Fågeln de är döpta efter sägs ha fått sitt namn efter sin gråa fjäderdräkt och det faktum att den släpar efter andra fåglar under flyttleder. Och likt fågeln de är döpta efter är även Portlands alldeles egna Greylag ett berest gäng. Sångaren Andrew Stonestreet kommer från West Virginia, gitarristen Daniel Dixon från Kalifornien och trummisen Brady Swan kommer från Texas.
Men släpar de efter? Mörk och melodisk rotrock har varit en trend ända sedan de där första, glittrande ackorden i Band of Horses Everything All the Time trollband indie-americanans värld 2006. Så kanske har denna fågel landat lite sent, men det är alltjämt en majestätisk varelse att beskåda. Med anledning av att Greylag precis släppt sitt självbetitlade debutalbum passade jag på att maila lite med bandets gitarrist Daniel Dixon.
Nu är ni baserade i Portland, men ni träffades i Kentucky. Hur lärde ni känna varandra?
– Andrew och jag träffades i Kentucky. Jag bodde där en kort period, så det var en ren tillfällighet att våra vägar ens korsades. Andrew kommer från West Virginia som angränsar till Kentucky och en gemensam vän som visste att vi båda spelade musik introducerade oss för varandra.
Ni kommer alla från olika platser ursprungligen. Vad var det som drog er till Portland? Hur är musikklimatet där?
– Vi kommer från Kalifornien, West Virginia och Texas vilket är ungefär så långtifrån varandra, såväl geografiskt som kulturellt, du kan komma i USA. Portland är en spännande plats för musiker. Kreativiteten sprudlar och dessutom är det billigt att bo här. Men anledningen till att vi flyttade hit var snarare att vi drogs till den här mystiken som finns i nordvästra USA. Det är så rikt på natur. Vi har berg, raviner, vulkaner, floder, skogar och hav. Och så finns det en melankoli och ett allvar som kommer med regnet. Det var bara något med landskapet som attraherade oss.
Vad drog er samman och hur formades idén att bilda ett band ihop? Har ni samma musikaliska influenser?
– Efter att jag lämnade Kentucky bodde jag ett tag hos Andrews familj i West Virginia. Det var då vi började skriva musik ihop seriöst. Det var även då jag kände att det hände något speciellt i vårt samarbeta, men det var först ett par år senare när vi hade flyttat till Portland och träffade Brady som det kändes naturligt att starta ett band. Vi lyssnar sällan på samma musik, och jag tror att spektrumet av individuella influenser är en av de saker som gör bandet starkare. Dock tycker vi ofta om samma kvaliteter hos en låt, oavsett genre, det är där vi hittar en gemensam grund.
Ni signade till Dead Oceans för ett tag sedan. Hur gick det till? Hade det något att göra med era spelningar på SXSW?
– När vi hade färdigställt albumet började vi leta efter ett bolag att samarbeta med, så vi kontaktade Dead Oceans. Innan samtalet kunde komma någonstans ville de se hur vi var live. Det var strax innan SXSW så vi bestämde att det skulle vara ett bra tillfälle att mötas upp. Efter spelningen tog vi några drinkar med dem och inom loppet av några veckor hade vi skrivit på kontraktet. Och de har varit fantastiskt hjälpsamma hittills.
Kände ni till Dead Oceans eller några av deras band innan ni kom i kontakt med dem?
– Ja, Dead Oceans har ett bra rykte och vi kände att vi skulle passa in bra bland deras övriga artister. Det kändes självklart.
Ni har tidigare släppt en EP: 2012 års The Only Way to Kill You. Hur har ni utvecklats som band sedan dess?
– I början visste vi inte hur man skrev ihop, vi jobbade mest med låtar Andrew hade skrivit innan vi ens hade blivit ett band, och försökte bara tillföra vad vi kunde till låtarna. Det krävdes år av hårt och hängivet arbete innan vi kom på hur man skrev ihop och hur vi ville låta som band; en process vi fortfarande anser har varit utvecklande. På ett personligt plan har vi vuxit upp också. EP:n spelades in för nästan fem år sedan och vi har alla gått igenom en hel del tunga saker sedan dess.
Hur lät ni i början och när skulle du säga att ni hittade ert sound?
– Det började ta form när vi skrev låtar till det här albumet. Vi skrev uppemot hundra låtar. Det var när vi började skriva låtar kollektivt vi kom på hur vi ville låta som band.
Vad hade ni i åtanke när ni påbörjade arbetet med albumet, och vilka har varit de största utmaningarna i att färdigställa det?
– Vi är inte typen av band som har några mål när vi skriver musik; för oss är det en intuitiv process. För det mesta träffas vi bara och ser vad som kommer ut av det. Det är inte förrän du har en låt som du kan börja prata om den och manipulera den. Annars är det så lätt att gå vilse i dina tankar. Det är lustigt, att vara i ett band tvingar dig att vara rätt praktisk när det kommer till ogreppbara, känslomässiga saker.
Albumet producerades av Phil Ek. Hur kom ni i kontakt med honom och vilken inverkan hade han på albumet? Hur var han att jobba med i studion?
– Vi jobbade med en kille som hade känt Phil i flera år. Han sade att han skulle spela upp något för Phil, men vi var realistiska och hade inga förväntningar. Phil var någon vi såg upp till och vi visste att han bara jobbar med ett fåtal album per år. Så vi blev stolta när han tackade ja, och vi gladde oss ännu mer när vi märkte att han är så cool och jordnära — och att han är så enkel att komma överens med vilket är viktigt i den stressiga miljön i en studio. Phil är bra på att visualisera en låt i sin bästa form, och inte låta något som inte bidrar till låtens syfte vara kvar i onödan. Han kämpar för att få det bästa ljudet och de bästa prestationerna, men han är inte dominerande, det är mer som att han pushar dig att få ut det bästa du kan.
Ert sound beskrivs ofta som utforskande. Hur angriper ni låtskrivandet? Är det en demokratisk process?
– Det låter som en klyscha, men vi är inte intresserade av genrer. Våra influenser varierar; vi gillar alltifrån klassiskt till modernt, elektroniskt till orkestralt, populärt till obskyrt. Och vi försöker alltid utforska och uttrycka nya saker med vår musik. Antagligen är det därifrån det ”utforskande” soundet kommer ifrån. Låtarna på det här albumet kommer från alla möjliga platser. Vissa låtar kommer från en musikidé, andra börjar med en text eller en melodi, och andra är bara resultatet av att något jam i vår replokal. Vi har inte längre någon särskild metod för hur vi skriver våra låtar.