• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Gruff Rhys: ”Jag ville att platserna skulle influera musiken”

29 oktober, 2014 by Jonatan Södergren

gruff

Gruff Rhys slog igenom med bandet Super Furry Animals på 90-talet. Tidigare i år släppte den walesiska singer-songwritern sitt fjärde soloalbum American Interior.

I det lilla rummet bakom scenen på Debaser Strand sitter en trött, medelålders man. Han har knappt sovit en blund natten innan och stammar vänligt — men med långa pauser för att hitta rätt ord — fram svar på mina frågor. Av och till lyser ögonen upp av en närmast barnslig entusiasm och bredvid oss genom hela intervjun ligger en sliten docka som tycks ha följt med honom på hela turnén. Den föreställer en viss upptäcktsresande. Om man ska göra något, varför inte göra det med 100% inlevelse?

Ditt nya album handlar om din landsman John Evans som utforskade USA på 1700-talet. Vad drog dig till det här konceptet och tycker du att hans historia på något sätt resonerar med ditt eget liv?

– Jag började studera honom eftersom min far var besatt; han härstammar nämligen från John Evans farbror. [skratt] Fast i byn John Evans kommer från är alla besläktade till honom på något sätt! När jag turnerade i USA insåg jag att jag ibland korsade John Evans vägar, så det var en ambition att avsätta lite tid åt att följa hans spår. Jag gav en karta till min amerikanska bokningsagent där jag hade ritat ut vägen Evans vandrade från 1782 till 1789 och bad honom boka en turné längs den vägen. Ett år senare gjorde jag turnén och det var som en vild fantasi. Jag spelade på flera okonventionella ställen, bland annat ett reservat, det var intressant.

– Kanske finns det paralleller mellan mitt liv och John Evans resa. Han var i tjugoårsåldern, samma ålder många band är i när de börjar få galna, imperialistiska fantasier. Det kanske finns en korrelation mellan rockstjärnor och upptäcktsresande. Han var tjugonio när han dog i New Orleans, på sätt och viss var han en föregångare till dagens rockstjärnor.

Vad är skillnaden mellan att skriva om en historisk person istället för om sig själv? Tror du något av din egen personlighet återspeglas i musiken även om det handlar om John Evans?

– Jag tror det är oundvikligt, du skriver om dig själv genom linsen av någon annan. Även om jag tänker att jag bara skriver om John Evans skriver jag antagligen även om mig själv. Låtarna är enkla och relaterar till John Evans livshistoria, men jag försöker slå an de känslor han upplevde snarare än att mata in massa fakta, så jag hoppas att de resonerar med många människor.

Hur försökte du översatta konceptet till musik? Formade det även musiken eller var det bara texterna?

– Musiken influerades av geografin. Jag ville spela in musik längs vägen. Med mig hade jag Kliph Scurlock, en trummis från Kansas som bor i närheten av Missourifloden. Eftersom han bor där verkade han kvalificerad att få vara med på albumet. Vi spelade in i Omaha i Mike Mogis studio, han offrade sina alla hjärtans dag-planer för att spela in trummor åt oss. Jag ville att platserna skulle influera musiken, men jag var lite paranoid. Jag ville inte göra americana. Jag kommer från Wales, det hade varit löjligt. Eftersom det blev för mycket americana lade jag på synth när jag kom hem för att göra det europeiskt igen.

Hur viktigt är det för lyssnaren att vara medveten om konceptet? Tror du det går att njuta av musiken till fullo ändå?

– Jag hoppas det. Jag lyssnar mycket på Serge Gainsbourg och jag kan inte ett ord franska, men jag uppskattar hans album musikaliskt och känslomässigt. Så min förhoppning är att det går att njuta av musiken utan att veta vad som inspirerade den. Jag skrev en bok som kommer med albumet, så all fakta finns i den, på så sätt behöver jag inte oroa mig över att göra låtarna mer komplicerade än nödvändigt.

Precis. American Interior är inte bara ett album, utan även en bok, en film och en mobilapp. Kommer du även fortsättningvis ge ut album i flera olika format?

– Alla album behöver inte en bok, men det här kretsade kring en så annorlunda idé. Allt har varit överdrivet från första början, eftersom jag ville leva i ett parallellt universum i några veckor. American Interior är som en egen värld, den tog nästan två år att färdigställa, förhoppningsvis kommer mina framtida album bara handla om musik.

Är det annorlunda att släppa aldum i dagens musikklimat jämfört när du låg på Creation på 90-talet?

– Industriellt är det väldigt annorlunda, det går inte ens att jämföra, men musikaliskt är det nästan exakt likadant. Men jag antar att den minst intressanta aspekten av musik är hur den släpps och distribueras.

Inspireras du fortfarande av samma saker?

– Jag försöker förfina mitt låtskrivande. Det är något jag fortfarande övar på. Jag är fortfarande helt besatt av att hitta nya sätt att skriva låtar och nå någon grad av originalitet.

Är det svårare att hitta inspiration idag? Oroar du dig över att återupprepa dig själv?

– Det kanske är för att mitt minne är så dåligt, men jag blir fortfarande uppspelt av att skriva låtar. Det har inte förändrats. Jag försöker hitta nya sätt att föra musiken i olika riktningar. Men det är klart, ju fler album jag släpper, desto större är chansen att jag upprepar mig själv. Kanske är det för att mitt minne är så dåligt jag kan återuppleva spänningen varje gång.

Identifierar du dig själv mer med din nationalitet efter arbetet med det här albumet?

– När det gäller min identitet har jag alltid känt… jag menar… jag har vuxit upp med det walesiska språket som är ett minoritetsspråk efter en period av förtryck. Det har aldrig förändrats. Jag växte upp på 80-talet med DIY-rörelsen och punken som bekände kärlek till alla kulturer och var en reaktion mot trångsynt nationalism. Jag har alltid influerats av den rörelsen som handlar om att fira alla kulturer, inklusive din egen. Att komma från en minoritetskultur har påverkat mig politiskt, men som musiker är det sista jag vill att definieras av min nationalitet. Jag bryr mig inte om varifrån det jag skriver och sjunger om kommer och jag är övertygad om att det är likadant för de flesta.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: American Interior, Debaser, Gruff Rhys, Super Furry Animals

The War on Drugs: ”Jag har börjat tänka på nästa skiva”

28 oktober, 2014 by Redaktionen

Adam Granduciel of The War on Drugs

Adam Granduciel, ledare i Philadelphias hyllade psykedeliska countryrockare The War On Drugs, scrollar på mobilen i ett hörn i en bakre matsal på Münchenbryggeriet, platsen för kvällens spelning. Han har nyss kommit in igen från en rökpaus och lutar sig nu avslappnat tillbaka i en soffa. Dessförinnan har han och bandet genomfört ett förlängt soundcheck eftersom det är deras första spelning under Europadelen av deras turné. ”Yeah, vi har varit lediga en vecka, så vi behövde det”, säger han lugnt. Senaste veckorna har präglats av tjafset med Mark Kozelek som uppstod på en festival i Ottawa för en månad sedan, då ljudet från The War On Drugs samtidiga spelning på en annan scen läckte över till scenen där Kozelek spelade. Eller rättare sagt, den sistnämndes upprepade häcklande som kulminerade i den nyskrivna låten War On Drugs: Suck My Cock. Av det märks intet. Åtminstone inte förrän Kozeleks namn förs på tal mot slutet av vårt samtal.

Du har ett brinnande intresse för att fotografera. Hur uppstod det?

− Jag har alltid hållit på med det. Ett tag var det polaroidfoton som gällde, sedan slutade de tillverka det, allt blev superdyrt. Och jag hade av misstag sönder min kamera, så jag skaffade en uppfällningsbar SX-70. Sedan gick jag in för 35 mm film, men jag har fortfarande en massa rullar oframkallade. Jag filmade också en massa i Super 8-format, men jag framkallade inte en enda av dem.

Varför inte?

− Ingen aning. Jag borde göra det någon gång. Det tråkiga är att ett par av dem ligger på Colour Actichrome, och det finns inte någonstans i hela världen där du kan framkalla dem eftersom en nödvändig kemikalie har tagits bort för alltid. Man kan framkalla till svartvitt, däremot. Faktum är att en gammal flickvän en gång framkallade en rulle till min födelsedag. Det materialet användes i videon till Baby Missiles från vårt förra album Slave Ambient.

− Alla våra albumomslag gjordes av mina foton, förutom det senaste där inte jag tog fotot, men det är jag som har designat det. Jag tycker helt enkelt om det, att göra film och samla den. Jag gillar att köpa utgången film, men den ser inte alls så bra ut som du tror att den ska. Den blir riktigt grynig. Man tror att den ska bli psykedelisk, men det blir den inte. Himla synd, faktiskt, man tänker ”åh, den här filmen är från sjuttiotalet!”, man tror att den ska se ut så och så är den bara suddig.

− Jag funderade på att köpa en riktigt schysst digitalkamera, men egentligen är det inte att ta foton jag är förtjust i, utan att framkalla foton, om du förstår vad jag menar?

Blir du inspirerad av fotografi så att du kan ha användning av det när du gör musik, eller är det mer ett sätt att koppla av och ta en paus från allt?

− Ja, det är det. Däremot blir jag inspirerad av fotografier i allmänhet. Som ikoniska foton av band och artister jag älskar när de är i studion. Man ser Dylan i studion ’65, vid pianot, med sitt band. Och du vet, man känner att ”jag måste till studion!”. Men inte särskilt mycket vad beträffar kombinationen fotografering och att tänka på musik.

Under arbetet med senaste albumet Lost in the Dream gick du igenom en rätt så svår period i ditt liv. Skulle du helst vara utan en sådan period och fortfarande kunna skapa musik, eller är det rent av nödvändigt att gå igenom det svåra så att albumet blir mer personligt?

− Jag tror att vad livet än kastar dig in i, om det så handlar om att göra musik eller något annat, hur du än uttrycker dig för att bearbeta det måste du liksom… inte bara följa med, det är ju inte så att man är tacksam för det. Jag tror inte att min musik hade varit sämre om jag bara tog allt med en klackspark, men det här var något som exponerades i musikskapandet. Det är en del av livet, antar jag. Men jag har tur som har musiken som en kanal att komma över det, jag tränger djupare in i den.

Har du dagar när du inte står ut med musik?

− Ja, helt klart.

Vad gör du istället?

− Jag ser filmer. Jag gillar inte ens filmer längre. Ibland är det skönt att bara sitta i tystnad. Jag menar, ibland är det enda jag gör att lyssna på musik, sedan blir jag less. Vanligtvis när jag gör ett album brukar jag inte lyssna på särskilt mycket musik. Inte så att jag bestämmer mig för det, men när jag väl har kommit igång med en massa demos vill jag enbart lyssna på materialet jag själv arbetat med. Och så kör jag runt på kvällar och nätter och lyssnar på det. De perioderna tenderar jag att bara lyssna på mina favoritartister. Inte för att jag struntar i allt annat, utan för att jag inte är intresserad. Jag vill bara leva i min egen lilla bubbla.

− Märkligt, vi turnerade så mycket efter Slave Ambient, sedan satte vi igång med nästa. Från arbetet med Slave Ambient mindes jag varje liten ton, varje enskilt spår, och plötsligt hade jag fyra eller fem låtar. Sedan går du djupare in i dem, vare detalj, och sedan tar det ytterligare sex eller sju månader. Men jag tycker det är det roligaste, och då är den enda musik du är intresserad av den du gör själv. Därför är det svårare att gå in i studion och bara göra en skiva på tre veckor, för du måste gå igenom allt om och om igen. För två år sedan trodde jag inte att jag skulle skriva en enda låt någonsin igen, men nio månader senare var jag superbesatt av några nya låtar. Där är jag just nu, jag har börjat tänka på nästa skiva. Men inte för hårt, man måste ha kul när man gör musik.

Dina låtar löper ofta upp emot sex-, sju- eller till och med åttaminutersstrecket. Finns det en anledning till varför de är så långa? Som att du vill att lyssnaren ska begrunda vad du just sjungit i sångtexten?

− Realistiskt sett tror jag det beror på att när jag arbetar på slutversionen av låten fortsätter jag bara, som att jag är uppslukad i den. Sedan slutar det med att man lägger på så många saker, alla dessa små moment. ”Åh, pianot låter så bra här! Vi måste behålla saxofonen, för den höjs här!”. Så plötsligt kan du inte ta bort något och så varar den i sex minuter.

Många artister, när de skriver låtar, börjar de ofta med samma ackord, ungefär som att de har ett favoritackord. Har du något sådant?

− Jag skulle nog säga att mitt förmodligen är Fmaj7. Så många av mina låtar börjar med det, men med ett capo hamnar de i olika tonarter ändå, i Gmaj7 eller Amaj7. Och jag har alltid gillat C#m eller C#, många låtar har börjat i dem också, eller Eb.

Förra året gjorde din vän Kurt Vile ett av det årets bästa album. I år har du gjort ett av dem. Tror du att Kurt kommer att göra ett kanonalbum även nästa år, som att ni turas om?

− Yeah! Han kommer alltid att göra fantastiska album!

Är det sporrande för er båda att ha varandra som inspiration när det går bra för den andre av er?

− Ja. Men jag tror det var annorlunda när vi spelade ihop. Nu handlar det mest om att stötta varandra från sidan om, som när vi ses och är tillsammans. När vi snackar om skivan han påbörjat blir det liksom ”kom över så spelar vi in lite”. Vi pratar om vilken studio han ska använda, som för att hålla igång honom. Vi börjar bli äldre och det är svårare att hitta samma glöd som vi hade när vi var tjugofyra. Eller, det är inte svårt att hitta den, men det blir lite av ett malande ibland. Som jag sade förut, man går så djupt in i en skiva, sedan måste du göra en massa åtaganden och turnera i ett och ett halvt år. Sedan måste du plötsligt börja om från början igen. Då är det skönt att ha folk som stöttar dig och gör dig upprymd. Plus att det är någon vars musik jag älskar, respekterar och uppskattar.

Finns det till och med en viss rivalitet mellan er? Inte negativt, menar jag, utan positivt?

− Hmm… visst, åtminstone har det funnits det. Inte så mycket nuförtiden, dock. Jag vet inte. Det känns som att vi båda har vuxit till oss en hel del och istället glatt ser på våra liv att vi är tursamma som har det vi har, musik, vänskap eller familj. Men i tjugoårsåldern fanns det definitivt… inte rivalitet, men vi var aningen tävlingsinriktade, antar jag. Samtidigt som vi pushade varandra.

På tal om rivalitet, Mark Kozelek. Vad hände där?

− Aldrig hört talas om honom.

Inte? Okej. Men då tror jag att det var det sista…

− Alltså, i rättvisans namn, vad den idioten sade i den där låten… för mig var det egentligen inga problem alls förrän jag hörde låten. Först av allt, han har aldrig träffat oss, och sade ändå alla de där sakerna. Han är en sådan skithög. Jag bad någon om hans mejladress, för jag ville inte dra igång något jädra Twitter-bråk, jag kände mig bara påhoppad. Jag hörde med en gemensam bekant som förklarade att han inte ville lämna ut den. Så jag fick bara ett mejl från den här vännen som sade att ”Mark kommer till The Fillmore, han kommer att skriva en låt som heter War On Drugs: Suck My Cock, ni kompar honom på den och han får spela ’Beer Commercial Guitar’, sedan kompar ni honom på Dogs, en av låtarna på hans senaste album. Och sedan spelar han ’Beer Commercial Guitar’ på en av era låtar”.

− Vi var på turné och jag tänkte ”det där är faktiskt en rätt cool grej, jag har ingenting emot snubben, det låter bra”. Så jag var riktigt förtjust i idén och tänkte svara honom ett par dagar senare, för jag var upptagen just då. Två dagar senare får jag sedan ett mejl igen från honom där han sade att ”erbjudandet hade löpt ut, kanske går jag till Starbucks och köper er skiva när jag kommer hem från min turné”. Jag kände bara ”du är ett sånt jävla svin”. Han var ett sånt arsel, jag hade inte ens sagt någonting. Sedan går han ut på nätet och ”utmanar” oss på den där grejen, men för mig var det ”ditt jävla svin, du har ju redan sagt ’Nej!'”. Han är ett sånt jävla barn. Och sedan den idiotiska låten, han är bara en jävla idiot. Jag har inte tid med idioter. Jag blir bara så förbannad över hur han försökte framställa det som att han utmanade oss. Jag hade praktiskt taget redan gått med på det, och sedan den där Starbucks-kommentaren… vad fan. Vem i helvete tror han att han är?

Hur tror du att spelningen går ikväll?

− Skitbra! Nu har jag eldat upp mig!

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Kurt Vile, Mark Kozelek, Münchenbryggeriet, Philadelphia, The War on Drugs

Wildbirds & Peacedrums: ”Vi försökte ta en paus ifrån varandra men det gick inte”

24 oktober, 2014 by Jonatan Södergren

wildbirds

Trummor och sång, that’s it. Det är allt som behövs när gifta paret Mariam Wallentin och Andreas Werliin, eller Wildbirds & Peacedrums som de kallar sig, återuppstår och hittar tillbaks till sina rötter. Rhythm ges ut den 29 oktober och är deras första album på fyra år. Kulturbloggen ringde upp Andreas som sköter trummandet.

Mellan 2008 och 2010 släppte ni ett album per år. Efter soloutflykter är ni efter fyra års uppehåll nu tillbaka med nya albumet Rhythm. Hur har solokarriärerna påverkat Wildbirds & Peacedrums?

– Vi har inte kunnat hålla oss ifrån varandra under de här fyra åren. Vi har ju faktiskt jobbat ihop. Jag har spelat med Mariam the Believer och Mariam har gästat Fire! Orchestra. Vi försökte ta en paus ifrån varandra men det gick inte. Men en kan säga att de här olika samarbetena väckte oss och har fått oss att inse att vi klarar oss alldeles utmärkt som en duo. Vi behöver inte en massa annat folk.

På vilka andra sätt märks det att det gått fyra år sedan senaste albumet?

– Vi har flyttat till Stockholm, det är en stor förändring. Och så har vi startat ett skivbolag. Men framför allt har vi lärt oss mycket om alltifrån inspelningsprocessen till hur man gör en skiva. I och med att vi startade skivbolaget kunde vi den här gången spela in allting själva. Så kunskapen och lusten att göra allting själva är den stora skillnaden, till skillnad från förut när vi gjorde en skiva och inte riktigt förstod hur eller ens varför.

Vad var utgångspunkten när ni påbörjade arbetet med Rhythm?

– Utgångspunkten var egentligen bara att det skulle kännas kul. Vi tog pausen för att vi behövde den, punkt. Om vi sedan skulle dra igång den här maskinen igen så var det viktigt att vi fick göra det på vårt eget sätt; det skulle låta precis så som vi vill att det ska låta, det skulle kännas på scen så som vi vill att det ska kännas på scen. Vi var väldigt öppna för vad som skulle hända och lät det ta all den tid det tog, och det tog ändå ett och ett halvt år att hitta någonting ens en gång. Vi försökte spela in flera gånger men kände att vi inte var mogna. Vi funderade mycket kring om vi skulle samarbeta med annat folk, till slut kände vi att vi ville gå tillbaks till där det började. Bara trummor och sång. Fast nu har vi lite mer erfarenhet, så det blev lite bättre än det brukar bli.

Wikipedia definierar rytm som ”en periodisk variation”. Själva ordet kommer tydligen från grekiskan och betyder tempo. Hur skulle ni beskriva rytm och hur kan ni använda er av rytmen för att skapa något som är unikt för er?

– Det som rytm egentligen definierar är allt som händer mellan olika pulse; luften som finns emellan slag, emellan toner och emellan ord. Jag tror att det är vår definition av rytm. Själva utmaningen är att göra en låt med nästan enbart rytmer. Det måste finnas tillräckligt mycket rymd kvar för att lyssnaren ska kunna fylla ut det själv.

Den här gången består musiken bara av sång och slagverk, ändå känns det som att ni lyckas hitta nya sätt att utforska dessa instrument. Hur gör ni för att det inte ska bli repetitivt efter så många år ihop?

– Vi är båda fanatiska i det här att inte fastna i gamla hjulspår, både vad gäller oss själva och vad som har gjorts i historien. Vi försöker verkligen att ta alla chanser som går att åtminstone försöka hitta någonting som känns nytt och fritt från historia. Vi experimenterar och söker ständigt i våra instrument.

Blir det svårare att få det att låta nytt för varje album?

– Ja, det är klart. En blir ju hela tiden mer och mer trygg och bekväm. Det finns hela tiden saker som har fungerat, då blir det lätt att ta till de knepen igen.

Var det av den anledningen ni gjorde era sologrejer? För att ni ville hitta nya metoder?

– Kanske. Sologrejerna kommer ju fortsätta att finnas, det är viktigt för oss att ha många olika samarbeten och få röra oss bland olika folk.

Hur går det till när ni skriver en låt ihop?

– Mariam står alltid helt och hållet för texten. Ibland har hon några textfragment så ses vi i replokalen och improviserar. Jag sitter vid mitt trumset och hon vid en mikrofon, så har vi gjort från första start. Vi gör det ihop på plats. Det finns aldrig någonting klart innan vi ses.

Så processen är väldigt intuitiv?

– Verkligen.

Går ni tillbaka och ändrar något i efterhand eller försöker ni behålla det så rått som möjligt?

– Både och. Man vill ju renodla idéerna, så på ett sätt går man in och ändrar och förtydligar, men när vi väl ska spela in så handlar det bara om råhet och energi. Så det hoppas vi finns kvar på skivan.

Vill ni att det ska låta som att ni spelar live?

– Det ska åtminstone kännas som det.

Har låtskrivandet ändrats sedan ni började skriva låtar ihop som Wildbirds & Peacedrums?

– Egentligen inte, det går ofta väldigt fort och det känns som att många låtar har funnits innan vi gör dem.

Jan Gradvall skrev i sin recension av Rhythm att det var den mest fysiska musiken han hört sedan Siouxsie and the Banshees-sidoprojektet The Creatures från 80-talet, och tidigare har ni jämförts med bland annat jazz och Björk. Vad tycker ni om att liknas vid andra artister?

– Alla har sina olika referenser. Klyschan är att man inte gillar att sätta en etikett på sig själv för då börjar man formas efter den. Vi försöker leva eftet det. Vi har egentligen ingen aning om vad det är vi gör för musik förutom att vi har en väldigt begränsad instrumentation. Om folk behöver göra jämförelser så gör de det, det är jag fine med. För min egen skull försöker jag inte kommentera det ens en gång.

Ni har ju hållit på ett tag nu, tycker du att det kommit några nya band som delar er inställning till musik?

– Överlag har så kallad experimentell musik fått en större marknad, mer lyssnare och en större spridning. Om man nu kan räkna oss som ett experimentellt band. Det finns kanske lite väl mycket musik idag, det är svårt att hålla koll på allting.

Följer ni mycket ni musik eller vad lyssnar ni på?

– Ja, vi följer det mesta som släpps. Dels är det intressant ur samhällets synvinkel, men även produktionsmässigt. Men vi gräver också längre bak i olika länders musiktradition. Jag lyssnar jättemycket på klassisk musik och hip hop. Mycket gammal jazz.

I er förra intervju med Kulturbloggen från 2008 (som du kan läsa här) berättade du att ni var mer intresserade av ljud än musik. Är det något du fortfarande håller fast vid?

– Till viss del. Det är otroligt viktigt hur det låter och trumset handlar kanske mer om ljud än musik. Konstigt sagt av mig ändå, måste jag erkänna, för det beror väl på vad man definierar som musik och vad skillnaden mellan musik och ljud är.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Rhythm, Wildbirds & Peacedrums

Intervju: Rickard Söderberg inför premiären av Syster Angelica, en av få operor som skrivits enbart för kvinnor

24 oktober, 2014 by Rosemari Södergren

Rickard-Soderbergh

Operasångaren och regissören Rickard Söderberg har tagit sig an Puccinis enaktsopera ”Syster Angelica” som handlar om hur Angelica tvingas i kloster för att hon som ogift fött ett barn. Föreställningen har premiär 26 oktober och Rickard Söderberg lär vara rätt person för att ta upp operans ifrågasättande av maktstrukturer och könsförtryck.

”Syster Angelica” har premiär 26 oktober i St Johannes kyrka i Malmö. En mindre turnéversion av föreställningen kommer sedan att besöka kyrkor i södra Sverige under vintern och våren. Kulturbloggen ställde några frågor till Rickard Söderberg inför premiären.

Varför valde du just den här berättelsen?
Berättelsen om Angelica är tidlös, och dessvärre skrämmande aktuell. Det är en historia om en kvinna som fråntas rätten till sin egen kropp, sina egna beslut… till och med sina egna tankar. Lägg där till något av den mest magiska musik som någonsin skrivits, som pianisten Joachim Olsson gestaltar på ett helt otroligt sätt. Jag har längtat i många år efter att få dela med mig av precis det här!

Hur känns det att regissera? Vad är du för slags regissör, hur jobbar du?
Jag älskar att regissera; att fundera ut ett koncept, gestalta en historia och göra den angelägen. Och att lotsa skådespelare och sångare genom processerna. Jag försöker helt enkelt vara den regissör som jag själv skulle vilja ha. Jag lyckas kanske inte alltid, men jag försöker.
Vi har extremt kort om tid på oss för det här projektet då vi alla har andra stora operajobb vid sidan av, och detta är något som vi gör för att vi har en dröm att förverkliga. Så det kräver av mig att det är extremt välförberett, och också att det ligger naturligt för sångarna.

Hur känns det att ge föreställningen i en kyrka? Ger det en extra dimension till berättelsen?
Operan utspelar sig i ett kyrkorum i ett kloster, så jag kan inte tänka mig en bättre plats än en riktig kyrka. Vi behöver inte iscensätta en altartavla, en akustik eller en stämning – allt finns redan där. Vår uppgift är sedan att förhöja det.

Och hur fungerar musiken i kyrkan?
I verket ingår både liturgisk orgel och stor konsertorgel – så vi använder båda. De gemensamma bönestunderna kommer ligga som ett skimmer av röster och varsamt studsa mellan väggarna. Och när det är stort, då ska det vara stort. Och det blir inte större än med riktigt stora orglar, samt att alla mina sopraner samlas på ett högt C. Då är det stor opera så katedralens väggar bågnar!

Du är ju en engagerad person som inte är rädd för att stå för viktiga saker. Har du några tankar kring valet och dess resultat?
Operan är en av de få som skrivits för enbart kvinnor, och jag har också valt kvinnor som producent, ljustekniker, organist och kostymdesigner. Det behövs i en hårt mansdominerad värld.
Dessutom har vi talat mycket om, och kommer ha inne texter, som har att göra med kvinnas rätt till sin egen kropp. Det finns starka krafter i världen som vill begränsa rätten till abort och förbjuda preventivmedel. Där finns också krafter som beskriver kvinnan som oren i hennes naturliga cykler. Jag kan inte tänka mig något mer vidrigt, och det är detta som operan tangerar. Det är därför den känns angelägen. Och det är därför jag gör den.

Arkiverad under: Intervju, Scen

Vashti Bunyan: ”Det har varit långa, tuffa år”

23 oktober, 2014 by Redaktionen

vashti

Debuten Just Another Diamond Day kom ut redan 1970, men det dröjde drygt trettio år innan Vashti Bunyan fick sitt erkännande som artist. Nu kommer den tredje och som det ryktas sista skivan Heartleap ut.

– Det har varit långa, tuffa år, men äntligen är den klar. Jag är supernöjd, berättar Vashti.

Vashti Bunyan är en mångfacetterad artist som med debuten Just Another Diamond Day hyllats till skyarna av såväl folkmusiker som avantgardet. Men vägen dit har varit lång. Maktlös var Vashti inför skivstudioapparaten. Efter gediget arbete med låtarna till förstlingsverket Just Another Diamond Day skickade hon inspelningarna till en amerikansk skivstudio. Det dröjde nio månader innan slutprodukten till slut landade i Vashtis brevlåda.

Men musiken lät inget som hon tänkt sig. Det tog lång tid att förlika sig med skivan, berättar Vashti.

– Det är underbar musik, men tyvärr känns den inte som min. Jag var maktlös inför producenterna. De gjorde vad de kände för och sket i mig och mina åsikter.

Efter skivreleasen väntade Vashti förgäves på hyllningskörerna. Inte ett ljud hördes ifrån kritikerkåren. Istället lade Vashti gitarren på hyllan och flyttade ut på landet. Drygt trettio år senare återupptäcks debuten.

– Det var som att se mitt föräldralösa barn hitta hem igen, berättar Vashti.

Framgången triggade henne att återuppta musiken. Lookaftering släpptes 2005 och omfamnades av kritiker och nu nio år senare finns den tredje och som det ryktas sista skivan, Heartleap, ute i affärerna.

– Det har varit långa, tuffa år, men äntligen är den klar. Jag är supernöjd, berättar Vashti.

Hon har lärt sig av sina misstag och styr denna gång med järnhand i musikstudion. Max Richter som bland annat producerat Devendra Banhart och Animal Collective hjälpte Vashti med Lookaftering. Han har betytt allt för mig, berättar Vashti.

– Han gav mig verktygen och självförtroendet att skapa min egen musik. Han lärde mig att våga lita på min vision och att vara ärlig mot mig själv.

I Heartleap utvecklar Vashti sin säregna musik där electro blandas med folk. Naturen besjälas. Träd, blommor och växter blir till liv i Vashtis texter. Folkmusiken är högst närvarande, men själv vägrar hon att ta i epitetet folkmusiker.

– Det har en dålig stämpel. Folk tror automatiskt att jag tuggar tuggtobak och reser runt med häst och vagn. De förväntar sig inte att jag ska ha en dator.

Dagens teknik har öppnat upp nya möjligheter för artister att skapa som Vashti utnyttjat till fullo. Med datorn som hjälp skapar hon ljud som aldrig kunnat åstadkommas med vanliga instrument.

– Jag kan varken spela piano eller gitarr men med en dator kan jag skapa den illusionen. Det krävs minst tre händer att spela Mother och det hade varit omöjligt att få till på egen hand utan teknisk hjälp.

Musikskapande är för Vashti en långsam process. Hon tar god tid på sig och leker fram nya ljud och läten. Inspiration kommer från många håll.

– Melodierna dyker upp i mitt huvud när jag minst anar det och då är det som att de alltid funnits där. Men ibland är det långt mellan gångerna som inspirationen slår till.

Förutom Max Richter har folktronicabandet Animal Collective haft stor inverkan på Vashtis musik. EP:n Prospect Hummer från 2005 är ett resultat av deras gemensamma krafter.

– De är fantastiska talangfulla människor som lägger ner sin själ i musiken. De fick mig att våga tänja på mina egna gränser och gjorde att jag upptäckte nya röstlägen jag aldrig trodde jag hade i mig.

Vashti försöker själv att ha ett öppet sinne. Att Just Another Diamond Day till slut blev omfamnad av musikälskare ser hon som en skänk från ovan.

– Det är som om jag fått en andra chans och jag tänker inte göra Gud besviken. Jag lovar.

Text: Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Intervju, Musik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 109
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Passenger – fantasilösa metaforer

Passenger Betyg 1 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Passenger – fantasilösa metaforer

Finstämt charmiga visor med variation och originella texter – Plåster av Axel Sondén och Flyttfåglarna

Axel Sondén & … Läs mer om Finstämt charmiga visor med variation och originella texter – Plåster av Axel Sondén och Flyttfåglarna

Recension: Rick Astley rickrollar Gröna Lund – och alla älskar det

Rick Astley Gröna Lunds stora scen, … Läs mer om Recension: Rick Astley rickrollar Gröna Lund – och alla älskar det

Filmrecension: Miroirs nr 3 – En båt på oceanen

Miroirs nr 3 - En båt på oceanen Betyg … Läs mer om Filmrecension: Miroirs nr 3 – En båt på oceanen

Mångmiljondonation bakom nytt centrum för konstnärlig gestaltning

Lunds universitet satsar på teater – nu … Läs mer om Mångmiljondonation bakom nytt centrum för konstnärlig gestaltning

Recension: Beatles utan nerv, djup eller riktning

Viktor Norën och Björn Dixgård sjunger … Läs mer om Recension: Beatles utan nerv, djup eller riktning

Filmrecension: Star Wars: The Mandalorian and Grogu – underhållning, spänning, gulligt och en riktig storfilm

Star Wars: The Mandalorian and Grogu … Läs mer om Filmrecension: Star Wars: The Mandalorian and Grogu – underhållning, spänning, gulligt och en riktig storfilm

Oanständigt hotfullt förhållande belyst inifrån – Den gröna jättekvinnan i gästspel på Redbergsteatern

Manus & regi: Vera Berzak … Läs mer om Oanständigt hotfullt förhållande belyst inifrån – Den gröna jättekvinnan i gästspel på Redbergsteatern

Brassaï på Moderna museet fångar drömmar och begär – men gäckar med sin ”objektiva” blick

Brassaï – Paris hemliga … Läs mer om Brassaï på Moderna museet fångar drömmar och begär – men gäckar med sin ”objektiva” blick

Förbluffande nivå på samspel och jazziga låtar – Pianomusik för basister med och av Den hårt arbetande basisten

Den hårt arbetande … Läs mer om Förbluffande nivå på samspel och jazziga låtar – Pianomusik för basister med och av Den hårt arbetande basisten

Recension: Sebastian Murphy gör Bellman till ett fylleslagsmål mellan dåtid och nutid

Sebastian Murphy och Svenska … Läs mer om Recension: Sebastian Murphy gör Bellman till ett fylleslagsmål mellan dåtid och nutid

Olikartad koreografi i ett gästspel att minnas – MiR Dance Company på Storan

12/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Olikartad koreografi i ett gästspel att minnas – MiR Dance Company på Storan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in