Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Raindear: ”Kommer ofta in i någon form av trans”

by

raindear

Rebecca Bergcrantz projekt Raindear debuterade förra året med minialbumet The Game. Sedan dess har Raindear hunnit släppa tre singlar, senast Museum tillsammans med WTNSS. Raindears elektroniska pop är svårfångad, med drag av världsmusik och filmmusik. I höst flyttar Raindear till Los Angeles, men innan dess hinner bandet spela i Stockholm och Malmö i augusti.

Hur gick det till när du började göra musik som Raindear?

– Jag började göra musik som Raindear för ett och ett halvt år sedan, när jag valde det artistnamnet och ville se hur långt jag kunde ta projektet. Jag satsade väldigt hårt från den dagen jag började kalla mig Raindear. Men mitt sound och min musik har varit en grej som växt fram under en längre tid. Svårt att säga när jag började låta som jag gör nu.

Du är på väg att flytta ifrån Sverige till Los Angeles. Vad är det som gjort att du bestämt dig för det?

– Jag har länge haft ena foten i USA då jag har mina managers där, och jag har även bott i New York ett par vändor i mitt liv. LA väljer jag därför att det passar väldigt bra just nu: jag är nästan klar med skolan (utöver lite sångkurser jag ska läsa där borta) och framför allt så har vi i bandet fått spelningar bokade och en massa presstillfällen och inspelningstid. Dessutom ser jag en vistelse i Kalifornien som en välförtjänt kompensation för alla kalla vintrar jag upplevt här hemma i Sverige.

Hur går det till när du skriver låtar?

– Jag brukar börja med ett beat och någon form av basgång, sedan bygger jag på låten med klanger och melodislingor utifrån det som grund. Sist lägger jag på en sångmelodi utifrån en text jag förberett vid ett annat tillfälle. Efter att sångmelodin är spikad så genererar den förhoppningsvis nya element som kan läggas till. Allt handlar om en idé som väcker en annan, brukar sällan ha en tydlig bild innan jag börjar utan kommer ofta in i någon form av trans och har svårt att förstå hur saker hänt i efterhand.

Hur går det till när du spelar in din musik?

– Jag gör rätt mycket förarbete i form av programmering inför alla inspelningarna och sedan när grunden är riktigt bra är det läge att lägga sång, andra instrument samt att få det mixat och detta gör jag inte själv utan spelar helst in i en studio för att få lite feeling.

Du har uppmärksammats för att behandla lite ovanliga teman i dina texter (enligt Noisey ”krig, sekter och girighet”). Vad handlar dina texter om? Vad inspirerar dina texter?

– Jag tänker inte att mina texter har så ovanliga teman utan jag skriver bara om det som ockuperar mitt huvud för tillfället, men kanske är jag lite ovanligt grubblig ibland. Texterna handlar väl om typ ångest i dess olika former; förvirring, fördärv i stor och liten skala, romantiserande av hopplöshet och pikar mot småskalighet och dumhet. De handlar om rädsla, destruktivitet och ogreppbar kärlek. De är väldigt metaforiska och det har inte så stor betydelse för mig hur andra upplever mina texter, de får gärna tolka in det i sina egna liv.

Vad kan man förvänta sig av en spelning med Raindear?

– Man kan förvänta sig tung bas, feta trummor, world music och sagolika element plus en hel del improviserad sång. Jag tycker man främst måste se oss live för att man i dagens stressiga klimat alltid har så bråttom med allt man gör och ALDRIG tar sig tiden och lyssnar klart på en låt av en ny artist. Jag ser därför mina spelningar som en chans att få visa upp min repertoar på riktigt en gång för alla, för nya lyssnare. En ärlig chans i “sorlet”.

Har du några spelningar planerade innan USA-flytten?

– Innan USA-flytten så spelar vi på Malmöfestivalen den 20 augusti och därefter på Cantina Real i Stockholm den 22 augusti.

Hur långt har du kommit i arbetet med debutalbumet? Hur kommer det låta?

– Alltså, jag har ett album färdigskrivet. Men det är inte helt färdigproducerat och inspelat än. Jag tänker nog att albumet kommer vara välgenomarbetat och låta som mina andra grejer, fast med en mörkare vibe. Mer som Museum och mindre som Veins, men med massa world music-element och massa liveinstrument. Testade faktiskt att spela in lite vibrafon igår, jag blev totalfrälst och lär sampla och använda mig av det. Och utöver det tänker jag feta körer, percussion, oljefat, synthar, tunga domedags-pukor och bara en väldigt psykedelisk world-känsla. Jag tror man ska börja förknippa mig mer med detta snarare än “nästa electro-tjej som glittrar förbi”. Då blir man nog bara besviken för jag kör world electro, inte sockersött bubbelgum.

Text: Felix Lindén

Tella Viv: ”Det krävs ramar för att måla utanför dem”

by

tella viv

Tella Viv är en trio bestående av sångaren Carl Hjelm Sandqvist samt Adam Odelfelt på synth och Benjamin Lavén på gitarr. För tillfället backas de även upp av Last Lynx-trummisen Fredric Lindblom. De har precis släppt ett minialbum, From Coast 2 Coast, influerat av psychedelia och krautrock.

Några dagar innan releasen uppträdde bandet på den femte upplagan av Popagandas gratisfestival på Djurgården. Från scen ropade sångaren, Carl Hjelm Sandqvist, ut att det var första gången de spelade utanför Södermalm.

– Ett litet kliv för mänskligheten, ett stort steg för Tella Viv, säger han när jag möter upp dem efteråt. Det är också första gången vi kör utomhus, så här tidigt på dagen.

– Vi är egentligen creatures of the night, inflikar Adam Odelfelt.

Stämmer det att ni bestämde er för att bilda bandet i en konstateljé?

Carl: Ja, vi hyrde en lokal av Angelica Wiik i Sickla. Så det var vi, hon och hennes hundar. Det började med att vi träffades och jammade, sedan blev det låtar och vi blev ett band.

Adam: Vi blev tvungna att komma ut och spela. Det är så svårt att ta det första klivet, men det blir löjligt efter ett tag att bara stå i ett rum utan fönster och banka på instrument.

Samsades ni kring någon särskild musikalisk idé när ni bildade bandet?

Carl: Pop var det vi pratade om. Så var det influenserna vi hade då: psykedelisk rock och surfrock.

Benjamin: Vi har haft vår musiksmak gemensam länge. Vi har känt varandra länge och har alltid hållit på med musik på olika sätt, så vi är ganska förenade i våra influenser.

Har ni även ett konstintresse?

Carl: Vi sysslar med lite annat, Adam designar annars, så själva konstgrejen var att skapa en atmosfär.

Adam: Vi har alltid dragit oss åt att göra mer än bara musik. När vi gjort musikvideos har allihopa varit med i processen. Skivomslag, bilder, loggor. Det visuella är lika viktigt för helheten.

Ni gjorde en musikvideo tillsammans med en engelsk regissör.

Carl: Colin Greenall, det är en gammal kompis till oss. Han hörde av sig till oss och sa: “Jag har ingen budget, men jag vill göra en musikvideo, bara för skojs skull.” Så det blev vår första singel, Brilliance. Nu är han tillbaka, men han bodde här ett tag.

Adam: Han brände ner Carls lägenhet, sedan flyttade han tillbaka till Leeds! Det var en kul dag när vi spelade in den. Det var vi fyra i bandet och han, så hade vi på oss morphsuits och sprang runt i skogen och fånade oss i fem timmar. Om du jämför det med den andra musikvideon vi gjorde, då det var tolv personer i produktionen utöver oss och allt var uppstyrt… Det är kul att få kontrasten, att göra det med en polare och göra det med ett seriöst team.

Benjamin: I och med att en var lågbudget och en var en stor produktion så särskiljde vi dem, men folk utifrån verkar bara se det som två jämbördiga musikvideos.

Så ni har använt två olika tillvägagångssätt när ni gjort era två musikvideos. Är det samma sak i musiken? Att ni försöker variera processen?

Benjamin: Vi försöker hålla en tydlig linje, men skapandet sker väldigt hipp som happ. Vem som helst kan skriva vad som helst egentligen, och alla låtarna har vi gjort tillsammans.

Carl: Men även om vi säger att vi ska skriva en punklåt eller en experimentell låt så är det fortfarande samma personer som spelar musiken.

Adam: Sedan kan man också säga att låtarna skriver oss. Vi kanske har ambitioner att göra en viss låt, så hör vi att det här är en punklåt. Då är det låten som har övertygat oss. Vi har egentligen inte bara sått ett frö som blev en konstig blomma.

Benjamin: Vi försöker göra någonting och misslyckas men lyckas ändå.

Adam: Som Harry Byrne sa: “Write a good song, then fuck it up.” Det är vårt mantra.

Hur viktig är personkemin mellan er? Skulle vem som helst som behärskar sitt instrument kunna vara med i bandet?

Carl: Nej, för Benjamin och Adam är kusiner och vi har känt varandra i tjugo år. Fredric har vi inte känt lika länge, men han har ändå varit med ett bra tag och vi har spelat i olika konstellationer tillsammans.

Adam: Det är svårt att ta in nya människor för det bygger lite på att alla känner att det är en stor familj. Alla vet redan vilka alla är.

Benjamin: Det är mycket som är outtalat.

Kan ni berätta lite om arbetet bakom ert minialbum From Coast 2 Coast?

Carl: Det ligger mycket noggrant arbete bakom. Vi spelade in det i en studio i Gamla Stan.

Adam: Vi hade en bra repprocess innan. Vi repade fyra dagar i veckan. Vi hade en strikt diet då vi bara åt ett paket nudlar, en avokado och lite nötter. Det var det enda vi åt under den här tiden, så alla blev undernärda och fick psykiska problem. Så jävla värt det!

Benjamin: Sedan rätt in i studion efter det. Ha några dagar på sig att spela in. Sedan är det mycket efterarbete. Mastring och pålägg.

Så ni levde upp till idealet om den självsvältande konstnären?

Adam: Det blev det, men det var inget vi hade som ambition. Vi var panka och dåliga på att planera, men det var bra att vi repade mycket och var strikta på det sättet.

Kan begränsningar leda till att ni blir mer kreativa?

Carl: Det krävs ramar för att måla utanför dem. Det är mycket begränsningar som ger utlopp för nya idéer. “Åh jävlar, nu lät det så där, vilken överraskning.”

Benjamin: När du har små medel blir det en utmaning att få det att låta så bra som möjligt. Du blir förvånad själv. Hur kan det här låta så mycket?

Carl: Jag tror det är bra att känna att man inte riktigt har tillräckligt, för då vill man ge mer. Kämpa för det.

Adam: Och man vet vad man behöver göra. Du har ju inte alltid en klar idé om hur det ska låta, men du vet vilka grejer som behövs. Hur formar vi det? Vilken synth spelar jag på i den här låten? Det sätter tonen för hur vi ska göra. Spelar Benjamin basriff på gitarren eller inte, då vet jag vad jag behöver spela och Carl vet vad han behöver spela.

Benjamin: Det är därför vi har valt att spela utan en speciell basist. Ibland spelar jag basen, ibland spelar Adam eller Carl. Just för att tvinga instrumentet att gå lite bortom det den egentligen ska göra. Det sätter en begränsing, men så blir det ett väldigt intressant sätt att jobba på.

Adam: Nästa mål är att trummorna ska spela basen. Om vi hittar en lösning på det, då kan vi göra va fan vi vill.

Kan det inte rent av vara ett bands begränsningar som skapar dess identitet?

Adam: Absolut, i vårt fall är det så. Men vi är luriga. Vi kan förvandlas över en natt. Man väljer att spela med sina bästa vänner, inte de bästa musikerna. Om vi har spelat sjukt mycket och är aströtta på varandra, så krävs det bara att komma tillbaka till replokalen och spela för att inse att det var därför vi började överhuvudtaget. Bara stå och slå på ett instrument. Att det finns en glädje i det.

Text: Jonatan Södergren
Foto: Emma Andersson

Jonas Bergsten: “Musiken är ett sätt för mig att komma närmre mina känslor”

by

Jonas-Bergsten

Till sist möts vi upp vid Stadsbiblioteket. Trots en del misskommunikation verkar Jonas Bergsten vara på bra humör. Å andra sidan är det svårt att inte vara glad; sommaren har äntligen intagit Stockholm och kvällen innan bilade han ner från Umeå för att spela på Debaser Slussens nyöppnade terass. Det var hans blott andra spelning efter det att hans minialbum, Ingen av oss är väl hård på riktigt, släpptes tidigare i vår och han beskriver den själv som sin bästa Stockholms-spelning hittills.

När jag hör ditt minialbum tänker jag på något Christopher Owens sade när jag intervjuade honom i samband med att Girls släppte sitt första album; hur artister idag kan plocka influenser från alla möjliga håll. Ditt minialbum innehåller alltifrån en svensköversatt parafras på delfinversen i “Heroes” till klassiska körer i Aldrig gå hem. På vilket sätt påverkas din egen musik av sånt som du tar in?

– Jag lyssnar verkligen på all sorts musik, på så sätt påverkas det antar jag. Det är ingen egen ö. Men jag tror skivan som kommer i höst kommer vara ännu mer varierad, då kommer du höra ännu mer andra influenser. Jag plockar inspiration, dels från musik och litteratur, men också väldigt mycket från mina kompisar. Mina vänners liv är också en inspiration. Eller hur menar du?

När rocken kom på 50-talet så fanns det kanske bara så många saker du kunde inspireras av. Idag finns det dels så oändligt många fler musikstilar och genrer, dels är allt så lättillgängligt med Spotify.

– Precis. Nu är jag ganska ny på internet, men det är klart att det påverkar. Om du har ett öppet sinne så blir det att du plockar lite härifrån och lite därifrån. Det blir blandat.

Är det någonting som kommer undermedvetet eller har du en idé över vilken typ av musik du vill göra när du börjar skriva en låt?

– När jag börjar skriva en låt har jag någon idé av vad jag vill göra. Jag brukar ofta gå omkring på nätterna och lyssna på musik, så kanske det dyker upp någon text. Då brukar jag alltid skriva sms till mig själv. Jag samlar på mig lite sånt, så sitter jag hemma med gitarren, jag har ett jävligt ostämt piano som jag sitter och plinkar på, så sammanfogar jag det där. Ganska okomplicerat egentligen. Sedan tror jag det kan vara bra att ha en grundidé.

Surf började cirkulera på YouTube för några år sedan utan att du visste om det. Kan du berätta lite om hur hajpen byggdes upp?

– Vi skulle spela, och den där låten var inspelad sedan något år tillbaka. Det var min syrra som lade ut den på internet. Så var folk lite peppade. Det kanske blev någon hajp. [Skratt] Jag har en IT-stab bakom mig, jag vet inte ens hur man lägger ut saker på Instagram.

Är det så överlag, att du behöver någon annan som pushar dig för att du ska få ut din musik till omvärlden?

– Hade jag inte haft något skivbolag hade det inte blivit någonting. Den delen är jag jättedålig på, entreprenörskapet. Folk är jättebra på det nuförtiden, men inte jag.

Vad har du gjort sedan Surf kom ut på YouTube?

– Dels har jag levt, och allt vad det innebär. Jag har varit tillsammans med någon och det har tagit slut. Jag fiskar väldigt mycket. Sedan har jag hållit på med skivan i perioder. Det var någon period då jag mådde lite dåligt, då gjorde jag ingenting på ett år. Det har varit en ganska lång och utspridd process.

Är musiken ett sätt att bearbeta jobbiga känslor?

– Jag skulle nog säga att musiken är ett sätt för mig att komma närmre mina känslor. När jag inte får hålla på och spela så blir jag lite deppig. Jag är inte så bra på att prata har jag förstått. När jag har haft relationer har jag haft svårt att prata om känslor. Genom musiken kanske jag gör det lite rakare.

Angående formatet: ett minialbum med sex spår. Tycker du det ligger bättre i tiden nu när musik konsumeras så snabbt?

– Jag gillar ju albumformatet mycket bättre. Fast nu har jag en sån där, eller jag hade en mycket bättre, vattentät mobil eftersom jag alltid tappar den när jag fiskar — då skaffade jag Spotify — men så tappade jag bort den, så jag har en annan mobil nu. Men jag har iallafall Spotify. Då blir det lite spritt, men jag gillar ändå albumformatet. Ett fint omslag, hela grejen. Det kanske är gammeldags men det känns mer på riktigt då.

Du har ett förflutet i band som Anna Leong och INVSN. När började du skriva musik till ett soloprojekt, och på vilka sätt tycker du att det här skiljer sig från det du gjort tidigare?

– Jag började skriva på svenska 2010, eftersom jag var så dålig på engelska. Det kändes roligare att skriva på svenska. Jag tycker att det här är rakare. Enklare kanske. Mer direkt tilltal. Som det blir när det är på svenska.

Är låtskrivarprocessen annorlunda när du har en mer central roll, när det släpps under ditt namn?

– Jag tycker inte att det är det. Det här soloprojektet, även fast det är mitt namn och jag skriver all musik så finns det en bandkänsla. Min syrra är med. Två jättenära vänner. Det känns väldigt bandigt. Jag hade gjort lite demos, så testade vi det. “Näh, det här borde vi göra om.”

Är de andra medlemmarna involverade i låtskrivandet?

– Inte i själva låtskrivandet. Jag frågar dem vad de tycker. “Tycker du den här textraden är bättre,” kan jag fråga. Om vi har gjort någonting och testar det, så kan det ibland kännas på ett annat sätt. Vi kanske skulle ha två verser där. Formmässigt kan det förändras.

Har det någon gång hänt att du haft en låtidé, så har ni spelat den och så har den ändrats allteftersom ni spelat den tillsammans?

– Jo, men så är det. Jag är ganska lyhörd för vad de tycker. Jag tycker det är roligt att göra saker tillsammans med andra. Jag har stor respekt för deras åsikter, det är kul om de också blir involverade.

Var det något du i förhand hade som mål att förmedla med din musik när du bestämde dig för att satsa på det här soloprojektet?

– Jag tycker det känns som en amerikansk popplatta fast på svenska. Jag ville att det skulle vara enkelt. Texterna är ju ganska rakt på sak. På skivan kommer det kanske vara lite fler texter som är svåra.

– Det är mer personligt, det har att göra med språket också. När jag skriver så använder jag verkligen det språket som jag själv pratar. Inte bara svenska utan som jag pratar. På så sätt var det ytterst medvetet, att jag ville att det skulle komma nära, att det inte skulle vara den här skölden emellan. Textmässigt ska det vara hjärtat på kavajslaget.

Kan du berätta lite om Umeå-scenen? Eftersom det är en mindre stad kanske folk känner varandra och det således är ett större utbyte av musikaliska idéer.

– Väldigt många av mina kompisar håller på med musik. Jag hänger med dem. Någon har en studio och jag kommer förbi där. Då kanske jag blir lite inspirerad. Jag har ju många kompisar som har lagt saker på skivan också, som inte är med i bandet.

Tycker du att det finns ett Umeå-sound eller någonting som band från Umeå har gemensamt?

– Jag vet inte riktigt, men i förhållande till hur många människor som bor där så tycker jag att det kommer väldigt mycket bra därifrån. Men det tror jag har att göra med att det finns rätt mycket replokaler. Bara en sån enkel sak. Att repa och spela tillsammans, det är inte så jävla svårt. Jag vet inte hur det är i Stockholm, men det känns som att det är ett större projekt att samlas och spela ihop.

– Men rent soundmässigt… Jag får ofta höra att det är Göteborgspop jag gör, så jag vet inte. Det känns inte som jag har blivit satt i ett norrländskt vemodsfack som artister härifrån ofta kan bli sammanslängda i. Förut kanske det var ganska mycket moll? Danne som spelar trummor spelade i Isolation Years. Det var lite vemodigt, men jag vet inte om det var mer så då. Perishers var ju väldigt melankoliskt. Men vad är det för band från Umeå idag? Deportees? Jag? Kanske, lite soulinfluenser båda två.

BØRNS: ”Musiken talar till mitt inre barn”

by

Borns

Det är lätt att tro att BØRNS, eller Garrett Borns som han egentligen heter, har skandinaviskt påbrå. I själva verket kommer han från Michigan i nordöstra USA. Ifjol släpptes hans glamrock-influerade debut-EP, Candy, och en fullängdare ska snart vara färdigställd. Kulturbloggen mötte upp honom i samband med att han den 3 juli gav sin första spelning på svensk mark.

Du kommer ursprungligen från Michigan. Efter att ha bott på lite olika ställen runtom i USA, stämmer det att du nu bor i ett trädhus i Los Angeles?

– Jag bodde i ett trädhus ett tag, men nu bor jag inte längre där. Tvättbjörnarna drev ut mig, tyvärr. En familj tvättbjörnar tog över, åt all min mat och jag var inte någon match för dem. Så jag var tvungen att hitta ett mer lämpligt boende.

Är det en kreativ miljö? Skrev du många låtar där?

– Det var en fantastisk miljö för att skriva låtar i. Jag skrev EP:n och massa annan musik där. Det var en cool miljö.

Bor du fortfarande i Los Angeles?

– Yeah.

Inspireras du av staden? Återspeglas känslan i staden i in musik?

– Palmträd och solsken återspeglas definitivt i min musik. Det är inspirerande, det är en cool plats. Det är nära till havet. Du har staden men du har också grönområden. Jag behöver balansen, jag klarar inte av när det bara är en metropol.

Hur var det att växa upp i Michigan?

– Jag växte upp i en liten strandstad. Var hela tiden ute och seglade med vänner och spelade i massa olika band. Jag hade en stor trädgård med massa träd att klättra i. Det var en fin barndom.

Så du klättrade i träd redan som liten!

– Det faktum att jag sedan kunde på i ett trädhus i Los Angeles fick mig att känna mig mer som hemma. Det lockade fram mitt inre barn.

På tal om ditt inre barn, strävar du efter någon slags barnslig lekfullhet när du skriver låtar?

– Definitivt. När jag bodde i trädhuset hade hyresvärden faktiskt tre små ungar som alla spelade olika instrument. De var naturliga artister. Jag älskade att jamma med dem,. Jag brukade även visa upp min egen musiken för att se deras reaktion. Bara att hänga med dem var inspirerande, för de tänker inte på om det är bra eller dåligt, om det är ostämt eller inte.

Barn följer inga regler…

– Exakt, de vet inte ens att regler existerar. Så absolut, musiken talar till mitt intre barn.

Sättet du skriver BØRNS verkar skandinaviskt, har du någon relation till Skandinavien?

– Faktiskt inte. Stilmässigt gillade jag det bara, jag såg Ø:et som en nolla snarare än en bokstav. Jag gillade enkelheten i att se det som en metafor för återfödelse och att börja om på nytt. Jag gillade symboliken.

Känner du till några svenska band? Vad hade du för förväntningar innan du kom hit?

– Jag visste att massa bra popmusik kom härifrån. Max Martin! Jag tänkte att känslan för fantastiska melodier kommer från vattnet, så nu försöker jag dricka allt kranvatten jag kommer åt för att få ner det i mitt system.

Skulle du vilja att Max Martin producerade en av dina låtar i framtiden?

– Jag skulle älska att arbeta med honom. Jag skulle bara vilja hänga med honom. Han är så galet talangfull. Jag lyssnade precis på Britney Spears första album. Det är helt galet att han varit med och producerat det och Taylor Swifts nya. Han är ostoppbar. Jag träffade honom en gång faktiskt, i Los Angeles för länge sedan. Han är så trevlig och jordnära.

Kan du berätta lite om Candy? Den består av fyra låtar. Föredrar du det formatet i dagens musikklimat när allt går så fort?

– Jag gillade enkelheten och ville bara dela med mig av ett smakprov på vad det är jag jobbar på. Låtarna kom ut rätt snabbt. Det var som godis, en liten godbit innan huvudrätten.

Tror du att det var en politisk reaktion att så många artister i 70-talets England gjorde så färgsprakande musik? Som för att undfly den gråa vardagen…

– Antagligen, det känns som att mycket musik idag görs av folk som tar sig själva för seriöst. De försöker vara mörka och skriv känslosamma låtar om saker de själva aldrig har upplevt. Det spelar egentligen ingen roll huruvida du har varit med om det du sjunger, så länge du porträtterar det på ett trovärdigt sätt. Jag ville bara göra något som kändes bra, jag tänkte inte för mycket på det i studion, det var mer som: “Åh, de här ljuden är roliga.”

Jobbar du på ett fullängdsalbum nu?

– Jag håller precis på att knyta ihop säcken faktiskt. Jag ska åka tillbaka till Los Angeles nästa vecka och lägga de sista grejerna.

Hur kommer den att skilja sig från EP:n?

– Jag skulle säga att det är fler låtar som handlar om saker som faktiskt har hänt. Verkligheten spelar in lite mer. EP:n var bara fantastiska kärlekslåtar. Det är fortfarande sånt med, men det är lite mer realism också. Tommy och jag ansträngde oss i produktionen, melodierna och låtskrivandet. Vi försöker göra stora poplåtar som utmanar popformatet och tar dig till platser du inte kan förutse.

På vilka sätt utmanar du popformatet?

– Genom att influeras av konstiga ljud och melodiskt ta saker till en plats du inte hade förväntat dig. Nästan lägga upp det så du tror dig veta vad som ska hända för att sedan göra en helomvändning. Textmässigt är det mest klassiska ämnen, som romantik, men vi försöker säga det på ett sätt som är lite annorlunda.

Har du en vers-refränguppbyggnad, eller experimenterar du även med det?

– Det är inte alltför skumt. I slutändan är det fortfarande poplåtar.

Det är intressant att din röst är så androgyn. Försöker du medvetet leka med könsstereotyper?

– Definitivt, fast ärligt talat var det ingenting jag strävade efter i början. Det bara blev så. Än idag undrar folk vem tjejen som sjunger på mina låtar är. Men jag gillar när det är lite mystik och att folk inte riktigt vet. Med mina två första musikvideo ville jag få folk att fundera, för allting är så tillgängligt, med internet kan du hitta allt om alla artister.

Kan du berätta något om 10.000 Emerald Pools? Hur skrevs den? Har den någon intressant historia bakom sig?

– Jag skrev den tillsammans med min vän Kennedy, jag spelade bara några ackord och sjung på en melodi, så sade han: “Min mammas adress i Vegas är 10,000 Emerald Pools,” och jag tyckte att det var en grym titel. Sedan skrev låten sig själv. Det är kul hur en titel kan väcka så många bilder i ens huvud — men en av de är knappast ett hus i en Vegas-förort.

Låter du ofta sådana “lyckliga misstag” styra en låts riktning?

– “Lyckliga misstag” gör en låt speciell, så jag omfamnar att göra misstag i mina låtar. Det är vad som håller mig intresserad. Att inte veta vad som ska hända. Ibland är det tröttsamt att plocka upp en gitarr, det känns som att du spelar samma sak och sjunger samma melodi hela tiden, istället för att fucka upp och träda ut ur ditt eget huvud en stund.

Magic Potion: ”Bandet startade efter att vi hade hittat en gammal rullbandare”

by

magic

Gustaf Montelius har tidigare släppt musik under namnet The Fiery Piano. Tillsammans med Andreas Sandberg (trummor), Kristoffer Byström (bas) och det senaste tillskottet, gitarristen Johan Harrius, utgör han nu Stockholmskvartetten Magic Potion som först dök upp i bloggosfären med Deep Web tidigare i år; en somrig slackerpopdänga som förde tankarna till såväl Mac DeMarcos svajiga gitarrer som Real Estates bekymmerslösa atmosfärer. De är nu aktuella med sin debut-EP, Melt, och en fullängdare släpps på PNKSLM senare i höst. Kulturbloggen mötte upp dem i samband med deras spelning på Parklifefestivalen i Sundbyberg.

Vad förde er fyra samman och vad fick er att bilda det här bandet ihop?

Gustaf: Alla kände varandra lite. Bandet startade efter att vi hade hittat en gammal rullbandare ganska billigt på Blocket. De brukar vara svindyra. Vi köpte en men den trasig, så vi tejpade ihop den och höll tummarna för att den skulle fungera. Där började bandet. I någon sorts känsla av att släppa på all petighet och bara samlas och ha så kul man kan ha ihop runt musik. Spela in på rullband för att testa det — och det har varit skitkul faktiskt.

Andreas: Vi började spela in från början, första gången vi gick till repan så spelade vi in en låt. Så det var någon hajp, kolla hur det kändes att spela in på det här rullbandet. Det var ju väldigt kul, så fortsatte vi göra det.

Gustaf: Man blir så begränsad. Vi har åtta kanaler att tillgå och en är trasig. Så vi har sju kanaler att spela in på. Då blir det att man samlas, någon har en idé, man går in i replokalen och bara: “Vad ska vi göra av detta?” Alla kommer med idéer, så spelar vi in. Så låter det svajigt. Det har blivit något slags gött ljud som vi har enats om att vi tycker är bra.

Jämfört med artister som bara sitter vid en dator och vrider runt på en mus, skulle ni säga att den här begränsningen att bara ha sju kanaler att spela in på har medfört en ökad kreativitet?

Gustaf: Det är inte så att vi är motståndare till elektronikens framgång i samhället. Framför allt är det en kul grej att alla är i rummet samtidigt när man ska spela in, istället för att sitta själv vid en dator och klippa ihop allt.

Kristoffer: Det kanske inte ökar kreativiteten, du tvingas ha ett lite annorlunda förhållningssätt till det bara. Det är någon grundtanke vi har, att försöka simplifiera, inte hålla på och älta i tagningar.

Andreas: Om vi skulle spela in digitalt skulle vi kunna sitta och spela in massa pålägg, låten skulle kunna förändras i oändlighet. Det är så skönt att när man är klar med en låt, då är den klar. Det befriar oss från massa ångest.

Gustaf: Verkligen, min erfarenhet är att du alltid hinner bli trött på låtarna eftersom du suttit med dem så länge. Det blir du fortfarande, men lite mindre. Då kan du upprätthålla någon slags glädje, istället för att släppa låtar som skrevs förra året. Vi är på en helt annan plats nu, vi har utvecklats åt det här hållet.

Många har beskrivit Melt EP som somrig, vad var ni själva ute efter när ni spelade in den?

Andreas: Jag tror inte det finns något koncept, snarare är det en dokumentation av vad vi har gjort i replokalen. Det finns inget tema.

Gustaf: Nej, det är inte speciellt högtravande.

Kristoffer: I allmänhet känns det som att folk vill tro att det är något utstuderat över alla projekt, men det har mer blivit som det har blivit. Någon har kommit med en idé som vi har byggt vidare på.

Den första låten på EP:n har titeln 1995. Är ni själva influerade av musiken från 90-talet? Pavement till exempel…

Gustaf: Vi är väl fans av Pavement, absolut. Men vi har inte tänkt att det här ska bli Pavement. Vi är födda runt 1989, så vi är egentligen lite för unga för att kunna ha tagit del av 90-talseran på riktigt. 90-talet för mig är typ barnprogram.

Kristoffer: Man hade inte jättebra koll på indiescenen. Den var över när vi började bli medvetna. Sedan har vi upptäckt den på senare år.

Gustaf: Den här enkelheten i musiken — på ett sätt är vi sjukt otrendiga på så sätt att vi inte försöker vara så perfekta i allting — det kan man tänka om 90-talet också. Pavement till exempel, det är lite skevt. Det kanske är en sångtagning. Det är inga superstämda gitarrer.

Johan: Men det är inte som att vi försöker låta som några speciella band från 90-talet. Det blir var det blir. Sedan råkar vi ha en massa gemensamma influenser varav en del är från 90-taler. En del är från nutiden och en del är från innan 90-talet.

Andreas: Jag tycker egentligen det är roligare att snappa upp saker som kom långt tidigare men har varit viktiga för banden som höll på under 90-talet.

Gustaf: Det är outtalat. Om vi haft gemensamma influenser som vi tagit till Magic Potion så har det varit band med en själ; Pavement har en själ som vissa band inte har. Då kanske det är det man försöker ta till Magic Potion också.

Hur går det till när ni skriver låtar? Har ni låtidéer innan ni möts upp eller brukar ni jamma fram saker tillsammans?

Gustaf: Någon har en idé så får vi utgå från den. Vi försöker repa mycket. Det är verkligen bandkänslan; att vi ses och bygger något ihop. Det är fint eftersom senast jag gjorde hela bandgrejen var när jag var liten och då slutade det i kaos.

Andreas: När någon kommer med idéer är vi ofta ganska kritiska till de idéerna. De förändras ofta väldigt mycket när vi sätter tänderna i dem.

Hur ser ett typsikt rep ut?

Gustaf: Folköl. Vi söker spons, det kan du skriva! Vi söker spons på trefemmor Tingsryd.

Ni har en låt som heter Booored som också har en musikvideo. Var det ni själva som animerade den?

Gustaf: Vi har massa viral pics som vi kan bli stämda för. Det var sjukt många bilder som behövdes hamras in för att det skulle fylla refrängerna.

Andreas: Gustaf animerade och vi satte ihop det tillsammans.

Gustaf: Det var så jävla mycket jobb för så lite payback.

Andreas: Vi gjorde allting på datorn, sedan brände vi ut det på dvd och spelade över det på VHS. Det var så jäkla svårt att få till det eftersom det byter format varje gång du ändrar medium. Du måste göra det en gång, se hur det blir på VHS:en och sedan anpassa dimensionerna på allting efter det. Det tog sjukt lång tid.

Gustaf: Alltså den videon, det är så sjukt mycket jobb bakom den. Allt är ritat för hand eller handplockat från internet. Det var ingenting som gjorde sig självt.

Fanns det någon tanke bakom bilderna ni valde? Det är ju bland annat en bild från när Zidane skallar Chiellini under VM-finalen i fotboll 2006.

Andreas: Jag kommer ihåg när jag sökte på det. Det var väldigt medvetet, jag tror jag till och med fick gå in på Google Translate och kolla hur man säger “skalla” på engelska. Det är massa interna grejer också, det är många bilder på en vän till oss som har en väldig speciell plats i bandet. Dimman heter han. Det är han som spelas bas på Deep Web-videon, gör en tutorial där. Han kommer alltid ha en plats i bandet.

Gustaf: Men det är inte så viktigt vilka bilder det är, det är snarare att det är massor av bilder. Man klickar runt på massa bilder för att man är uttråkad.

Tycker ni att vi blir mer uttråkade nu när vi har tillgång till så mycket med internet?

Kristoffer: Gränsen har väl förflyttats, den mängd information som finns. Människan har bara förflyttat den gränsen och måste anpassa sig till informationsflödet som finns. Det har blivit en vana. Valbarhet är en stor vana som vi egentligen kanske inte är så bra på att handskas med. På det sättet tror jag att vi har blivit uttråkade. Det har tekniken och internet hjälpt till att förstärka på något sätt. Valbarhetens förbannelse.

Upplever ni att det är någon skillnad på oss och folk i våra föräldrars generation?

Gustaf: Vi har ändå vuxit upp med att internet kom in i livet. Det kostade pengar att gå in på internet. Du kunde inte vara så mycket på internet, du var utomhus. Du hade ett ganska långt attention span, det har krympt. Men det är torftigt att gå in med åsikten att det här är dåligt för det leder säkert till massa andra bra saker. Ett klick iväg från värdefull fakta. Det är som ett mynt som har två sidor.