Operasångaren och regissören Rickard Söderberg har tagit sig an Puccinis enaktsopera ”Syster Angelica” som handlar om hur Angelica tvingas i kloster för att hon som ogift fött ett barn. Föreställningen har premiär 26 oktober och Rickard Söderberg lär vara rätt person för att ta upp operans ifrågasättande av maktstrukturer och könsförtryck.
”Syster Angelica” har premiär 26 oktober i St Johannes kyrka i Malmö. En mindre turnéversion av föreställningen kommer sedan att besöka kyrkor i södra Sverige under vintern och våren. Kulturbloggen ställde några frågor till Rickard Söderberg inför premiären.
Varför valde du just den här berättelsen?
Berättelsen om Angelica är tidlös, och dessvärre skrämmande aktuell. Det är en historia om en kvinna som fråntas rätten till sin egen kropp, sina egna beslut… till och med sina egna tankar. Lägg där till något av den mest magiska musik som någonsin skrivits, som pianisten Joachim Olsson gestaltar på ett helt otroligt sätt. Jag har längtat i många år efter att få dela med mig av precis det här!
Hur känns det att regissera? Vad är du för slags regissör, hur jobbar du?
Jag älskar att regissera; att fundera ut ett koncept, gestalta en historia och göra den angelägen. Och att lotsa skådespelare och sångare genom processerna. Jag försöker helt enkelt vara den regissör som jag själv skulle vilja ha. Jag lyckas kanske inte alltid, men jag försöker.
Vi har extremt kort om tid på oss för det här projektet då vi alla har andra stora operajobb vid sidan av, och detta är något som vi gör för att vi har en dröm att förverkliga. Så det kräver av mig att det är extremt välförberett, och också att det ligger naturligt för sångarna.
Hur känns det att ge föreställningen i en kyrka? Ger det en extra dimension till berättelsen?
Operan utspelar sig i ett kyrkorum i ett kloster, så jag kan inte tänka mig en bättre plats än en riktig kyrka. Vi behöver inte iscensätta en altartavla, en akustik eller en stämning – allt finns redan där. Vår uppgift är sedan att förhöja det.
Och hur fungerar musiken i kyrkan?
I verket ingår både liturgisk orgel och stor konsertorgel – så vi använder båda. De gemensamma bönestunderna kommer ligga som ett skimmer av röster och varsamt studsa mellan väggarna. Och när det är stort, då ska det vara stort. Och det blir inte större än med riktigt stora orglar, samt att alla mina sopraner samlas på ett högt C. Då är det stor opera så katedralens väggar bågnar!
Du är ju en engagerad person som inte är rädd för att stå för viktiga saker. Har du några tankar kring valet och dess resultat?
Operan är en av de få som skrivits för enbart kvinnor, och jag har också valt kvinnor som producent, ljustekniker, organist och kostymdesigner. Det behövs i en hårt mansdominerad värld.
Dessutom har vi talat mycket om, och kommer ha inne texter, som har att göra med kvinnas rätt till sin egen kropp. Det finns starka krafter i världen som vill begränsa rätten till abort och förbjuda preventivmedel. Där finns också krafter som beskriver kvinnan som oren i hennes naturliga cykler. Jag kan inte tänka mig något mer vidrigt, och det är detta som operan tangerar. Det är därför den känns angelägen. Och det är därför jag gör den.