Intervju

Adam Granduciel, ledare i Philadelphias hyllade psykedeliska countryrockare The War On Drugs, scrollar på mobilen i ett hörn i en bakre matsal på Münchenbryggeriet, platsen för kvällens spelning. Han har nyss kommit in igen från en rökpaus och lutar sig nu avslappnat tillbaka i en soffa. Dessförinnan har han och bandet genomfört ett förlängt soundcheck eftersom det är deras första spelning under Europadelen av deras turné. ”Yeah, vi har varit lediga en vecka, så vi behövde det”, säger han lugnt. Senaste veckorna har präglats av tjafset med Mark Kozelek som uppstod på en festival i Ottawa för en månad sedan, då ljudet från The War On Drugs samtidiga spelning på en annan scen läckte över till scenen där Kozelek spelade. Eller rättare sagt, den sistnämndes upprepade häcklande som kulminerade i den nyskrivna låten War On Drugs: Suck My Cock. Av det märks intet. Åtminstone inte förrän Kozeleks namn förs på tal mot slutet av vårt samtal.

Du har ett brinnande intresse för att fotografera. Hur uppstod det?

− Jag har alltid hållit på med det. Ett tag var det polaroidfoton som gällde, sedan slutade de tillverka det, allt blev superdyrt. Och jag hade av misstag sönder min kamera, så jag skaffade en uppfällningsbar SX-70. Sedan gick jag in för 35 mm film, men jag har fortfarande en massa rullar oframkallade. Jag filmade också en massa i Super 8-format, men jag framkallade inte en enda av dem.

Varför inte?

− Ingen aning. Jag borde göra det någon gång. Det tråkiga är att ett par av dem ligger på Colour Actichrome, och det finns inte någonstans i hela världen där du kan framkalla dem eftersom en nödvändig kemikalie har tagits bort för alltid. Man kan framkalla till svartvitt, däremot. Faktum är att en gammal flickvän en gång framkallade en rulle till min födelsedag. Det materialet användes i videon till Baby Missiles från vårt förra album Slave Ambient.

− Alla våra albumomslag gjordes av mina foton, förutom det senaste där inte jag tog fotot, men det är jag som har designat det. Jag tycker helt enkelt om det, att göra film och samla den. Jag gillar att köpa utgången film, men den ser inte alls så bra ut som du tror att den ska. Den blir riktigt grynig. Man tror att den ska bli psykedelisk, men det blir den inte. Himla synd, faktiskt, man tänker ”åh, den här filmen är från sjuttiotalet!”, man tror att den ska se ut så och så är den bara suddig.

− Jag funderade på att köpa en riktigt schysst digitalkamera, men egentligen är det inte att ta foton jag är förtjust i, utan att framkalla foton, om du förstår vad jag menar?

Blir du inspirerad av fotografi så att du kan ha användning av det när du gör musik, eller är det mer ett sätt att koppla av och ta en paus från allt?

− Ja, det är det. Däremot blir jag inspirerad av fotografier i allmänhet. Som ikoniska foton av band och artister jag älskar när de är i studion. Man ser Dylan i studion ’65, vid pianot, med sitt band. Och du vet, man känner att ”jag måste till studion!”. Men inte särskilt mycket vad beträffar kombinationen fotografering och att tänka på musik.

Under arbetet med senaste albumet Lost in the Dream gick du igenom en rätt så svår period i ditt liv. Skulle du helst vara utan en sådan period och fortfarande kunna skapa musik, eller är det rent av nödvändigt att gå igenom det svåra så att albumet blir mer personligt?

− Jag tror att vad livet än kastar dig in i, om det så handlar om att göra musik eller något annat, hur du än uttrycker dig för att bearbeta det måste du liksom… inte bara följa med, det är ju inte så att man är tacksam för det. Jag tror inte att min musik hade varit sämre om jag bara tog allt med en klackspark, men det här var något som exponerades i musikskapandet. Det är en del av livet, antar jag. Men jag har tur som har musiken som en kanal att komma över det, jag tränger djupare in i den.

Har du dagar när du inte står ut med musik?

− Ja, helt klart.

Vad gör du istället?

− Jag ser filmer. Jag gillar inte ens filmer längre. Ibland är det skönt att bara sitta i tystnad. Jag menar, ibland är det enda jag gör att lyssna på musik, sedan blir jag less. Vanligtvis när jag gör ett album brukar jag inte lyssna på särskilt mycket musik. Inte så att jag bestämmer mig för det, men när jag väl har kommit igång med en massa demos vill jag enbart lyssna på materialet jag själv arbetat med. Och så kör jag runt på kvällar och nätter och lyssnar på det. De perioderna tenderar jag att bara lyssna på mina favoritartister. Inte för att jag struntar i allt annat, utan för att jag inte är intresserad. Jag vill bara leva i min egen lilla bubbla.

− Märkligt, vi turnerade så mycket efter Slave Ambient, sedan satte vi igång med nästa. Från arbetet med Slave Ambient mindes jag varje liten ton, varje enskilt spår, och plötsligt hade jag fyra eller fem låtar. Sedan går du djupare in i dem, vare detalj, och sedan tar det ytterligare sex eller sju månader. Men jag tycker det är det roligaste, och då är den enda musik du är intresserad av den du gör själv. Därför är det svårare att gå in i studion och bara göra en skiva på tre veckor, för du måste gå igenom allt om och om igen. För två år sedan trodde jag inte att jag skulle skriva en enda låt någonsin igen, men nio månader senare var jag superbesatt av några nya låtar. Där är jag just nu, jag har börjat tänka på nästa skiva. Men inte för hårt, man måste ha kul när man gör musik.

Dina låtar löper ofta upp emot sex-, sju- eller till och med åttaminutersstrecket. Finns det en anledning till varför de är så långa? Som att du vill att lyssnaren ska begrunda vad du just sjungit i sångtexten?

− Realistiskt sett tror jag det beror på att när jag arbetar på slutversionen av låten fortsätter jag bara, som att jag är uppslukad i den. Sedan slutar det med att man lägger på så många saker, alla dessa små moment. ”Åh, pianot låter så bra här! Vi måste behålla saxofonen, för den höjs här!”. Så plötsligt kan du inte ta bort något och så varar den i sex minuter.

Många artister, när de skriver låtar, börjar de ofta med samma ackord, ungefär som att de har ett favoritackord. Har du något sådant?

− Jag skulle nog säga att mitt förmodligen är Fmaj7. Så många av mina låtar börjar med det, men med ett capo hamnar de i olika tonarter ändå, i Gmaj7 eller Amaj7. Och jag har alltid gillat C#m eller C#, många låtar har börjat i dem också, eller Eb.

Förra året gjorde din vän Kurt Vile ett av det årets bästa album. I år har du gjort ett av dem. Tror du att Kurt kommer att göra ett kanonalbum även nästa år, som att ni turas om?

− Yeah! Han kommer alltid att göra fantastiska album!

Är det sporrande för er båda att ha varandra som inspiration när det går bra för den andre av er?

− Ja. Men jag tror det var annorlunda när vi spelade ihop. Nu handlar det mest om att stötta varandra från sidan om, som när vi ses och är tillsammans. När vi snackar om skivan han påbörjat blir det liksom ”kom över så spelar vi in lite”. Vi pratar om vilken studio han ska använda, som för att hålla igång honom. Vi börjar bli äldre och det är svårare att hitta samma glöd som vi hade när vi var tjugofyra. Eller, det är inte svårt att hitta den, men det blir lite av ett malande ibland. Som jag sade förut, man går så djupt in i en skiva, sedan måste du göra en massa åtaganden och turnera i ett och ett halvt år. Sedan måste du plötsligt börja om från början igen. Då är det skönt att ha folk som stöttar dig och gör dig upprymd. Plus att det är någon vars musik jag älskar, respekterar och uppskattar.

Finns det till och med en viss rivalitet mellan er? Inte negativt, menar jag, utan positivt?

− Hmm… visst, åtminstone har det funnits det. Inte så mycket nuförtiden, dock. Jag vet inte. Det känns som att vi båda har vuxit till oss en hel del och istället glatt ser på våra liv att vi är tursamma som har det vi har, musik, vänskap eller familj. Men i tjugoårsåldern fanns det definitivt… inte rivalitet, men vi var aningen tävlingsinriktade, antar jag. Samtidigt som vi pushade varandra.

På tal om rivalitet, Mark Kozelek. Vad hände där?

− Aldrig hört talas om honom.

Inte? Okej. Men då tror jag att det var det sista…

− Alltså, i rättvisans namn, vad den idioten sade i den där låten… för mig var det egentligen inga problem alls förrän jag hörde låten. Först av allt, han har aldrig träffat oss, och sade ändå alla de där sakerna. Han är en sådan skithög. Jag bad någon om hans mejladress, för jag ville inte dra igång något jädra Twitter-bråk, jag kände mig bara påhoppad. Jag hörde med en gemensam bekant som förklarade att han inte ville lämna ut den. Så jag fick bara ett mejl från den här vännen som sade att ”Mark kommer till The Fillmore, han kommer att skriva en låt som heter War On Drugs: Suck My Cock, ni kompar honom på den och han får spela ’Beer Commercial Guitar’, sedan kompar ni honom på Dogs, en av låtarna på hans senaste album. Och sedan spelar han ’Beer Commercial Guitar’ på en av era låtar”.

− Vi var på turné och jag tänkte ”det där är faktiskt en rätt cool grej, jag har ingenting emot snubben, det låter bra”. Så jag var riktigt förtjust i idén och tänkte svara honom ett par dagar senare, för jag var upptagen just då. Två dagar senare får jag sedan ett mejl igen från honom där han sade att ”erbjudandet hade löpt ut, kanske går jag till Starbucks och köper er skiva när jag kommer hem från min turné”. Jag kände bara ”du är ett sånt jävla svin”. Han var ett sånt arsel, jag hade inte ens sagt någonting. Sedan går han ut på nätet och ”utmanar” oss på den där grejen, men för mig var det ”ditt jävla svin, du har ju redan sagt ’Nej!'”. Han är ett sånt jävla barn. Och sedan den idiotiska låten, han är bara en jävla idiot. Jag har inte tid med idioter. Jag blir bara så förbannad över hur han försökte framställa det som att han utmanade oss. Jag hade praktiskt taget redan gått med på det, och sedan den där Starbucks-kommentaren… vad fan. Vem i helvete tror han att han är?

Hur tror du att spelningen går ikväll?

− Skitbra! Nu har jag eldat upp mig!