det var även då jag kände att det hände något speciellt i vårt samarbeta, men det var först ett par år senare när vi hade flyttat till Portland och träffade Brady som det kändes naturligt att starta ett band. Vi lyssnar sällan på samma musik, och jag tror att spektrumet av individuella influenser är en av de saker som gör bandet starkare. Dock tycker vi ofta om samma kvaliteter hos en låt, oavsett genre, det är där vi hittar en gemensam grund.

Ni signade till Dead Oceans för ett tag sedan. Hur gick det till? Hade det något att göra med era spelningar på SXSW?

– När vi hade färdigställt albumet började vi leta efter ett bolag att samarbeta med, så vi kontaktade Dead Oceans. Innan samtalet kunde komma någonstans ville de se hur vi var live. Det var strax innan SXSW så vi bestämde att det skulle vara ett bra tillfälle att mötas upp. Efter spelningen tog vi några drinkar med dem och inom loppet av några veckor hade vi skrivit på kontraktet. Och de har varit fantastiskt hjälpsamma hittills.

Kände ni till Dead Oceans eller några av deras band innan ni kom i kontakt med dem?

– Ja, Dead Oceans har ett bra rykte och vi kände att vi skulle passa in bra bland deras övriga artister. Det kändes självklart.

Ni har tidigare släppt en EP: 2012 års The Only Way to Kill You. Hur har ni utvecklats som band sedan dess?

– I början visste vi inte hur man skrev ihop, vi jobbade mest med låtar Andrew hade skrivit innan vi ens hade blivit ett band, och försökte bara tillföra vad vi kunde till låtarna. Det krävdes år av hårt och hängivet arbete innan vi kom på hur man skrev ihop och hur vi ville låta som band; en process vi fortfarande anser har varit utvecklande. På ett personligt plan har vi vuxit upp också. EP:n spelades in för nästan fem år sedan och vi har alla gått igenom en hel del tunga saker sedan dess.

Hur lät ni i början och när skulle du säga att ni hittade ert sound?

– Det började ta form när vi skrev låtar till det här albumet. Vi skrev uppemot hundra låtar. Det var när vi började skriva låtar kollektivt vi kom på hur vi ville låta som band.

Vad hade ni i åtanke när ni påbörjade arbetet med albumet, och vilka har varit de största utmaningarna i att färdigställa det?

– Vi är inte typen av band som har några mål när vi skriver musik; för oss är det en intuitiv process. För det mesta träffas vi bara och ser vad som kommer ut av det. Det är inte förrän du har en låt som du kan börja prata om den och manipulera den. Annars är det så lätt att gå vilse i dina tankar. Det är lustigt, att vara i ett band tvingar dig att vara rätt praktisk när det kommer till ogreppbara, känslomässiga saker.

Albumet producerades av Phil Ek. Hur kom ni i kontakt med honom och vilken inverkan hade han på albumet? Hur var han att jobba med i studion?

– Vi jobbade med en kille som hade känt Phil i flera år. Han sade att han skulle spela upp något för Phil, men vi var realistiska och hade inga förväntningar. Phil var någon vi såg upp till och vi visste att han bara jobbar med ett fåtal album per år. Så vi blev stolta när han tackade ja, och vi gladde oss ännu mer när vi märkte att han är så cool och jordnära — och att han är så enkel att komma överens med vilket är viktigt i den stressiga miljön i en studio. Phil är bra på att visualisera en låt i sin bästa form, och inte låta något som inte bidrar till låtens syfte vara kvar i onödan. Han kämpar för att få det bästa ljudet och de bästa prestationerna, men han är inte dominerande, det är mer som att han pushar dig att få ut det bästa du kan.

Ert sound beskrivs ofta som utforskande. Hur angriper ni låtskrivandet? Är det en demokratisk process?

– Det låter som en klyscha, men vi är inte intresserade av genrer. Våra influenser varierar; vi gillar alltifrån klassiskt till modernt, elektroniskt till orkestralt, populärt till obskyrt. Och vi försöker alltid utforska och uttrycka nya saker med vår musik. Antagligen är det därifrån det ”utforskande” soundet kommer ifrån. Låtarna på det här albumet kommer från alla möjliga platser. Vissa låtar kommer från en musikidé, andra börjar med en text eller en melodi, och andra är bara resultatet av att något jam i vår replokal. Vi har inte längre någon särskild metod för hur vi skriver våra låtar.

Möte med Melker Garay – författare och filosof

by

MelkerGaray

Att ge ut en bok som bara har ett ord i sig ”mcv” kan synas vara helt meningslöst. Det tycker inte författaren och tänkaren Melker Garay. Jag träffar Garay på en restaurang i Linköping för att göra en intervju med denne intressante person.

Varför ger du ut en bok som endast har tre bokstäver som upprepas rakt genom din bok, formade till ett oläsligt ord?
– Boken är framsprungen ur en tanke, som har sina rötter i den argentinske författaren Borges mäktiga tankevärld, säger han, boken är ordlös, den säger inget men tystnaden är desto mer talande, då den ställer frågor om litteratur, eller rättare sagt , den bjuder in läsaren till att ställa frågor.

Om det är något som fascinerar Melker Garay så är det litteratur och bildning. Han är kritisk till den brist på bildning och bildningsideal som är idag. Han citerar den franske filosofen Pierre Bourdieu och säger:
– Den litterära bildningens kulturella kapital har reducerats. Att vara bildad har inte längre den position och status som den hade tidigare.

Han pekar på den tekniska utvecklingen och dess följder för boklig bildning. Garay tar en tugga på sin mat medan han tänker och fortsätter med att beskriva sin bok mcv som ett sätt att motverka glömska, att boken skall bli ett prydnadsföremål i någons bokhylla och då inte längre fylla någon funktion.
– Våra böcker är ett kulturarv, när vi låter detta arv vara en del av våra liv förhindrar vi det att långsamt tyna bort.
Melker Garay har uppenbart tänkt länge och noga på detta faktum att vi fyller våra bokhyllor med böcker som bara står där utan att användas. Det är först när vi använder våra böcker vi håller litteraturen levande, menar han.
– Man får aldrig glömma att ett land med ett levande kulturarv, är ett land som skapar förutsättningar för att människor ska bli själsligt berikade.

Jag kan inte låta bli att tänka på att all forskning visar att hem utan böcker gör det väsentligt svårare för barn att lära i skolan. I hem där man läser ger också barnen ett försprång framför hem där föräldrarna inte läser.
Garay hänvisar till Artur Lundkvist som redan 1945 i skriften ”Kan du läsa en bok” skrev ”en misstro som icke sällan framträder som öppet förakt. Romaner! Dikter! Ska det vara något för en vuxen människa? Det är bara fantasier och påhittade historier. Om det ändå vore någon nytta med att läsa sådant, men det bara förvillar och tar upp tid!”

Artur Lundkvist bittra ord om misstron mot bokläsandet har idag, enligt Garay, än större relevans.
– Det är beklämmande att vi lever i en tid där allmänbildning och klassiska bildningsideal har blivit mer eller mindre bortprioriterade, och där man istället – i sin iver att vara marknadsmässigt ”begåvad”, det vill säga rationell, effektiv och nyttig – främjar en skrämmande ensidighet. Minsta motståndets lag. Boken kontra bonde söker fru. Jobbigt att skaffa sig kunskap. Och Garay nämner Ciceros sentens att ”kunskapens rötter är bittra, men kunskapens frukter är söta”.

Vad räknar du med för reaktion på mcv?
– Jag hoppas att boken skall starta ett samtal om bildning och litteratur, säger Garay. Han menar att läsandet ger oss som människor en identitet. Vi tvingas ställa frågan om vem vi är.
Tänker här på att det finns forskning som tyder på att ca 80 procent av alla självmord har sin grund i existentiella frågor.
– Vi behöver eftertanke, menar han. Men allt skall gå så fort i vår värld idag. Så eftertanken får ingen plats.
– Vi blir rikare som människor när vi läser. Han skrattar kort och säger att vi alla har en Kafka inom oss. Jag tänker på att Kafka skrev någonstans att vi har en isbelagd sjö inom oss, för att bli fria måste vi hacka sönder den.

När vi skiljs kan jag inte låta bli att tänka på den klokskap som förbises eller ingen lyssnar på i dagens samhälle. Effektiva och lönsamma skall vi vara men den reflekterande människan reduceras till ett fåtal som Melker Garay. Men desto viktigare blir det att hitta tänkare som Garay. Vi behöver människor som reflekterar, inte bara effektiva arbetare i vår världs trädgård.

Om Melker Garay
Född i Chile 1966. Han blev invald i Sveriges Författarförbund 2009 och i PEN 2012. Hans böcker har översatts till flera språk och mcv är hans sjätte bok. Han är också mycket aktiv på sociala media som facebook där han ofta skriver små betraktelser som möts av allt större intresse. Garay skriver om existentiella frågor och gör det på ett sätt som är sällsynt i dagens värld. Läs mer på www.garay.se

Text: Ingemar EL Göransson

Sirena: ”Det här med länder är ganska meningslöst”

by

sirena

Sedan hennes debutsingel Love Is Not släpptes sommaren 2013 har Sirena hunnit med att göra en hel del samarbeten. Under 2014 har vi bland annat kunnat höra henne på Style of Eyes singel Louder och tillsammans med Alesso på Sweet Escape. Nu har hon precis släppt nya låten Chemicals och med anledning av det hade vi bestämt möte på söderfiket Blå Låtus, men när vi märker att vi båda ska vidare till Debaser Strand efteråt bestämmer vi oss för att göra intervjun på vägen dit istället.

Du växte upp i Stockholm och Barcelona. Hur har det format dig att växa upp i två kulturer?

– På så sätt att jag känner att jag inte har någon tillhörighet. Jag är bara jag. Har fått jämföra mellan olika kulturer ända sedan jag var liten. Har lärt mig två språk, så jag har alltid haft lätt för språk i skolan.

Har du känt dig utanför eftersom du inte kunnat identifiera dig med någon av nationaliteterna?

– När jag var liten gjorde jag det, när jag var tonåring, men det var ett ganska hårt klimat överhuvudtaget att vara tonåring. Nu när jag blivit äldre och hittat min egen kärna tycker jag bara att det är kul. Jag tycker det här med länder är ganska meningslöst. Vi bor alla på jorden och är alla människor. Separation är aldrig bra, jag tycker vi alla ska känna att vi hör ihop.

Återspeglas det i din musik?

– Det är klart det gör det, eftersom jag skriver allting utifrån mitt eget perspektiv, och det jag vill förmedla med min musik är frihet. Att inte ha några gränser.

Din far var musiker i Spanien. Hur har han stöttat dig i ditt musicerande?

– Han uppmuntrade mig att sjunga när jag var liten. Han lärde mig spela gitarr och har lärt mig mycket om musik och harmonier. Annars har han lämnat mig att göra precis vad jag vill. Egentligen har jag gjort det själv, han har mest funnits där och visat att det går att jobba med musik.

När du var liten skrev du dikter, fotograferade, dansade och sjung i olika körer. Sedan hoppade du av gymnasiet för att kunna ägna dig fullt ut åt musiken. Vad var det som fick dig att ta det steget och satsa på musiken?

– Det var nog en inre eld som behövde komma ut. Jag var trött på samhället och hur jag hade blivit behandlad i skolan, så det var en ganska rebellisk grej. Jag hade inställningen att jag bara skulle kriga mig fram. Sedan har det varit väldigt kul, men det var därför jag var så radikal och körde.

Du studerade musik i Barcelona men återvände sedan till Sverige och lärde känna Noonie Bao som signade dig. Hur träffades ni?

– Vi träffades på en fest. Jag blev väldigt inspirerad eftersom hon berättade att hon jobbade med musik och var låtskrivare. Det var jag också, men jag hade inga att jobba med. Jag gjorde allt själv så det var skönt att träffa någon som var lik mig. Sedan hörde hon av sig och frågade om vi skulle börja jobba ihop, så ledde det till att jag signade till hennes skivbolag.

På vilka sätt har hon inspirerat dig musikaliskt?

– Vi har skrivit grejer ihop, så vi har inspirerat varandra när vi skrivit våra låtar. Och genom att ge feedback och stötta varandra. Det är kul att jobba med människor man tycker om, det är det viktigaste.

Du släppte din debutsingel Love Is Not förra sommaren och sedan dess har du hunnit med att göra en rad samarbeten. Hur har du utvecklats sedan dess och vad har du lärt dig av samarbetena?

– Jag har utvecklats jättemycket. Det är alltid spännande att träffa nya människor som har andra sätt att skriva. Det blir något nytt varje gång, man vet aldrig vad som kommer hända när du går in i studion.

Lär du dig mer om olika genrer och musikstilar också?

– Absolut. Som låtskrivare är det kul att prova olika genrar. Sedan blir det också en inspirationskälla till det jag själv skriver som Sirena. Jag har aldrig riktigt fattat det här med genrer. Om jag hör något jag gillar så går jag igång på det. Sedan kan det vara vadsomhelst. Inga mallar, bara känsla.

Vilka känslor försöker du förmedla i ditt eget lårskrivande? Ser du några genomgående teman?

– Mycket frihet, kärlek, mystik, lekfullhet. Jag tycker om när det är episkt och stort. När det är poppigt blandat med vemod. Jag försöker förmedla budskapet att bara vara sig själv och köra.

Och vad inspirerar dig textmässigt?

– Jag tycker om att skriva texter. Ofta får jag en idé så skriver jag bara ner allt som kommer ur mig. Jag blir inspirerad av Bob Dylan och Bruce Springsteen. Just folkmusiker har inspirerat mig mycket när jag skriver texter. Jag tycker om att gå in på djupet. Det får gärna vara metaforer, jag tycker om att beskriva en sak på flera olika sätt genom att använda bilder och färger. Det blir lite som att måla en bild med ord.

Du släppte precis din nya singel Chemicals. Hur kom den låten till?

– Den kom till i mitt rum, jag fick bara massa ord till mig och tyckte det var kul att beskriva den här vemodigheten när man längtar bort. När man känner sig fast men vet också att man är lurad. Den här känslan när man vet att något är fel men man ändå är kvar i det. Sedan fick jag massa olika bilder. Det började med att jag ville att det skulle handla om ett par som egentligen inte gillar varandra, de gillar varandra bara när de är fulla, de söker något hos varandra som de inte hittar men de är glada i stunden. Sedan blev det lite djupare. Jag kom in på samhället och att vi är så bra på att fastna i våra destruktiva mönster. Det finns så mycket kemikalier i alla produkter vi använder hela tiden som är giftiga för oss. Det första steget är att veta att det är lur, sedan får man göra något åt det. Så det är en övergångslåt. Att man inser något, så kanske nästa låt får handla om att man är fri och glad.

Vad brukar du tänka när du skriver en låt? Finns det något mönster eller skiljer det sig från gång till gång?

– Det är på alla olika sätt. Med Love Is Not ville jag skriva en hit, det var verkligen uttänkt. Med Chemicals gick jag bara runt och sjung. Ibland kommer det som en blixt, ibland är det verkligen planerat. Jag gillar att skriva på olika sätt, det finns inga rätt och fel.

Till sist, vad kan vi förvänta oss av Sirena framöver?

– Självklart har jag en dröm om att släppa ett album, men först kommer jag släppa en EP kring årsskiftet och därefter kommer det bli en till singel. Sedan vill jag bara fortsätta skriva, gå fullt ut och inspirera andra att göra samma sak. Min dröm är att turnera i USA. Jag känner mig väldigt internationell – jag älskar Sverige – men eftersom jag är spansk också vill jag få ut det i hela världen så att så många som möjligt ska kunna ta till sig budskapet.

The Antlers: ”Jag upptäckte yoga och österländsk filosofi”

by

antlers

The Antlers började som Peter Silbermans sovrumsprojekt i Brooklyn, men blev en trio när trummisen Michael Lerner och multi-instrumentalisten Darby Cicci anslöt sig i samband med att arbetet med 2009 års Hospice påbörjades. Innan dess hade Silberman själv släppt Uprooted och In the Attic of the Universe.

Deras femte album Familiars släpptes tidigare i år. Så här lät det när jag mötte upp Peter Silberman på hotellet i Zinkensdamm inför bandets spelning på Debaser Strand.

Familiars — ert första album på tre år — verkar ha ett större fokus på atmosfärer. Vad hade du i åtanke när du påbörjade arbetet med albumet? Var det något specifikt du ville göra annorlunda från de tidigare albumen?

– Jag var faktiskt mindre intresserad av atmosfärer den här gången. Alla i bandet täcker olika saker, den här gången var jag särskilt intresserad av att jobba på gitarren och sången. Dels ville jag finslipa gitarrljudet så det finns en kontinuitet albumet igenom. Sedan ville jag kunna spela låtarna själv. Till skillnad från när man bygger flera olika lager så ville jag kunna spela låtarna från början till slut utan overdubs.

Så ni skrev albumet med era spelningar i åtanke?

– Lite så. Det är inte skräddarsytt till våra konserter, snarare accepterar vi verkligheten att vi inte långt efter att vi skrivit färdigt låtarna ska framföra dem live. Jag försökte välja mina strider. Du har en skrivperiod, en inspelningsperiod och efter det kommer vanligtvis en period då du måste arrangera om låtarna så att de funkar live. Jag ville inte göra det den här gången. Jag ville att skrivandet och inspelningen skulle förbereda oss så att vi redan visste våra delar när vi började repa för konserterna

Är det här albumet mer hoppfullt än de tidigare?

– Jag tror det, åtminstone var det vad jag siktade på; att nå en fridfull plats. Men för att göra oss förtjänta av att komma dit var vi tvungna att gå genom lite mörkare territorium i början av skivan.

Ni producerade albumet själva. Vilka texturer och stämningar var ni ute efter att skapa? Kommer ni ta in en utomstående producent någon gång framöver?

– Texturerna är det mestadels Dorby som står för. Han är multi-instrumentalist och på det här albumet spelar blåset en betydelsefull roll. Det var mer betoning på organiska texturer. Inte lika elektroniskt, vi har försökt fånga levande ljud. Som gitarrist har jag förlitat mig på massa delay och reverb, den här gången ville jag hitta ett renare gitarrljud.

– När det gäller att ta in en utomstående producent så har jag aldrig funnit den tanken särskilt tilltalande. För mig ligger produktionen så nära skrivandet. Dessutom är vi själva kapabla till att producera, så vi har ännu inte behövt en utomstående röst.

Textmässigt kretsade Hospice kring ett centralt tema, gör Familiars också det?

– Ja, men den har ett annat slags tema. Hospice var en berättelse och det var flera teman som försiggick inom ramen för den berättelsen. Det är flera teman på Familiars också, men de är mindre tydliga. Generellt handlar det om att upptäcka sig själv i takt med att du blir äldre, hur din relation till dig själv förändras, hur din idé av vad som är ”hemma” utvecklas, hur du dras till det som är familjärt och låter det bli en ledande kraft i ditt liv.

Så det här albumet har en tydligare koppling till saker som händer i ditt eget liv?

– Jag vet inte om det är mer eller mindre personligt en tidigare album. Det är personligt på ett annat sätt. Familiars är medvetet mindre specifikt. Jag ville inte att den lika direkt skulle relatera till anekdoter ur mitt liv. Hospice var baserad på väldigt specifika händelser som tillsammans skapade någon slags mening. Familiars är mer science fiction — eller åtminstone fiktion. En mer spirituell berättelse.

Du har nämnt Enter the Void som inspiration till albumet. Vad mer har du inspirerats av och vad har dragit dig till de referenserna?

– Massa saker har hittat sig in i albumet. Jag upptäcke yoga och österländsk filosofi när vi var i startgropen av albumet, så det har guidat mig. Mycket av texterna handlar om en osynlig transformation. Hur människor förändras, uppvaknanden. Erfarenheter jag själv hade under den perioden. Enter the Void var en film jag råkade se medan vi arbetade med albumet. Jag blev intresserad av dess struktur, den var så cirkulär och tilltalade mig på ett annorlunda sätt. Den ledde mig in på Den tibetanska dödsboken som den till stor del bygger på.

– Även buddistisk litteratur och enkla meditationsinstruktioner fascinerade mig. De texterna har ett väldigt inkluderande sätt att tilltala läsaren. Istället för första- eller tredje person används termer som vi och oss. Det tyckte jag var intressant eftersom det upplöser gränsen mellan författare och läsare, något jag ville föra in i mitt eget skrivande.

Återspeglas det även i musiken?

– Jag tycker det, musikaliskt är det ett välkomnande album. Det drar in snarare än alienerar lyssnaren. Det är alltid en faktor i musik, huruvida du vill välkomna eller utmana lyssnaren. Det enda det här albumet utmanar är lyssnarens tålamod.

Eftersom det är ert längsta album hittills?

– Och så har den flera steg. Det är svårt för mig att veta eftersom jag aldrig haft möjligheten att lyssna på den för första gången med nya öron, jag kan den ju från början till slut så jag vet inte hur en förstagångslyssnare uppfattar den, men det krävs nog att du spenderar en del tid med den för att det ska klicka.

Hur har du utvecklats som sångare sedan The Antlers bildades? Försökte du medvetet göra något annorlunda med din röst på det här albumet?

– Jag har definitivt utvecklats som sångare, speciellt sedan vi började turnera och jag började använda min röst dagligen. När vi turnerade med Hospice skrek jag hela tiden. Jag ansträngde mig så mycket att jag tappade rösten. Nu har jag lärt mig att använda rösten på ett smartare sätt. Det är inte lika ansträngt, jag har bättre kontroll.

– På det här albumet är jag mer medveten om hur jag använder rösten. Eftersom jag har förlitat mig så mycket på min falsetto ville jag fokusera mer på mellanregistret den här gången. Den ligger ju närmre hur jag pratar, så det låter mer som min riktiga röst. Det är där soulen kommer ifrån. Dessutom försökte jag sjunga som olika personer utan att förvränga rösten, genom att behandla falsetton, mellanregistret och det lägre registret som olika karaktärer.

Har känslorna du försöker förmedla med rösten också förändrats genom åren?

– Definitivt. På Hospice använde jag min röst som rening. Burst Apart handlade om osäkerhet, så då är den mer återhållsam eller ängslig. Den här gången hade jag mer kontroll; jag visste vad jag ville säga och såg till att det fanns en sårbarhet i det.